Skolboksexempel i Snickarbo

77200956_10221044150642785_2954251305608019968_oIgår morse avslutade jag min arbetsvecka med att köra tåg 9107 från Bollnäs till Borlänge. Det var Re 1425 och 1433 som drog. Tåget vägde drygt 2600 ton. I sammanhanget en blygsam siffra. Det borde inte vara några problem alls att få detta ekipage i mål. Men lite svettigt blev det, trots allt. Ett förrädiskt duggregn höll på att ställa till det i backen efter Storvik. Jag hade bara tio kilometer i timmen när jag rullade in i Granstanda och vinkade på kollegorna i det mötande Cargonettåget. Väl framme i Borlänge hade klockan passerat tre på natten. Nu var det bara passåkningen till Karlshamn kvar, sedan väntade sju ljuvliga fridagar. Men vilket pasståg skulle jag boka? Att komma hem tidigt är ju alltid att föredra. Men att sova ut är kanske ännu bättre? Livet är onekligen fullt av svåra beslut. Jag funderade fram och tillbaka. Till slut bokade jag avgången med tåg 17 från Borlänge vid 9.56. Det var inget bra val, skulle det visa sej. Faktiskt sämsta tänkbara.

Jag satte väckarklockan på nio, åt frukost och promenerade den korta vägen till stationen. Jag fick en bra plats i ett hörn i en nästan tom kupé. Tågmästaren gick förbi och hälsade. Jag lyssnade på musik och funderade över hur jag skulle hinna med alla veckans göromål där hemma. Kära hustrun är bjuden till Stadshuset i Stockholm i helgen, i egenskap av fackpamp. Svärmor ska åka iväg, så jag får en extra hund att ta hand om. Dessutom är det som bekant två andra ”luspudlar” som bor här varannan vecka och som ska skjutsas och hämtas på alla möjliga och omöjliga platser. Jag hade satt upp mej för en övertidstur i Karlshamn på fredag, men jag var tvungen att ringa personalfördelaren och be henne stryka det arbetspasset.

Vi stannade i Säter och Hedemora. Tåget fick upp farten och jag höll nästan på att slumra till när jag plötsligt hörde en smäll från taket. I samma ögonblick blinkade belysningen till och brummandet från ventilationen i vagnen upphörde. Det tog ungefär en millisekund att förstå vad som hade hänt. Kontaktledningen. Tåget bromsade in. Vi var i närheten av Snickarbo. Jo, det finns en station som heter så. Innan tåget ens hade stannat, så passade jag på att gå på toaletten som jag hade precis bakom ryggen. Jag tänkte att nu ska de bli intressant att se hur detta hanteras. Det plingade till i högtalarna. ”Detta är lokföraren. Nu vill jag att ni lyssnar väldigt noga, för det jag har att säga är mycket viktigt.” Det var ett lugnt, tydligt och informativt utrop. Det kunde på intet sätt missuppfattas. Något har hänt med strömavtagaren och kontaktledningen. Felsökning pågår. Det är förenat med livsfara att lämna vagnarna, eftersom det kan hänga ned spänningsförande ledningar. Det kommer inte att fungera att göra utrop så länge till, eftersom vagnarna just nu går på batteridrift.

Föraren hann återkomma med ytterligare ett utrop innan vagnen dog. Själv har jag varit med om samma sak några gånger under min tid vid SJ och tipsade tågmästaren om att det kanske kunde vara lönt att släcka belysningen för att spara på batterierna. Ljusrören är ju en stor förbrukare. Det är omöjligt att veta hur långvarigt stoppet blir, och en fördel om det går att hålla liv i till exempel toalettpumpen så länge som möjligt. Vi fick veta att tåget inte skulle kunna fortsätta. Taxibilar och en buss var beställd. Att vår vän lokföraren längst fram i Rc-loket var både välutbildad och erfaren rådde det inget tvivel om. Han hade stoppat tåget på exakt rätt ställe. Strax efter en järnvägsövergång, precis bredvid en liten grusväg. Med andra ord ett perfekt ställe för en evakuering. Tre individer valde att spontanevakuera tåget efter ungefär en timme. Det dök upp en svart BMW och plockade upp de tre personerna. Resten av resenärerna höll sej lugna. En massa gubbar från Infranord kom för att skyddsjorda kontaktledningen. Efter ungefär två timmar var det dags för evakuering.

