Inlandsbanan 2007-2019

Idag rullar sommarens sista Y1 norrut längs Inlandsbanan till Gällivare. Imorgon återkommer den till Östersund, precis som motorvagnen från Mora. Därmed är årets turisttrafik avslutad. Första gången jag fick höra talas om denna trafik och möjligheten att extrajobba uppe i norr var på våren 2004. Sören, en kollega på SJ i Karlskrona, som kom från Skellefteå, berättade att han hade varit utlånad flera gånger under sommarmånaderna innan han flyttade söderut. Han kunde starkt rekommendera Inlandsbanan. ”Den går inte att jämföra med något annat i det här järnvägslandet”, menade Sören. Då förstod jag inte riktigt vad han menade. Några år senare kom en tågmästarvän i Malmö med samma förslag: vore inte Y1 på Inlandsbanan en trevlig omväxling? Jag funderade en stund. Jo, det vore det faktiskt. Östersund är dessutom en stad som jag besökt flera gånger tidigare och trivts i ända sedan min syster pluggade där under några år i början av 1990-talet. I juli 2007 bar det iväg norrut för första gången. Sedan dess har det blivit många besök vid Storsjöns strand, både under sommaren och under vintern.

Det dröjde inte så länge innan jag förstod vad min kollega Sören hade menat några år tidigare. Jag tror det skedde redan under de första dagarna, när jag åkte linjekännedom till Mora och Sorsele. Visst var det den gamla hederliga säkerhetsordningen, SÄO, som tillämpades även längs Inlandsbanan. Men ändå inte. Åtminstone inte riktigt på samma sätt som vid andra banor. Jag fick höra många rövarhistorier och fick själv uppleva några. Jag har berättat en del av dem tidigare i bloggen, bland annat i det här inlägget. Att köra tåg på Inlandsbanan blev något helt annat än det jag var van vid. De enorma avstånden. Ödemarkerna. Djuren. Forsarna och älvarna. Lugnet. Människorna. Jag kom att älska det från första stund och kärleken har bestått.

Jag har besökt Östersund varje sommar de senaste 13 åren. Med två undantag. Det var när jag var anställd av bemanningsföretaget Liselotte Lööf AB. Chefen tyckte att om Inlandsbanan behövde mina tjänster, så fick de hyra in mej. Det kan man kanske förstå. Men för SJ, TGOJ och Green Cargo har det aldrig varit några problem att arbeta lite extra i norr. Så länge det inte handlar om konkurrerande trafik så går det bra. Inlandsbanan och Green Cargo har ju dessutom ett visst samarbete. Jag är väldigt tacksam för denna generösa inställning. Det får väl ses som en liten löneförmån.

Upplägget på trafiken och konstruktionen av tjänstgöringsturerna har varierat. Under mina första år, så fanns det en liten grupp lokförare placerade även i Arvidsjaur. De körde tågen på sträckan Sorsele-Gällivare. Östersundspersonalen körde Östersund-Sorsele och Östersund-Mora. Några år hade vi överliggningar i Mora och Storuman. Det upplägget gillade jag nästan bäst. Tågen utgick från Östersund på eftermiddagen. Man arbetade i ungefär sju timmar och fick sedan sova. Dagen efter bar det iväg tillbaka till Östersund. Just överliggningen i Storuman var exotisk. Sängarna var belägna i rum bakom tågexpeditionen. På morgon kokade stinsen äkta norrlandskaffe och serverade knäckebröd med kaviar. I takt med att förargruppen i Arvidsjaur decimerades flyttades all förartjänst till Östersund. Då fick jag linjekännedom även på sträckan upp till Gällivare. En kollega som hette Bosse dök upp i Sorsele och åkte med mej hela vägen. Han berättade många otroliga historier om Inlandsbanan. Vi körde på en ren som blev skadad. Bosse klev ut och slog ihjäl den. Vi stannade i Moskosel – som var bevakat. Där finns inga vanliga signaler, utan gamla semaforer. Det är de enda i hela landet som fortfarande används vid statens spåranläggning.

