Svalkans pris: mås-mos i hela nyllet

svem_x11_3137_20741Fint väder kan vara en pina för en lokförare. Framförallt om förarhytten saknar eller har trasig luftkonditionering. Det kan bli olidligt varmt i det trånga utrymmet längst fram. Så vad gör man när svetten rinner, vattenflaskan är tom och huvudvärken börjar smyga sej på? Ja, det finns några olika alternativ. Ett är naturligtvis att begära byte av fordon på lämplig plats, men detta är mest en teoretisk lösning som sällan låter sej göras ute i den kalla verkligheten. I den stekheta verkligheten, menar jag förstås. En annan lösning är att åberopa hälsotillståndet och helt enkelt stanna tåget och gå ut i skuggan och svalka sej en stund. Inte heller detta är optimalt, om än kanske det bästa sättet att få snåla länstrafikbolag och järnvägsföretag att förstå att problem med luftkonditioneringen i förarhytterna faktiskt är något som måste åtgärdas. Som lokförare känner man en viss yrkesstolthet, även om den stora allmänheten oftast tycks tro att vi är bortskämda och mest finns till för att djävlas. De flesta kollegor känner ett ansvar för att gods och resenärer ska komma fram i tid. Därför vill man sällan stanna tåget i onödan. Då lider man själv istället. Hur klokt detta egentligen är tål förstås att diskuteras.

Det alternativ som tillämpas i de flesta fall när temperaturen stiger är att dra ned sidofönstret. Det brukar bli bäst att öppna på biträdessidan, om det är möjligt. Då slipper man det värsta draget och oljudet. Att dra ned båda fönsterna är inte att rekommendera. Då uppstår nämligen rena stormen i hytten. Saker och ting flyger omkring. Öronproppar är också att rekommendera i dessa fall. Naturligtvis är detta ingen optimal lösning. Det blir till exempel svårt att höra ATC-tonerna, trots att man vridit upp volymen på max. Men vad gör man? Av två onda ting, liksom.

I min lokförarkarriärs barndom fick jag bittert erfara vad ett öppet sidofönster kan ställa till med. Det var en olidligt het sommardag. Det måste ha varit i juli eller augusti 2002. Jag hade kört ett Pågatåg från Malmö till Helsingborg, via Landskrona. Nu skulle jag samma håll tillbaka. Jag hade haft det svalt och skönt på uppvägen, men när jag öppnade dörren i andra hytten slog värmen emot mej som ett knytnävsslag. Nere i de kala stenkatakomberna på Knutpunkten, som ärligt talat mest påminner om en jättelik pissoar, var det skönt och behagligt. Men i hytten jag nu skulle aktivera låg temperaturen på kokpunkten. Naivt och smått desperat vred jag igång den lilla luftkonditioneringsanläggningen. Och faktiskt, den blåste. Varmluft. Godnatt. Jag öppnade alla dörrar och fönster för att vädra så mycket det gick.

Jag begärde tågväg i det lilla tbfh-skåpet och signalen slog om. Jag stängde dörrarna och gled iväg. Ut från Knutpunkten. Ut i solgasset. Jag hade inte kommit längre än till Ramlösa förrän värmen återigen blivit en plåga. Jag drog ned sidofönstret med ett bestämt ryck. Inte på biträdessidan, utan där jag själv satt. Jag gasade upp den gamla X11an i 140. Åh, vad skönt det fläktade! Jag fick lägga fyrkantsnyckeln på tidtabellen och körordern för att papperna inte skulle flyga iväg. På den här tiden var jag ung och vacker och skrattade åt mormor som alltid klagade över ”drag i nacken’’ när jag vevade ned fönstret i bilen mer än en halv millimeter. Idag är jag gammal och gaggig och hade aldrig vågat göra som jag gjorde den där dagen 2002. Nuförtiden får även jag ”drag i nacken’’. Exakt vad detta ”drag’’ innebär och varför det uppstår har jag aldrig förstått, men det kan kanske min vän läkaren förklara?

Nåväl. Där satt jag nu i Pågatåget. Jag stannade i Rydebäck och Glumslöv. I backen ned mot Landskrona fick jag bromsa lite, eftersom hastighetsmätaren sakta men säkert jobbade sej uppåt. 143, 144, 145… Det var då det hände. Jag hann inte reagera. Det bara small till och jag kände hur något träffade mej i ansiktet. Jag tittade ned på min fina vita skjorta. Den var inte fin längre. Den var lika nedskvätt av blod, fjädrar, fågelskit och måsinälvor som mitt ansikte. Det som hade hänt var att jag kört på en stor mås. Jag hade träffat den med vänster backspegel, som sitter precis utanför sidofönstret. Idag kan jag skratta åt hela saken, men just där och just då var det förstås inte ett dugg roligt. Det tyckte nog inte måsen heller. RIP, Kaj. Eller om det var Börje.

Foto: Jan Lindahl, Malmö, 2011.

Annonser

9 thoughts on “Svalkans pris: mås-mos i hela nyllet

  1. Nu blir jag ännu mer sugen på att bli lokförare. Något annat som det ofta blir väldigt varmt i är ju dom gamla nitade och svetsade vagnarna, det blir som en bastu då o då : )

  2. Ehum. Säkerheten främst var det ja. Visst är det skitkul att få måsmos i fejset som belöning för att vara problem-lösare. Murphys lag ständigt närvarande 😀

  3. hampus71: Anders Berg sitter bara och undrar på en lösning av problemet. Kanske en låda med ljuddämpande mjukt filter som kläms fast med fönsterhissen i båda dörrarna….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s