Jag satte mej i framsätet på en taxibil. Några andra tog plats i baksätet och bilen åkte iväg. Den skulle köra hela vägen till Arlanda och Stockholm, så det passade ju bra för mej också. Taxichauffören hade inte hunnit få i treans växel förrän gnället började i baksätet. ”Detta SJ alltså”, gnydde en käring och fick genast medhåll. Jag kunde förstås inte hålla tyst. Det är för övrigt en av mina sämre egenskaper. ”Hur menar damen nu?” frågade jag med övertrevlig ton. ”Att man ska behöva sitta här i flera timmar är ju bara fööör dåligt!” De andra nickade. Jag frågade hur sällskapet hade tänkt att det ens i teorin skulle kunna gå snabbare? Skulle det stå en buss parkerad här ute i skogen? På tomgång, med en chaufför redo? Och precis bredvid bussen skulle några gubbar från Infranords elavdelning stå beredda att skyddsjorda? Sällskapet tystnade. Men en känsla av dålig stämning spred sej i bilen. Jag förklarade att jag tyckte att detta var exemplariskt agerat, av SJs centralt och personalen på plats. Två timmar är ju ingenting, när det enbart för taxin och Infranord tar minst 45 minuter att köra från Borlänge. Ett skolboksexempel, helt enkelt. Jag talade för döva öron. Det var jag mot resten av världen, liksom. Kanske hade jag den kvinnliga taxichauffören på min sida, eller inte. Hon sa ingenting. Det var nog klokt.

Efter en stund tog den gnälliga käringen över igen. Jag hade bara väntat på just detta. ”Och förresten så är det inte bara detta att hela den här grejen tog så lång tid, varför informerar SJ aldrig om någonting? Ska man behöva sitta där i vagnen och frysa helt ovetandes?” Jag förklarade på ett pedagogiskt sätt att det inte fungerar att göra utrop när vagnen blir spänningslös, vilket lokföraren berättat vid minst två tillfällen. Jo, det hade han faktiskt, erkände de andra i baksätet. Det gjorde den gnälliga käringen ännu surare. Vi hade nu kört tio minuter och hade nästan två timmar kvar till Stockholm. Jag har aldrig suttit i en bil så länge utan att någon säger ett enda ord.

Tant Sur gick av på Arlanda. Hon smällde igen dörren efter sej så hårt hon kunde. Chauffören ville hjälpa henne ut med väskorna ur bagaget, men hon kunde minsann själv. Hon skulle med ett flyg till utlandet. Stackars utlänningar.

5 tankar på “Skolboksexempel i Snickarbo

  1. Även om tanten var sur och inte borde klaga på personalens föredömliga agerade, har hon en poäng i att kontaktledningarna ramlar ned lite för ofta för järnvägens och resenärernas bästa och att det vore praktiskt med fordon som har tillräcklig batterikapacitet för att hålla vagnarnas viktigaste funktioner vid liv, så länge man kan förvänta sig att resenärer är kvar ombord.

  2. Ha ha! Du måste ju tänka på att som lokförare är du dessutom i det närmaste immun mot väntetid! En timme i den världen är ingenting! Det räknas knappt.

  3. Underbar historia Jonas. Ja denna gången fungerade väl i stort sett allt när det inte fungerade. 😃.

    Sen är ju tant sur världens mest tacksamma person att svara emot. När du om någon dessutom har VÄLDIGT bra argument att trycka rakt upp i tants ansikte !! 😁

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s