Under mitt första år på Inlandsbanan, så fanns elva eller tolv Y1 i drift. En vagn var inlånad från Östergötland, nämligen 1273. Det är en individ som jag som blekingebo känner väl till. Den rullade under flera år mellan Karlskrona och Emmaboda och ibland till Kalmar och fick smeknamnet Gråsuggan. Komfortkometen (Y1 1318) och Antikrundan (Y1 1322) var de två andra vagnarna som också tilldelades öknamn av de gnälliga karlskroniterna. När jag tittar i mina gamla annotationsböcker så noterar jag att jag har kört följande Y1 på Inlandsbanan: 1268, 1269, 1273, 1283, 1314, 1328, 1336, 1342, 1343, 1344, 1346, 1348 och 1356. Av dessa vagnar så minns jag 1343 extra väl. Det är den enda vagnen som finns kvar med originalinredning och Fiats ursprungliga drivlina. 1343 ägs idag av Järnvägsmuseet i Gävle.

Sista gången jag körde 1343 var på sommaren 2010. Minns jag rätt från den resan ned från Sorsele, så var vagnen även utrustad med originalstol i förarhytten, vilket jag kanske tyckte var lite charmigt. I några mil, ungefär ned till Vindelälven. Därefter var det slut på charmen och ryggen började protestera. Då var det bara att bita ihop och försöka utnyttja uppehållen till så mycket gymnastik som möjligt. Idag är 1343 borta som sagt, liksom de flesta andra Y1or. Kvar finns bara 1348, 1328, 1336 och 1356. Det är naturligtvis i minsta laget för att kunna upprätthålla sommartrafik längs en bana som är 107 mil lång. Å andra sidan är nu nya vagnar på väg in, så i framtiden ska det förhoppningsvis inte behöva bli fordonsbrist.

En annan sak som är positiv med extrajobbet på Inlandsbanan är att det går utmärkt att kombinera med semester. Kära hustrun och Alice och Mimmi (vovvarna alltså) har varit med i Östersund flera gånger. Mellan arbetspassen har vi kört omkring och tittat i Jämtland. En gång åkte vi färja ut på en ö där det finns en restaurang som heter Tivars Mejeri. Det blev en underbar kväll, med god mat och dryck, för samtliga (då) tre familjemedlemmar. Hustrun och framförallt Alice har även varit flitiga resenärer i rälsbussen. De har kommit på i både Hoting och Åsarna och åkt med sista biten in till Östersund. En extremt kall vinterdag åkte de två sötnosarna med hela vägen till Mora och tillbaka. En annan gång fick hustrun uppleva överliggningen i just Storuman. Det var ett äventyr på många sätt. Några gånger har vi tagit bilen hela vägen till Östersund, och passat på att besöka kompisar och bekanta i Åmål, Eskilstuna och Sankt Annas skärgård som vi annars sällan träffar.

Jag hoppas naturligtvis att jag får komma tillbaka till Inlandsbanan även i framtiden. Allra helst under vintern faktiskt. Grönska och värme har vi gott om även i Karlshamn. Snö och kyla är det däremot sämre ställt med. Att lufsa fram i 80 kilometer i timmen med en Y1, genom snö och minusgrader, kan verkligen vara ett vackert skådespel. Och utan att veta säkert så verkar det vara stora saker på gång. Inlandsbanan har köpt fem nya motorvagnar och söker just nu två eller tre lokförare för anställning i Mora. Det blir en spännande vinter och vår. På Inlandsbanans hemsida läser jag att den dagliga vintertrafiken Östersund-Mora kommer att starta 15 december och pågå till 26 april. Där kan man också läsa att trafiken med det så kallade Fjälltåget, som är ett nattåg Malmö-Storuman, kommer att utökas och nu rulla under tre veckor i februari och mars.

Annonser

1 thought on “Inlandsbanan 2007-2019

  1. Om jag inte har helt fel så kommer en eller möjligen någon ytterligare nylevererad vagn att provköras under vintern mellan Mora och Orsa. Därav förstås de nya anställningarna av lokförare.
    Sedan ska förstås alla ekipagen godkännas av Trafikverket.
    Nu lär vagnarna befinna sig någonstans i Polen för anpassning till Inlandsbanan. Får hålla tummarna för ”nya” vagnar till sommartrafiken 2020.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s