Verkligheten var ännu kusligare

Sommaren 2012 var jag utlånad till SJ i Borås. Det var en kommendering som jag verkligen trivdes med. Jag älskar den typen av tjänstgöring som förekommer i dessa trakter. Det är lite som om tiden stått stilla. Med tåganmälan. Tågklarerare. Plåtstinsar. Mjölkpallar till perronger. Generösa tidtabeller. Trevliga kollegor, som man snabbt lär känna. Kan det egentligen bli så mycket bättre? Tveksamt. Vore det inte för det opendlingsbara avståndet till Borås, så hade jag nog redan sökt jobb där. Ibland passerar jag Borås med diverse godståg, och då brukar jag tänka tillbaka på sommaren för sju år sedan. Det är varma minnen. Jag körde X12 och X14 till Varberg, Herrljunga och Göteborg. Ibland bar det iväg hela vägen till Uddevalla. Det blev k-möte på ställen som Fristad, Ljung och Skene. En kväll vill jag minnas att jag fick möta ett godståg i Viskafors. Det är om just det samhället som det här inlägget kommer att handla.

Viskafors ligger strax utanför Borås. Viskan rinner vackert genom samhället. En gång i tiden måste detta har varit en fin plats. Men när jag nu, 2012, spakade min motorvagn genom Viskafors så slogs jag av hur öde och förfallen den lilla orten tycktes vara. På stationen satt det brädor spikade som skydd framför flera fönster. I ett hyreshus, granne med stationsbyggnaden, var rutorna till och med krossade och lägenheterna övergivna sedan länge. Någon kilometer därifrån, på väg söderut, uppenbarade sej en jättelik fabrik. Nedlagd förstås. Tom och spöklik. Nästan lite kusligt tom. Jag är väldigt fascinerad över den här typen av platser och kunde förstås inte låta bli att fråga tågmästaren, som stod framme hos mej i hytten, om vad detta var för gammal industri. ”Det vill du inte veta”, sa hon och gick ut.

Hela saken föll i glömska, men så häromdagen upptäckte jag av en slump en mycket intressant dokumentär på SVT-Play. Jag blev sittandes framför datorn helt förstummad. Plötsligt föll alla bitar på plats. Jag fick alla de svar som jag efterfrågat 2012. Egentligen hade jag nog mått bäst av att leva i okunskap i just detta ämne. Det var nämligen en fruktansvärd bild som målades upp i dokumentären. Jag var illamående och kände hur tårarna kom krypande i ögonen. Men jag kunde inte sluta titta. Jag kunde inte sluta lyssna på den sorgliga musiken och alla de hemska vittnesmålen. Hur arbetare kräktes blod i sopsäckar samtidigt som de arbetade, hur de ställde upp och var lojala mot företaget. Hur de fick betala med sina liv. Det låter kanske som 1800-tal, men var en verksamhet som pågick ända in på 1990-talet.

Den kallades Dödens Fabrik, men hette egentligen Viskafors Gummifabrik. Här tillverkades bland annat däck. Arbetsförhållandena var usla och det visste företagsledningen om. Men man blundade. Allt för att kunna tjäna några kronor till. När arbetarna klagade, så blev de lovade en ny fabrik. ”Vi ska ju bygga nytt, så då förstår ni väl att vi inte kan investera i den här gamla byggnaden?” En gång avsattes pengar till ny ventilation i verkstaden. Men istället köptes nya markiser till direktionsvåningen. Plötsligt en dag kallades personalen till ett möte. Där fick de sin livs chock. Det skulle inte bli någon ny fabrik. Den nya ägaren, Rune Andersson och Trelleborg AB, hade helt andra planer. Det dröjde bara några månader efter ägarbytet innan benen slogs undan för hundratals anställda och hela deras bygd. Fabriken skulle läggas ned. Punkt slut.

Rune Andersson intervjuas i dokumentären. Han ångar ingenting. Sådan är kapitalismen helt enkelt. Vad gör man inte för ytterligare en miljon på banken?

73524684_10220731223099792_2964850911232393216_o.jpg

6 thoughts on “Verkligheten var ännu kusligare

  1. Har du inte sett dokumentären förren nu OjOj Jonas 😜😜jag såg den när den sändes på tv man blir inte ett dugg förbannad

  2. Jag är uppvuxen i Viskafors men hörde som barn nästan aldrig tal om gummifabriken. Anledningen var att den inte fanns i Viskafors utan i Svaneholm cirka två kilometer därom. Jag har ännu inte hört varför det inte blev Svaneholms Gummifabrik.

    Det var ganska få viskaforsare som jobbade på gummifabriken. Det var teko-industrin som gällde i Viskafors med Rydboholmsbolaget som största arbetsgivare. Rydboholm ligger cirka två kilometer norr om Viskafors och hade egen järnvägsstationen, nu nedlagd.

    Den idyll som det talas om i filmen fanns dock i Viskafors och finns i viss mån kvar än i dag även om centrum flyttats närmare Rydboholm. Det var också Rydboholmsbolaget som hade egen präst, inte gummifabriken.

    Just området vid Viskafors station och den fd kyrkan (ägd av Rydboholmsbolaget) på berget ovanför har förfallit. Det är nog närheten till Svaneholm som har spelat in. Rydboholmsbolaget är för övrigt nedlagt sedan några årtionden men de kvarvarande fabrikslokalerna finns kvar i gott skick. Man ser dom strax efter Viskafors station på höger sida i färdriktningen om man åker mot Varberg.

    Avvecklingen av Rydboholmsbolaget skedde på ett snyggt sätt och ingen lär ha gjort sig några vinster på denna. Men hur historien hur kort sagt en hel bransch (teko-branschen) försvann på bara några år i slutet av 1960-talet behöver också berättas. Det får dock någon annan göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s