Sill, potatis och 3498 ton stål

19399594_10213599388408382_2792944367517358249_nAtt jobba varannan vecka har både fördelar och nackdelar. Det är naturligtvis skönt att ledighetsperioderna blir så långa. Det innebär att jag faktiskt hinner vila upp mej ordentligt inför nästa arbetspass. Fullt lika muntert är det inte att så ofta behöva arbeta när andra är lediga, det vill säga under helgerna. Inte bara under storhelgerna, utan även varannan lördag och söndag. Schemat rullar på, oavsett vad som står i almanackan. En julafton kan bli som vilken tisdag som helst. Har jag tur så slipper jag jobba en enda storhelg under hela året, har jag otur infaller påsk, midsommar och jul under just mina arbetsveckor. Så har det blivit i år. Påsken tillbringade jag i Kil, midsommarhelgen i Ånge. Egentligen ska jag också jobba under julen, men då hoppas jag få ledig. Det brukar gå bra, eftersom så många tåg är inställda. För att vara på den säkra sidan har jag dock ansökt om semester. I år är det nämligen min tur att fira jul med ungarna, så då vore det ju högst obra att själv inte vara hemma.

Nu vill jag inte låta gnällig. Jag tycker jag tillhör en prioriterad del av lokförarkåren. Jag har det fantastiskt bra i Green Cargos bemanningspool. Men det gäller att kunna sysselsätta sej på ett meningsfullt sätt när Kära hustrun och vovvarna träffar släkt och vänner och äter sill och dricker nubbe där hemma. Vänner var förresten att ta i. Några sådana finns knappt kvar efter alla år av osocialt lokförarleverne. Men ensam är stark, heter det ju. Om det verkligen stämmer har jag ingen aning om. I år bestämde jag mej dock för att faktiskt fira midsommar, trots att jag hade fullt upp med diverse tågkörning. Jag skulle framföra Real Railtåget 42302 från Ånge till Vännäs. Sedan hade jag en kort rast, för att därefter lösa av föraren på södergående stålämneståg 9107 och köra det hela vägen tillbaka till Ånge. I normala fall hade jag fallit omkull som en knockad boxare och somnat under rasten. Men den här gången hade jag bestämt mej för att göra något annat, även om jag skulle råka vara lite trött i ögat.

Jag hade ringt till Konsum i Vännäs och frågat hur länge de hade öppet. Planen var att hinna in och handla de allra nödvändigaste midsommartillbehören och sedan duka upp en liten buffé i Rc-loket på vägen hem. De små nypotatisarna och ägget hade jag tänkt koka i plåtmuggen. Förutom senapssill och potatis så skulle jag köpa lättöl, gräslök, jordgubbar, knäckebröd och stekt, inlagd sill. Kanske också en liten midsommarstång att pryda bordet på biträdessidan i loket med. Jag oroade mej lite över banans topografi och bestämde mej för att inte duka upp middagen förrän efter Långsele. Ett fullastat stålämneståg på 3500 ton kräver förarens fulla uppmärksamhet från Vännäs, annars är det lätt att bromsa på fel ställe och sedan stå stilla i en uppförsbacke.

 

Nu blev planerna något reviderade. 9107 från Luleå och Boden var nästan en timme försenat, vilket gjorde rasten lite längre. Dessutom träffade jag en poolkollega i Vännäs, så vi bestämde oss för att fira midsommar tillsammans, i Green Cargos personallokaler. Och det var nog lika bra det. När jag tryckte ut tidtabellen för 9107 så upptäckte jag nämligen att tåget inte hade ett enda uppehåll längs hela sträckan Vännäs-Ånge, förutom tre minuter i Långsele. Hur skulle jag hinna koka ägg och potatis? Jag och kollegan gick tillsammans till Konsum och handlade. Han ville ha gräddfil och löksill, så detta åkte också ned i matkorgen. Plus lite vaniljglass till jordgubbarna. Det kunde vi ju kosta på oss, nu när vi hade tillgång till en frysbox. Vi dukade upp i köket och fick en riktigt trevlig stund tillsammans. Hela kalaset gick på knappt 200 spänn. En hundring per man alltså. Det blev den billigaste midsommarfesten på länge. Vi åt och drack och berättade rövarhistorier. Kollegan hade några dagar tidigare köpt en gitarr i Sundsvall. Det var synd att han inte hade den med sej. Då hade det kanske blivit musikunderhållning också.

