Om konsten att stjäla ett lok

Lokbrist är ett problem för många järnvägsföretag. Läget kan ibland bli smått desperat. Så vad göra om man lovat en kund att köra ett tåg och det sedan visar sej att det saknas dragkraft? Att stjäla någon annans lok är kanske ingen lysande idé. Ändå var det precis vad som inträffade på en större bangård i mellan-Sverige för ett par månader sedan. Lokföraren, som skulle köra det aktuella tåget, upptäckte att det lok han egentligen skulle ha var trasigt. Nu var goda råd dyra. En av företagets planerare undrade om det inte fanns några andra lok i närheten. Det gjorde det. En fin gammal Rc som föraren kört många gånger tidigare. Visserligen som anställd i ett annat järnvägsföretag, men ändå. Det var ju samma trafik det handlade om. Brytaren smällde i på loket och iväg rullade tåget. Dagen efter uppdagades en pinsam historia. Ja, en smärre skandal faktiskt. Loket hade tidigare varit inhyrt, men var det inte längre. Hoppsan. Så vad göra? Ringa uthyrningsfirman och be om ursäkt och förklara vad som hänt? Nej, inte alls. Loket fortsatte att rulla i trafik i ytterligare två dagar. Har man lovat en kund så har man. Att bryta ett löfte är fult. Att stjäla ett lok däremot tycks vara helt okej.

DSC_3343

Lågt.

Annonser

Lokförare tvingas jobba mot sin vilja

19679435_10213746387003255_7456208403250859326_oLokförarbristen fortsätter att ställa till mycket stora problem för landets järnvägsföretag. Den här bloggen kan ikväll avslöja att Transdev fattat ett desperat, och för branschen mycket ovanligt beslut: man kommer från och med imorgon att beordra ut övertid. Det innebär att lokförare kommer att tvingas jobba mot sin vilja. Personalläget är så akut inom Öresundstågen att Transdev ser detta som den enda möjliga utvägen för att slippa ställa in tåg. Bara nästa vecka saknas personal till över 70 turer. Enligt ett mejl från fackförbundet Seko till sina medlemmar förklarar Transdev beslutet med hänvisning till banarbeten, förändrade beställningar från trafikhuvudmännen samt bemanningsproblematik i tjänstgöringsturerna som leder till ett ineffektivt nyttjande under arbetspassen. Kollegor som bloggen talat med menar dock att detta bara är bortförklaringar. Företaget har misslyckats på en rad områden. Facken har vid flera tillfällen påpekat att det behövs flera lokförare och man ifrågasatte redan tidigt varför Transdev inte erbjöd sin personal att sälja semesterveckor i större utsträckning än vad som skedde. ”Jag vet inte hur de tänker. Transdev har redan svårt att rekrytera förare och nu tänker de dessutom tvinga oss att jobba under våra lediga dagar. Ingen kommer att ställa upp för företaget i framtiden. Och hur många nya kollegor vill börja köra för oss? Jag tycker hela saken är fruktansvärt dåligt skött. Just nu håller det på att koka över bland lokförarna”, säger en kollega.

Sluta dalta med flyget!

DSC_3467SJ får mycket kritik för hur man hanterar diverse trafikstörningar. Väljer man att tro på det som sägs i fikarum och skrivs i forum och kvällstidningar så kan man lätt få för sej att precis alla problem här i världen är orsakade av SJ. Otrevlig personal, inkompetent ledning, misskötta spår, dåligt underhållna kontaktledningar, försenade godståg, samt minst 50000 anställda som ingen av dem begriper någonting om behovet av information. Med lite god vilja kan man nog härleda även krig, svält, naturkatastrofer, fattigdom samt arbetslöshet till någon klantskalle inom SJ. Statens Järnvägar är skit helt enkelt. Punkt slut. Varför kan inte SJ fungera som SAS? Flyget är ju verkligen ett föredöme, i alla avseenden. Förseningar förekommer ej. Personalen är alltid snygg, trevlig, extremt serviceinriktad och saknar skramlande nyckelknippor. Kaffet är mycket godare i luften än på spåret. Sätena i flygplanen är mjukare än de i tåget.

Nu förstår säkert den här bloggens läsare att jag är något ironisk. Vi som jobbar där ute i den brutalt oinställsamma verkligheten vet att saker och ting fungerar helt annorlunda. Just denna typ av verklighet skiljer sej markant från den teoretiska verklighet som konstruerats genom diverse politiska beslut. Att det blir kaos när en kontaktledning går av råder det inga som helst tvivel om. Men felet är inte SJs, vilket nog de flesta i branschen begriper. Felet är inte heller Trafikverkets, Skånetrafikens, Green Cargos eller Bosses Elektriska AB i Smålandsstenar. Problemet ligger i själva systemet. Järnvägen mår inte bra av att styckas upp i molekyler. Ett så komplext system måste hållas ihop och aktörerna samordnas. Idag går utvecklingen åt rakt motsatt håll. Sällan eller aldrig blir detta system så naket och obarmhärtigt avslöjat som när något oförutsett inträffar. Förbättringar är inte att vänta, trots löften om motsatsen. Kaoset kommer att fortsätta. Konkurrens- och avregleringsleken är nämligen helig och kommer att spelas i många år till. Principen om de fria marknadskrafternas förträfflighet är mångfullt viktigare än ett fungerande järnvägssystem.

