Ett lok kommer lastat – med telefån

53913869_10218869947849074_6738689621682552832_nTåg 4051 är formellt ett godståg. Inofficiellt är det rena resandetåget, fullt av passåkande lokförare. Åtminstone på sträckan Ånge-Storvik. En gång när jag körde detta tåg fanns det fem (!) andra lokförare ombord. Två var visserligen elever, men ändå. Fem personer är fler än vad som ibland åker med riktiga resandetåg. Vissa avgångar med Pågatågen och Krösatågen på kvällen eller mitt på dagen kan till exempel rulla skrämmande tomma. Anledningen till denna anhopning av lokförare på just 4051 är att det går fler tåg norrut än söderut från Storvik om nätterna. Planeringsmässigt blir det förstås problem för schemaläggarna och turkonstruktörerna. Passåkning är enda lösningen. Eftersom utbudet av persontåg söderut från Ånge är begränsat, så är lokförarna oftast hänvisade till just 4051. Jag vet ingen kollega som klagar över upplägget. De flesta tycker det är trevligt med lite sällskap. Att sitta själv och glo gör man ändå så ofta att det räcker och blir över.

Häromveckan skulle jag köra just det här tåget. När jag tittade på dagsbeskedet på anslagstavlan i Ånge, så upptäckte jag – föga förvånande – att jag skulle ha med en passåkare. Vem kunde det vara idag då? Vi kan kalla honom Janne, eftersom det är så han heter. Janne är en i raden av väldigt trevliga och hjälpsamma kollegor som jag sprungit på under mina år som utlånad till Ånge. Senast han åkte pass med mej var på midsommarafton 2017. Fast då var sträckan en annan, nämligen Ånge-Långsele. Vi körde på en hund utanför Kälarne. Det inträffade för övrigt på samma plats där det skedde en mycket svår urspårning sommaren 1997. Janne berättade om olyckan och dess konsekvenser. Senare hittade jag en intressant radiodokumentär om händelsen. Den kan jag starkt rekommendera. Finns att streama eller ladda ned hos Sveriges Radio.

Nåväl. Godståg 4051 rullade in norrifrån på Ånge Godsbangård. Jag och Janne hivade oss upp i loket. Janne var trött efter en hård dag på den norrländska prärien och satte sej i bakhytten för att vila lite. Några vagnar skulle kopplas till i aktern, så jag kunde inte komma iväg direkt. Växlingspersonalen ringde upp mej på loktelefonen och sa att jag kunde lägga till en broms, om jag var klar med täthetsprovet. Jodå, huvudledningen var tät och fin. Bromsen tog och lossade som den skulle. Jag fick klart för avgång. Tågklareraren i Ånge gav också tillstånd att rulla fram till den första signalen. Avgångsproceduren är lite speciell när man ska in och ut i den östra änden av bangården i Ånge. Där finns nämligen bara klotväxlar, som man själv måste lägga om för att komma rätt.

Jag blev några minuter försenad på grund av tillkopplingen och växelomläggandet, men nedåt Hälsingenybo var tåget åter i rätt tid. Förra veckan när jag körde den här sträckan var temperaturen -26.5. Nu stod termometern på +5.5. Efter Bollnäs såg jag hur ljuset i maskinrummet tändes och strax efter vinglade en sömndrucken kollega in i hytten. Han skulle lösa av tåg 4302, det vill säga Kopparpendeln, i Storvik, och skulle bara få ett par timmars sömn, så vilan i bakhytten hade nog varit välbehövlig. Själv skulle jag ta över ett Real Rail-tåg i Storvik lite senare under natten.

Innan Ockelbo ringde den avlösande föraren och berättade att han var på plats i Storvik. Det var en Gävleförare. Vi bestämde att jag skulle ringa tillbaka när jag passerade Åshammar, så kunde han traska iväg till stationen och möta upp. När vi närmade oss Storvik så började jag plocka ihop mina grejer. Mobilladdare. Kaffemugg. Körplan. Penna och anteckningsbok. I mörkret fumlade jag efter väskan på golvet och stoppade ned pinalerna. Efter en stund upptäckte jag att det var Jannes väska som jag råkat få tag i. Jag bad så mycket om ursäkt, räckte över ryggsäcken till Janne och bad honom plocka upp mina grejer igen. Jag ville liksom inte rota i hans väska mer än nödvändigt. Janne började leta. ”Här var laddaren. Och där är muggen. Är detta din penna? Det var det, ja. Anteckningsbok. Så du kör fortfarande med den? Och där hade vi papperna också. Och telefonen.”

Jo, det skulle nog vara allt. Men vänta lite… Telefonen? Den har jag ju här framför mej? Jag sa till Janne att luren nog måste vara hans. Nej, det var det inte. Min kollega visade upp sin mobiltelefon, och jag min. Men vems var då luren i väskan? Och hur hade den hamnat i Jannes ägo? Hur länge hade den legat där? Vilken cirkus. Janne och jag kliade oss i huvudet men kunde bara skratta åt hela situationen. Vi kände oss som två fån. Telefån kanske. Kan man säga att vi blev lur-ade båda två?

tåg landskap vinter snö

Annonser

4 thoughts on “Ett lok kommer lastat – med telefån

  1. Är det ett krav att avgående och pågående lokförare träffas? Kan inte avgående låsa loket och gå och kvarta och pågående låser upp och kör när han kommit på plats?

    • Nej, det är väl inget direkt krav att man måste ses ”face to face”. Däremot blir det oftast så, eftersom tågklarerarna sällan släpper in ett tåg i Storvik (eller till andra platser) om de inte vet att avbytet är på plats. Finns det ingen ny förare så riskerar ju tåget att stå i vägen, och ibland blockera en hel driftplats.

  2. Jag missade en kommentar i förra frågan. Körtiden mellan Åggb och Sv är 4 timmar. Dessutom kanske du varit igång en stund före avgång. Ska inte du ha rast i Sv innan du kör ett tåg mot norr eller öst så tåget kommer i alla fall stå obevakat under någon tid i Sv?

    • Det fanns gott om tid för rast och lite vila. Mitt tåg som jag skulle köra tillbaka norrut ankom inte förrän efter fyra timmar. Det var alltså inte så att det redan stod ett tåg och väntade i Storvik, så funkar det sällan med avbyten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s