Påsken 2014: Ånge…st

22894467_10214821589722651_1839699053059706776_nJag gick med i Green Cargos bemanningspool för ungefär sju år sedan. Poolen var då helt nystartad. Efter åren på TGOJ och det snöpliga, och enligt mej helt onödiga, slutet för det gamla malmfraktarbolaget vid årsskiftet 2010/11 så trodde jag aldrig att jag skulle kunna få ett lika bra lokförarjobb igen. Jag trivdes väldigt bra på TGOJ, precis som de flesta andra av mina kollegor. Men jag hade fel. Tjänstgöringen i bemanningspoolen blev nämligen också kanonfin. Nästan lika bra som på TGOJ faktiskt. Arbetsuppgifterna är varierande och platserna olika. Ledighetsperioderna är oftast långa och fina. Under de sju åren har jag förstås kört en faslig massa tåg. Men jag har också växlat en hel del. Jag har varit tillsyningsman i d-skydd några gånger. Jag har tjänstgjort från Vännäs i norr till Trelleborg i söder. En annan stor fördel är att vi ”poolare” sköter oss själv. Vi är en egen liten enhet i ett stort maskineri. Vi har till exempel vår egen chef och vi bokar våra egna boenden och passresor. Vi har våra egna arbetsplatsträffar.

Egentligen finns det bara vid ett tillfälle under dessa sju år som jag ångrat mitt val av arbetsgivare och arbetsuppgifter. Påskhelgen 2014. Det vill säga för exakt fem år sedan. Jag var då utlånad till Ånge. En plats som jag normalt också trivs bra på. Men den här gången blev det annorlunda. Jag ankom som vanligt till denna västernorrländska järnvägsknut på tisdag eftermiddag. Jag körde en sväng till Långsele, var tillbaka på onsdag morgon och hade sedan en tur fram och åter till Gävle och rullade in på den så kallade ankomstbangården i Ånge på skärtorsdagens morgon. Sedan gjorde jag ingenting mera den dagen. Och ingenting på långfredagen. Inget på lördagen. Jag satt sysslolös nästan hela söndagen. Inte förrän på måndag kväll var det dags att kasta sej ut i den kalla men inte särskilt bistra verkligheten. På tisdagen åkte jag hem igen. Deprimerad.

Hur kunde det bli så? Detta måste ha varit höjden av dålig planering. Jo, det kan man enkelt konstatera med facit i hand. Det som var olyckligt den här veckan var att jag egentligen skulle ha kört en tur till Vännäs tur och retur fredag-lördag, men den turen blev inställd i ett sent skede. Helganpassning tydligen. Då var jag redan på plats i Ånge. Det fick bli jour istället.

Påskhelgen i Ånge 2014 var som hämtad ur en skräckfilm. Det var helt tomt och öde överallt. Jag såg inte en endaste människa. Jag var den ende gästen i SJs gamla överliggningslokal. 50 rum stod tomma. Det ekade i de långa korridorerna. Städpersonalen hade satt in ett gigantiskt påskägg med godis i dagrummet. Jag har aldrig sett ett större ägg. När måndagen kom var ägget tomt. Jag hade ätit upp allt godiset själv och mådde därmed som jag förtjänade. Jag satt på Green Cargos kontor hela dagarna och kollade på Youtube. Ibland på nätterna också, när jag inte kunde sova. I normala fall är det liv och rörelse i Ånge dygnet runt. Men nu var jag helt ensam, dag ut och dag in. En dag fick jag se hur någonting rörde sej utanför fönstret och blev överlycklig. Äntligen någon mer än jag som var i tjänst! Men nej. Det var bara en stor plastpåse som blåste över bangården.

En dag fick jag i alla fall ett litet uppdrag. Jag ombads köra en firmabil från Ånge till Långsele och åka pass tillbaka. Bilen behövdes i Långsele några dagar senare av en kollega som annars inte skulle kunna ta sej hem. Jag fick frågan om jag visste hur man gör med ett alkolås. Detta var tydligen en äldre variant av lås, där man först skulle blåsa och sedan suga för att vända luftströmmen. Det var inte alla kollegor i Ånge som kunde hantera denna typ av alkolås. Det berättas om en lokförare som en lördagsmorgon skulle hämta bilen, men inte fick igång den, och fick be en pensionär som cyklade förbi om hjälp. När han blåste startade bilen. Pinsamt. Men gubben förstod problemet. Han hade själv jobbat på SJ i hela sitt liv.

Hursomhelst. Jag blev överlycklig över detta uppdrag, att köra en bil till Långsele. Ibland behövs det sannerligen inte mycket för att glädja en stackars lokförare. Jag körde så sakta jag kunde. Det var nog första gången någonsin det hände. Och förmodligen den sista. Det var 16 mil. Jag mötte 17 bilar och en cyklist. Helgtrafiken är inte att leka med i Norrlands inland. Hemma firade Kära hustrun och Alice påskhelgen i glada vänners lag. Själv satt jag, som brukar trivas bäst i mitt eget sällskap, där i bilen och funderade över livet i stort. Tidigare när jag läst om fångar som dömts till månader i isoleringscell så har jag inte alls förstått problemet. Det kan väl vara skönt att vara lite för sej själv, typ. Nu vet jag bättre. Till och med en vresig och bitter växlare är ett bättre sällskap än inget alls.

Annonser

2 thoughts on “Påsken 2014: Ånge…st

  1. I en sådan situation är det knappt att youtube är tillräckligt för överlevnad medelst tidsfördriv av rang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s