Tåg 9107 närmade sej Vännäs. Det var dags att ta tag i lokförarlivet. Tåget drogs av tre Rc-lok. Det kunde sannerligen behövas. Vikten på hela midsommarekipaget var nämligen 3498 ton. Det blev det tyngsta tåget som jag någonsin kört. Jag insåg att det nog var tur att jag hann fira midsommar innan jag klättrade upp i loket. Tåget krävde mitt fulla fokus. Förutom tyngden var tåget också försenat och sånt ligger alltid och skaver hos en lokförare. Man vill gärna göra vad man kan för att minska förseningen. Det handlar om yrkesstolthet, antar jag. Nu lyckades jag inte så bra med just den saken, men förseningen ökade åtminstone inte. Vädret var bra. Soligt till och med. Det blev inte alls så dåligt som SMHI förutspått. Det gladde mej, inte bara för att det var midsommar, utan också för att loken behöver bra fäste i spåret. En annan sak som kan vara lurig när man kör stålämnestågen är att strömmen ibland inte räcker till. En trippel-Rc, uppförsbacke och körläge nio sörplar i sej en faslig massa ampere. Är det också andra tåg ute på samma sträcka, så är det lätt hänt att ”proppen går” och kontaktledningen blir spänningslös. Det vill man ju helst slippa i backarna, så därför gäller det att hela tiden hålla ett öga på voltmetern och kanske parera pådraget.

Färden gick kanske inte som en midsommardans, men jag tuffade på söderut. När jag passerade den motriktade försignalen i Kälarne så kunde jag inte låta bli att spana lite extra ned i spåret. På uppvägen med 42302 hade jag och den passåkande kollegan, som skulle kliva av i Långsele, kört på en hund. Det kändes väldigt obehagligt. Kanske för att jag själv älskar hundar och nu har blivit husse på nytt. Alice har fått en lillasyster som heter Mimmi. Jag vill inte tänka på hur jag hade reagerat om någon av dem blivit påkörd av tåget. Direkt efter påkörningen så ringde jag naturligtvis till tågklareraren i Ånge och meddelade vad som hänt. Nu, på hemvägen, ville jag bara försäkra mej om att någon faktiskt varit ute på platsen och tagit hand om hunden. Jag såg ingen hund och inget blod. Det kändes lite bättre. Annars vet man ju aldrig. Det var liksom midsommarafton och kanske inte helt lätt att få ut någon att ta hand om en, i värsta fall, fortfarande levande hund.

I Ånge blev det personalbyte. Eller rättare sagt, strax utanför Ånge. Personalbyten sker egentligen i Långsele och Bollnäs, eftersom stålämnestågen är för tunga för att rulla genom centrala Ånge. Men nu var det midsommarafton och special-special. Jag körde Vännäs-Ånge och en Borlängekollega åkte pass till Ånge och tog över tåget där istället för i Bollnäs. På så sätt så sparade Green Cargo in en förare. Borlängekollegan fick låna en bil och köra ut till Ångebyn för att lösa av mej där. Själv tog jag bilen tillbaka. Just på det här sättet kommer för övrigt alla personalbyten att ske från och med nästa vecka. Då stängs nämligen strömmen av på hela Ånge bangård. Trafikverket ska byta fyra mil (!) kontaktledning, så alla tåg kommer att passera i slingan utanför Ånge.

För min del blev det en lång, lång midsommarafton. Den blev annorlunda, men minnesvärd. Saker och ting blir ju vad man gör dem till, och den här gången stämde det verkligen. Jag hade en trevlig midsommar, men jag har fortfarande svårt att låta bli att tänka på hunden.

Annonser

7 thoughts on “Sill, potatis och 3498 ton stål

  1. Du är inte den enda som fick improvisera midsommarfesten. Jag gjorde en rejäl uppdukning på TÅGX och passade på att njuta mellan de få tåg som gick. En och annan lokförare som tittade förbi fick sig också en smakbit.

    Jag har liksom du jobbat i princip varenda storhelg detta år. En av de få baksidorna med att jobba på järnvägen, kanske.

  2. Fin skildring av våran Midsommar bäste vän. Och en fin bild från Bräcke vid sjön, den känner jag igen 😂

  3. Tillbringade hela helgen också med tågkörning, hade dock turen att sluta 1430 på midsommarafton så jag hann till midsommarstången och fick se sista dansen ☺️

    Började inte förrän 1330 sen på midsommardagen så jag klagar verkligen inte. Blev en helt ok midsommar med familjen ändå.

    • Låter ju helt okej, Jörgen! Tiden i hemmet under arbetsveckorna blir som en bonus när man jobbar komprimerat. Jag räknar aldrig med att kunna komma hem, så när det sker blir man extra glad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s