Blind – i själva verket

1210_GC_Kölö-001Jag har bott vid ett kraftverk i hela mitt liv och sett strömmen komma och gå. Några tåg har jag däremot inte sett röken av. Och kanske är det inte så konstigt. Trafiken till Karlshamnsverket har varit minst sagt blygsam ända sedan spåret byggdes för snart 50 år sedan. Någon enstaka vagn med ammoniak om året har växlats till det oljeeldade reservkraftverket. De senaste åren har det inte ens blivit så ofta. Faktum är att ingen riktigt vet när det tre kilometer långa industrispåret senast användes. ”Kanske var det runt 2010, men det kan ha varit ännu längre sen’’, tror en numera pensionerad växlare i Karlshamn. Jag skrev om detta spår i bloggen för en vecka sedan. Anledningen är att spåret rustats upp för att användas för uppställning av vagnar. Godstrafiken till och från Karlshamn har som bekant vuxit lavinartat de senaste åren. I samband med mitt förra inlägg damp det ned en intressant bild i mejlkorgen. Den är tagen av Ingmar Elofsson och föreställer T44 379 som växlar vid Karlshamnsverket på Kölön. Datumet är onsdagen den 10 december 2008. Det ser ut att vara en typisk blekingsk vinterdag. Grått och tråkigt alltså. Detta kan han varit den senaste eller till och med sista gången det rullade järnvägsfordon hela vägen ut till kraftverket. På det sättet kanske det är en historisk bild.

Därmed kunde man kanske misstänka att trafiken till Kölön numera får anses som nedlagd. Men icke. När uppställningsspåret skulle iordningställas var den första tanken att kapa spåret ungefär halvvägs. Så blev det nu inte. Istället monterades en stoppbock som vid behov kan skruvas loss. Karlshamnsverket ligger nämligen i ständig beredskap och eventuellt kan det i framtiden bli aktuellt med ytterligare transporter av ammoniak. När jag ser Ingmar Elofssons bild så är det många tankar som far genom huvudet. Hur kan jag ha bott så länge i närheten av detta kraftverk, vars tre skorstenar syns på flera mils avstånd, utan att reflektera över att det finns? Kanske beror det på den så kallade hemmablindheten. Jag har promenerat med hundarna på Sternö i skärgården i 20 år och ibland kommit så nära kraftverket att jag fått vända vid stängslet som hägnar in området. Ändå vet jag ingenting om denna plats. Eller visste kanske jag borde skriva. När jag fick höra talas om upprustningen av spåret så började jag läsa på. Det är ganska många intressanta saker som flyter upp till ytan.

Vad gjorde jag själv den 10 december 2008, när Ingmar Elofsson så påpassligt fanns på plats för att dokumentera det som kanske blir historia? Jag kikar i min gamla almanacka och upptäcker en enda notering. 9910. Jag var alltså ledig den dagen. Jag var även ledig de efterföljande dagarna. Inte förrän på söndagen, den 14 december, skulle jag och Den Vimsige påbörja vår tjänstgöring i Göteborg och köra ett TGOJ-tåg till Vännäs. Jag minns också den här tiden, och framförallt den här månaden, av helt andra och betydligt tråkigare anledningar. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia och den kommer jag garanterat aldrig att berätta i den här bloggen.

Nåväl. Karlshamnsverket var det. Faktum är att verket idag kan producera lika mycket el som en normalstor svensk kärnkraftsreaktor, vilket om inte annat de stora kraftledningsgatorna från Kölön vittnar om. Men idag fungerar verket som ren beredskap och används relativt sällan. Annat var det från början. När Öresundsverket i Malmö byggdes 1956 var efterfrågan på el ständigt stigande. Därför började Sydkraft (Sydsvenska Kraftaktiebolaget) att planera för en utbyggnad av produktionen. Valet stod mellan ett oljeeldat kraftverk eller ett kärnkraftverk. Valet föll på den så kallade värmekraften, men kort efter beslutet att bygga Karlshamnsverket bestämde Sydkraft att även satsa på kärnkraft. Den första pannan av tre på Kölön togs i drift 1969. Tanken var att kraftverket enbart skulle leverera el under vardagarna då behovet var som störst. Så blev dock inte fallet. Karlshamnsverket eldades för fullt för att täcka de svenska behoven. 1974 producerades över fyra terawattimmar el, vilket än idag är rekord i verkets historia. Så småningom kom kärnkraften igång och oljepriset steg. Karlshamnsverket övergick då till den roll man fortfarande har, nämligen som topp- och reservkraftverk.

2015 stängdes block 1, på grund av alltför stora investeringsbehov. På de andra två blocken har däremot stora satsningar gjorts. Bland annat har katalysatorer installerats för kväveoxidavskiljning. På block 3 finns elfilter och en avsvalningsanläggning där reningsgraden är över 98 procent. Det innebär att Karlshamnsverket kan elda med olja med högre svavelhalt och ändå hålla utsläppen långt under de givna gränsvärdena. ‘’Trots att Karlshamnsverket normalt nyttjas i begränsad omfattning har kraftverket utvecklats till ett av världens renaste när det gäller utsläpp av försurande ämnen. De rökgaser som bildas vid förbränningen av olja innehåller försurande ämnen som svavel- och kväveoxider. När kraftverket byggdes var kunskapen om försurningsskador inte så stor, men i takt med att kunskapen ökat har också miljökraven på kraftverket blivit allt fler’’, skriver Karlshamnsverkets ägare på sin hemsida.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s