Förpassad till de snälla jaktmarkerna

22829148_10214786950416690_6947560132139520929_oAtt lära sej nya saker är alltid trevligt. Häromdagen var jag utsänd till nya jaktmarker. Dock ej de sälla. Utan till Borlänge. Nu kanske en och annan lokförarkollega anser att även Borlänge är att betrakta som rena döden. Själv tycker jag nog att besöket i denna dalametropol avlöpte ganska väl. Jag hade blivit beordrad Ångetur 5824. Jag skulle köra tåg 4962 från Ånge till Storvik, övernatta och sedan åka pass till Borlänge. Där skulle jag hämta ett tomt stålämneståg hos SSAB på Domnarvet. Den manövern har jag aldrig tidigare utfört. Överhuvudtaget har jag aldrig växlat eller kört tåg åt det hållet. Tvärtom är erfarenheterna av Borlänge starkt begränsade. Under TGOJ-tiden hände det förstås att vi hämtade eller lämnade tåg i Borlänge, men då gick färden söderut, inte som nu, norrut mot Falun. Förutom detta problem saknade jag alltså också linjekännedom på sträckan Borlänge-Storvik. Just den saken kunde jag leva med. Det går ju alltid att köra med linjeboken som stöd. Värre var det med bangårdskännedomen. Den är svårare att läsa sej till. Jag förklarade mitt dilemma för personalfördelaren. Antingen får turen bytas ut, eller så behöver jag någon som hjälper mej i Borlänge.

Det fick bli alternativ 2. Förr eller senare måste jag ändå lära mej SSAB och Domnarvet. Chefen för lokförarna i Borlänge lovade att fixa en lots. I och med det nya arbetstidsavtalet inom Green Cargo så är det nu möjligt att arbeta sex timmar i sträck utan rast, jämfört med fem som var den tidigare gränsen. Det innebär till exempel att Ångeförarna nu åter får turer till såväl Borlänge som Hallsberg. Själv har jag också märkt av förändringen. Det blir mer långkörningar. Den här veckan har jag kört Ånge-Vännäs tur och retur. I morgon ska jag köra Gävle-Ånge via Sundsvall. Förra tjänstgöringsperioden blev det ett evigt kasande mellan Långsele och Bollnäs. Det blir rejäla arbetspass. Men jag klagar inte. Jag tycker det är en bra förändring, som förhoppningsvis ska kunna leda till något positivt även för oss förare.

Nåväl. När jag stod på perrongen i Storvik, så kom jag att tänka på detta med linjekännedomen. Jag kan ju fråga SJ-föraren om jag kan få åka med i hytten i pasståget för att lära mej banan? Sagt och gjort. Det var inga problem. Jag var så välkommen så. Färden uppför den beryktade Granstandabacken gick som på räls. Ursäkta formuleringen. Lutningen är naturligtvis inga problem för en Regina, men kan ställa till desto större problem för diverse godståg. Framförallt den här tiden på året. I Falun noterade jag en stor mängd gamla flisvagnar från Peterson Rail. Undrar om de fortfarande används? I Borlänge tackade jag SJ-kollegan för vänligheten och köpte två grillade med bröd på Pressbyrån. Den rostade löken var slut, så jag fick nöja mej med senap och ketchup. Ibland kan livet var hårt. När jag promenerade till GC-centret så slog det mej att jag måste vara den ende Green Cargo-föraren i universum som aldrig besökt dessa lokaler. Åtminstone kändes det så. Efter lite meckande med koder och nycklar klev jag innanför dörren och möttes genast av en rad vänliga kollegor.

Inne på kontoret fick jag en ny varselväst. Den gamla hade jag rivit sönder i maskinrummet på ett Rc-lok. En instruktionsförare presenterade sej som den som skulle hjälpa mej. Jag hann dricka kaffe och byta några ord med en annan gammal bekanting. Vi kan kalla honom Ferenc, eftersom han faktiskt heter så. Det var han som utbildade mej, Den Vimsige och ytterligare en kollega när vi för några år sedan skulle vara tillsyningsmän i D-skydd. Ännu skulle det dröja en timme innan vagnarna var bromsprovade och klara för avgång, så instruktionsföraren tog mej med i sin bil på sightseeing i Borlänge. Vi åkte förbi Kupolen och Domnarvsvallen. Sedan släppte han av mej vid lokstallet och tog bilen till den norra bangården. Själv ringde jag den så kallade Vågen och frågade om jag kunde komma ut med de tre Rc-loken. De gick bra. Jag begärde en växlingsväg hos tågklareraren och plockade upp min lots. Vi rullade nedför den branta backen, in på SSABs område. Det var bara att hänga på kopplet, pumpa lite luft och göra ett förkortat genomslagsprov. Några minuter senare var tåg 9124 färdigbromsat och klart.

Det blev ett nytt samtal till Vågen, ett nytt okej och ännu en kontakt med tågklareraren. Vi hade bara tomvagnar i kroken, förutom en lastad containervagn, så färden uppför stupet gick lätt och smidigt. Rundgången på norra bangården likaså. Jag tackade instruktionsföraren så mycket för hjälpen. Han traskade iväg mot bilen. Efter några minuter fick jag grönt i signalen och drog på. Jag kom iväg några minuter för sent. Är man ny på jobbet så är man. Redan i Hofors var dock förseningen inkörd. I Storvik kom jag så ut i kända trakter och kunde slappna av lite grand. Det gick ju bra detta. Nu kan jag skriva in ytterligare en kompetens i mitt CV.

Annonser

13 thoughts on “Förpassad till de snälla jaktmarkerna

    • Nej, vi gjorde det ibland för några år sedan, men insidan är lika bedagad som utsidan, så det var skönt att slippa. Nu sover vi på två andra ställen i Storvik, där företaget som vi hyr rum av har lägenheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s