Framtiden tog sista tåget

Fenomenet med övergivna platser har alltid fascinerat mej. Redan som barn brukade jag och min kompis Inge smita iväg till en nedlagd betongfabrik och leka. Det var spännande och lite farligt. Vi såg dagstidningar och lemonadflaskor som var gamla men fortfarande låg kvar på fikabordet. Det var som gubbarna en dag bara gått hem och sedan aldrig mer återvänt. Intresset för dessa övergivna platser delas av tusentals andra bara i det här landet. Det som fick mitt eget intresse att skjuta fart på riktigt var en bok av Jan Jörnmark som gavs ut för tiotalet år sedan. I den kan man läsa om sommarland, hotell och industrier som en gång för inte så länge sedan blomstrade. Idag står byggnaderna och förfaller. Folkparker och rallybanor växer igen. Ishallar rivs. Rost och vatten tar sakta över bergrum stora som mindre samhällen. Vad hände liksom? Vart tog det gamla Sverige vägen? Det är nog många som ställer sej dessa frågor. Fenomenet med övergivna platser har nämligen exploderat. Idag kan man se TV-inslag, läsa inlägg på nätet och följa diverse upptäckare på Youtube. Tidningarna är fulla av reportage som jag inte kan minnas att jag såg något av när jag själv var yngre. Kanske beror det på att dessa övergivna platser då ännu inte alls var övergivna.

Jag har själv berättat om några smått spöklika ställen i bloggen. Om ett ödehus norr om Hässleholm, om ett järnvägshotell i Ytterhogdal som aldrig öppnade. Inläggen har fått stort genomslag, vilket vittnar om det stora intresset för företeelsen. Framförallt storyn om järnvägshotellet, som ligger längs Inlandsbanan, fick övrig media att gå igång. Flera stora nätsidor och tidningar följde upp mitt reportage. Idag hade jag tänkt att skriva lite grand om Långsele. Långsele är ingen övergiven plats på det sättet att det står helt tomt och öde. Inte som Pripjat, Famagusta eller den märkliga och evigt brinnande staden Centralia i USA. Men ändå. Långsele. Persontågen, som en gång var så många, har övergivit det lilla samhället som ligger längs stambanan genom övre Norrland. I juni körde jag ett godståg från Ånge till Långsele. Tåget skulle vidare norrut mot Vännäs. Men själv fick jag avlösning och klev av på en perrong utanför stationshuset. Jag fick genast tillbaka en lite olustig känsla i magen: vad hände egentligen här?

Jag promenerade längs den långa perrongen, mot personallokalerna i det stationshus som en gång för inte alls så länge sedan var tillhåll för så mycket järnväg. Ställverk, tågklarerare, biljettförsäljning, väntsal, resgods. Liv och rörelse. Idag är det bara tyst. Det enda som då och då bryter tystnaden är ljudet av godståg som stannar för förarbyte. Kollegor byter några ord. En dörr slår igen och sakta, sakta börjar tåget röra sej för att en stund senare försvinna i fjärran. Tystnaden och lugnet lägrar sej åter. Perrongerna finns som sagt kvar. Vissa av dem fick till och med nytt tak för några år sedan. Renoveringen gjordes först efter persontrafikens nedläggning. Det vittnar lite om hur bakvänd den svenska transportpolitiken många gånger kan vara. På perrongerna i Långsele varnas för förfallet. Skyltarna fanns inte här 2014, så de måste ha kommit upp relativt nyligen. Men vem är det som behöver varnas? Kanske jag och mina lokförarkamrater. Några resenärer har inte synts till på länge, förutom ombord på något enstaka specialtåg som stannat till. Sista gången det gick att kliva på ett resandetåg i Långsele var natten mot den 9 juni 2013. SJs nattåg, på väg norrut, stannade till i den ljumma sommarnatten och plockade upp några tappra själar. Nuförtiden kör nattågen via Botniabanan. Det är där underlaget finns. Människorna. Framtiden.