DSC_3261Nåväl. Detta var ett litet sidospår. Det jag ville ha sagt är att SJ faktiskt är ganska bra. Att den stora allmänheten ondgör sej över SJs alla oförmågor må väl vara hänt. Folk vill ha snabba och enkla förklaringar. De orkar inte lyssna på lösningar som är längre än tio sekunder. Det som är tråkigt är att många av dem som anses lite mer insatta – som politiker, journalister och ledarskribenter – också snöat in på det här ständiga SJ-gnället. Och visst: det finns saker som SJ hade kunnat göra bättre. Som vid haveriet söder om Stockholm häromveckan. Men det handlar om detaljer. I stort sett skötte SJ sin störningshantering som förväntat. Problemet är att många av dagens beslut inte längre fattas av SJ, utan av helt andra aktörer. Hur många gånger om året får vi exempelvis inte höra och läsa om hur usla SJ är på information? Förutom det faktum att SJ många av dessa gånger inte ens kör tågen som det klagas på, hur ska SJ kunna informera när man själva inte har någon information?

Som lokförare har jag naturligtvis också befunnit mej ombord på försenade tåg. Många gånger dessutom. Så sent som igår åkte jag ett omlett 499 från Göteborg som efter Helsingborg tvingades ta en annan väg till Lund. Jag vet att SJ allt som oftast gör ett bra jobb. Det jag stör mej på är daltandet med flygbolagen. Deras service är inte alltid så hundraprocentig. Vissa störningar sköts extremt illa. Men inte blir det några tittarstormar eller krav på direktörens avgång för det. Jag råkade själv ut för en händelse som inte var så positiv för ett par veckor sedan. Jag skulle flyga med SAS till Östersund med byte på Arlanda. Jag skulle ankomma på kvällen, bo över på hotell och sedan ta första morgontåget till Ånge för att påbörja min tjänstgöring klockan 6.14. 19.30-avgången från Blekinge var dock försenad. Även flygplan kan nämligen bli försenade, tro det eller ej. Vi kom iväg en halvtimme sent. Det var samma väntetid som jag hade på Arlanda innan planet till Östersund skulle avgå. Enligt flygvärdinnan skulle planet vänta, men för säkerhets skull så ombads jag och några andra resenärer att påskynda avstigningen. Så gjorde vi också. Jag sprang. Men inte hjälpte det.

När jag kom till gaten så var den stängd. Inte en människa syntes till. Resten av resenärerna dök upp och svor en ramsa. ”Vad ända in i glödheta Småland…flygvärdinnan sa ju att planet skulle vänta?!” Jag hastade med snabba steg till informationsdisken. Jag var tydligen inbokad på hotell samt ett flyg till Östersund som skulle avgå – drygt tio timmar senare. Jag förklarade att jag måste vara i Ånge klockan 6.15. Jag är inte intresserad av att övernatta på Arlanda, oavsett hur fint hotellet är. ”Du får åka imorgon, det finns inga alternativ”, blev det något snorkiga svaret. Jag sa att jag på rak arm kunde komma på åtminstone två andra, bättre lösningar. 1. Nattåg Arlanda-Ånge, 2. Flyg till Sundsvall, taxi därifrån till Ånge. ”Nej, det blir för dyrt. Du är inbokad på hotell”. Hade jag kunnat resa dagen därpå så hade jag förstås bokat färden så redan från början. Med SAS lösning skulle jag nu inte vara framme i Ånge förrän vid middagstid.

Jag fick veta att det möjligen gick att boka in mej på planet till Sundsvall, men taxi till Östersund hade SAS absolut inte råd med, så den fick jag betala själv. Jag betonade att jag bara skulle till Ånge, det är bara halva vägen. Tjänstemannen suckade högt över den simple lokförarens totala oförmåga att inse att han inte längre var välkommen vid disken. Tjänstemannen gick iväg för att ringa ett samtal för att kontrollera om det, trots allt, gick att ordna en taxi. Efter en stund kom han tillbaka. ”Nej, tyvärr. Det är 22 mil till Östersund.” Då fick jag nästan ett nervöst sammanbrott. ”Ånge, för h-e! Ånge! Lyssna på vad jag säger!” Det utbrottet gjorde nog susen. Visserligen stammade tjänstemannen något om att det ändå skulle bli ganska dyrt, men jag avbröt honom med en motfråga: är hotellet här på Arlanda gratis? Det avgjorde saken. Jag fick en flygbiljett till Sundsvall och taxi till Ånge.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är egentligen bara två saker. SJ är inte så otroligt genomusla som många påstår. Kaos och oordning på järnvägen beror till stor del på politiska beslut. Ska det vara så makalöst svårt att begripa? SAS och flyget är långt ifrån så bra som sitt rykte. Hade jag inte själv tjatat och kommit med förslag på Arlanda för två veckor sedan så hade jag aldrig kommit iväg till Ånge den där kvällen. Servicen var bedrövlig, helt enkelt.