Allt är förstås inte nattsvart i Långsele, även om Konsum lagt ned sedan jag senast var här. Företaget Three T växer och frodas till exempel. Men synen som möter oss nostalgiker vid järnvägsstationen är faktiskt lite overklig. Känslan är densamma som i betongfabriken. Någon släckte och låste och gick hem. Reklamaffischerna för Triss sitter fortfarande kvar. Den nya och elektroniska informationstavlan förkunnar att inga tåg ankommer och inga avgår. En gammal tryckt tidtabell från 1980-talet hänger kvar och anstränger man sej riktigt noga kan man utläsa ortsnamn och tider. Lapplandspilen står det på ett ställe. En kollega berättar att biljettförsäljningen försvann för knappt 20 år sedan, på nyårsaftonen 1997. ”Biljettexpeditionen hade en biljettexpeditiör på dagtid. Dessutom skötte tågklarerarbiträdet om försäljning och utlämning av biljetter fram till midnatt. Biträdet slutade sin tur vid just midnatt”, berättar lokförarkamraten som varit med ett tag. När det gäller väntsalen så är den igenbommad. Förstås. Visserligen avgår en buss utanför stationshuset, men folk får vänta utomhus. När tågen slutade gå och människorna runt stationen försvann, så passade istället traktens ungdomar på att ta över väntsalen. Skadegörelsen och klottret kom som ett brev på posten. Å andra sidan: vem sörjer en stängd väntsal år 2017? Den sortens samhällsservice är ju bara sååå 1900-tal. Hopplöst omodern alltså.

Men det fanns en tid när saker och ting inte var hopplöst omoderna. Inte ens i Långsele. En gång fanns det faktiskt en framtid. Man kunde sätta sej på tåget och åka direkt till Sundsvall, Stockholm, Luleå och Narvik. Eller till Östersund, Hoting, Mellansel och Storuman. Mellan varven kunde man komma till städer som Karlstad, Umeå, Malmö, Skellefteå och Örnsköldsvik. Idag är som sagt allt borta. Man kan inte ens ta tåget till Graninge eller Sollefteå. Just förbindelsen över Ådalsbanan, via Härnösand och Sundsvall till Stockholm, försvann vid sekelskiftet. Då hade den siste tågklareraren också gått hem. Han stängde dörren bakom sej för sista gången den 10 oktober 1999. Det var en söndagsmorgon. Klockan var 7.31 när tågklareraren fällde ut för tåg 5806. Föraren fick körtillstånd och masade sej iväg norrut, mot Österås. Tågklareraren gjorde en sista notering i sitt block och lämnade över till fjärren i Ånge. Tack och god natt. Ännu en epok gick i graven. Ännu en människa försvann från det som en gång var en samlingspunkt, en livsnerv i en bygd långt från de stora allfartsvägarna.

Annonser

13 thoughts on “Framtiden tog sista tåget

  1. Gick där för några veckor sedan, penninglotteriet stod det på en reklamskylt, hade jag helt glömt bort att det fanns 😀

  2. Det här med att hålla hela landet levande är ju något svenska politiker misslyckats grovt med. Eller så vill man inte, jag tror faktiskt det är så. Centralisering och urbanisering är och har genom årtionden varit melodin. Kör E45 genom inlandet och du har snart dragit på dig en rejäl depression. Allt är före detta! Här var det ett bruk där det jobbade en massa folk förut och här låg det en affär och i den här skolan gick det skolbarn och här gick järnvägen… Jag säger bara Lesjöfors så kanske ni förstår. Här är en sak (av få) som norrmännen lyckats så mycket bättre med. Åk över gränsen in i Norge och direkt finns det levande jordbruk, små företag och samhällen där det bor människor även i glesbygden.

  3. Smärtsamt är det att se välmående platser tyna bort, speciellt om man har någon personlig anknytning till dem. Som född /uppväxt i Sollefteå var Långsele den stora järnvägsmetropolen för mig.
    Min första riktiga kontakt med järnvägen och Långsele var vårvintern 1960 då jag och två andra kamrater pryade vid lokstallet i Långsele, vi fick också åka en tur på lok Långsele-Nyhem ToR . Persontåg 2491 med D-lok och tillbaka med Gt 4352 och Ma-lok. Resan mellan Stå-Lsl skedde med rälsbuss YBo7.
    Året efter 1961 började jag min ”karriär” som Kontorsvakt vid SJ i Lund, men åkte upp till Sollefteå då tillfälle gavs.
    Jag vet att jag åt på järnvägsrestaurangen och även fikade ibland, jag minns att det serverades pölsa vid något tillfälle, kan ha varit 1964.
    På 60-talet fanns det i Långsele många personalkategorier, Trafikavdelning med Stins i lgd 21, med bl a konduktörer, växlare, resgodsps. expeditionsps, tkl.
    Lokmästare med lokförare/biträden, motorvagnsförare, lokreparatörer, förråd. Vagnförman med vagnsyningsps, vagnstäderskor/sovvagnsbäddning.
    Tiden 1957-1967 gick restaurangvagn sommartid i tåg 72-71 Stockholm-Långsele innan återfärden kunde man se ”vagngubbarna” tvätta fönstren på vagnen.

    Under 1967 flyttade jag till Vännäs och Vagnavdelningen där och kom då att tjänstgöra som vagnskötare i tåg 751-752 Vns-Lsl-Vns, 1969 jan-mars, det var första gången jag sov över på SJ överliggning nere vid Faxälven, det hände c.a 2-3 ggr i veckan. (Jag träffade förresten min fru på överliggningen i Långsele, snart 49 år sedan)

    Sommaren 1969 tjg jag som Vagnskötare på ”Dollartåget” de två sista resorna som detta tåg gick.
    På sydgång gick tåget via Ostkustbanan och måste således byta riktning i Långsele. Från Långsele följde då en vagnreparatör med till Sollefteå där tåget stod uppställd under dagen, under resenärernas utflykter.
    Reparatören hjälpte då mig att fylla vatten tvätta vagnsfönster m.m.
    Fr o m 1970 började jag som lokbiträde, senare lokf och hade då överliggning i Långsele, 533 gånger blev det sista gången 20090707.

    Jag besökte Långsele 2014, hyrde stuga på campingen och gick då flera kvällar ner till stationen, det var en smärtsam syn som väntade där.
    Extra smärtsamt tror jag det blir när man har ett förhållande till platsen och dessutom är nostalgiskt lagd och nästan bara tittar bakåt. Jag tror det kallas självplågeri.

    Men jag minns också någon fin sommarnatt när jag rullade ut från Långsele med 94:an och kunde se hela tåget i kurvan över Faxälven, på väg hem till Vännäs.

    • Det finns dock ett 40-tal lokförare placerade i Långsele, men på 3-4 olika bolag. VR-track har 20-30 anställda samt anställda i Railcares verkstad. Allt är inte nattsvart.

  4. Vackert beskrivet!
    Långsele har jag sluppit sätta min fot i. Det närmaste jag har kommit är att ha stannat till en gång för förarbyte. Själv åkte jag med för att lära mig loket och passade självmant på att åka hela vägen från Ånge till Umeå C. Jag minns att det såg väldigt ödsligt ut, och att min mobil var helt stendöd även mitt inne i centrala Långsele…

  5. Hur är det egentligen med Långsele och Ådalsbanan? Går det att komma från Sollefteå och fortsätta norrut mot Vännäs utan att byta ände? Enligt Goggle Maps verkar det inte finnas något triangelspår….

  6. Gjorde min första LIA-period vid Green Cargo nyligen. Det blev några överliggningar i Långsele. Märkligt nog hade jag fotat samma saker: Den uppgrävda perrongen, den tomma infotavlan, det avdragna kopplet utanför stationshuset, trissreklamen mm. Hualigen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s