Far och son fixar biffen – igen

19092690_10213493200833759_1845490418850270997_oSenaste gången jag tjänstgjorde i Ånge var för tre år sedan. Då höll jag på att dö av värmeslag. Dryga 30 grader i skuggan och ett Rc-lok utan luftkonditionering är ingen bra kombination. När jag efter många om och men rullade in i Långsele med ett tåg från Vännäs så nästan föll jag ur loket. Jag var svimfärdig. Svalka! Jag måste ha svalka! Svaret på alla mina problem blev ett dopp i Faxälven. En förstående kollega i Långsele lånade ut sina växlarshorts som fick fungera som badbyxor. Nöden har liksom ingen lag. Vilken välgärning det var. Den Vimsige betraktade hela spektaklet från strandkanten. Skeptisk. Själv vägrade han gå nära vattnet. Det var visst en princip bara. ”Du, det är ingen risk att du inte syns där ute!’’ ropade han. Jag lös tydligen värre än solguden himself. De stora shortsen var orangea och hade reflexer, benen och överkroppen var vitare än en vinterdag i Jokkmokk. Det var nog inte så snyggt, men där och då spelade det ingen som helst roll.

I går natt var jag tillbaka i Långsele, faktiskt för första gången sedan den där sommardagen 2014. Och naturligtvis blev det problem. Igen. Jag skulle lösa av tåg 9115, ett södergående stålämneståg som vägde nästan 3000 ton, och köra det till Bollnäs. Det var en specialtur som jag hade fått. Förra veckan bad jag personalfördelerskan i Ånge om en tur med Re-lokskörning. Vi har inga Re i mina hemtrakter längre, så nu tänkte jag att det var lika bra att passa på att få köra lite Traxx, som loken också kallas, för att inte tappa behörigheten. Det tyckte den så kallade taktiken var en bra idé. Hon fixade en klockren tur, som egentligen slutade med passresa Bollnäs-Ånge. Eftersom detta var min sista arbetsdag för den här veckan, så kunde jag strunta i passåkningen norrut och istället åka söderut, till Arlanda och den väntande förbindelsen hem. Jag hade nästan en och en halv timme på mej i Bollnäs, från 9115s ankomst till passtågets avgång. Det var lugna puckar. Trodde jag. Att man aldrig lär sej.

19105607_10213493350357497_2653835332889854986_nSå vad hände? Resan med det norrgående, tomma stålämneståget gick visserligen fint. Jag rullade till och med in i Långsele lite för tidigt och hann med ett studiebesök i en källare med en magnifik modelljärnväg. Jag kröp till kojs och satte väckarklockan på tre. Det var avgång strax efter fyra. Jag vet inte hur det gick till, men vid midnatt vaknade jag med ett ryck och kände genast en obehaglig känsla. Jag tittade på tjänstemobilen och mycket riktigt: bara några minuter tidigare hade det kommit ett sms från den operativa personalledningen. En tankvagn i tåg 5900 stod och läckte norr om Vännäs. Tåg 9115 förväntades bli sent. Mycket sent. Kanske skulle trafiken inte kunna släppas på förrän vid fem igen. Godnatt. Med hemresan. Men inte med sömnen. Plötsligt var jag klarvaken. Hur ska detta gå? Personalledningen tyckte att jag skulle sätta mej på första bästa tåg och åka söderut. 9115 skulle inte vara i Långsele förrän vid tio, så det fanns gott om tid att hitta en ny förare. Jag klädde på mej och plockade ihop alla mina pinaler och promenerade iväg till personallokalerna i den vackra sommarnatten. Jag åt gulaschsoppa och drack kaffe.

Jag hade just ringt upp en kollega och sagt att jag skulle åka pass med honom. Då kom kontraorder. Tåg 9115 hade åter kommit på rull. Hur det gick till begriper jag inte. Området var ju avspärrat? Nu var tåget ”bara’’ drygt två timmar sent. Jag skickade ett meddelande till kamraten som skulle ta över tåget i Vännäs för att köra det till Långsele. Det visade sej vara en gammal bekantskap. Nämligen sonen till den vänlige själ som några år tidigare hade lånat ut sina shorts. Jag ringde upp honom och förklarade läget. Jag har lite brådis. Jag måste hinna med ett pasståg från Bollnäs klockan 10.51. Annars är det adjöss. Nästa plan från Arlanda är fullbokat. Med tåg hela vägen är jag inte hemma förrän mitt i natten. Då är det för sent att hämta ungarna. Svärmor lär få en smärre hjärnblödning av att behöva passa busiga Alice i ytterligare en dag. Och Kära hustrun kan inte bistå. Hon är som vanligt i Stockholm på nåt viktigt möte. Den stora frågan var hur mycket tid det var möjligt att köra in på sträckan Vännäs-Bollnäs? Försenade tåg har ju snarare en benägenhet att bli ännu mer försenade på grund av sin tappade prioritet. Nåväl. Kollegan som tog över tåget i Vännäs lovade att göra sitt bästa, men det skulle nog bli svårt, trodde han. Alla backarna och den tighta tidtabellen talade inte till vår fördel. Jag började nästan ge upp.

Till vår fördel talade att tåget ”bara’’ vägde drygt 2800 ton, att vädret var bra och att arbetsledningen i Hallsberg begärt prioritet för 9115 hos Trafikverket. Jag la mej på soffan i orderrrummet i Långsele och försökte sova. Det var inte så lätt. Jag hade ju nyss ätit soppa och druckit två koppar kaffe. Istället öppnade jag fönstret på vid gavel och låg och lyssnade på fågelsången. Med jämna mellanrum tystnade fåglarna, när tågen bromsade in och stannade för personalbyte. Det var faktiskt en ganska ljuvlig natt, omständigheterna till trots. Strax innan sex ringde det på mobilen. Det var min kollega som redan började närma sej Långsele. Han hade gjort en smått heroisk insats och kört in en hel del tid. Han bad om ursäkt för att han inte lyckats ännu bättre.

För första gången på väldigt länge klev jag upp i hytten på ett Re-lok. Det mesta var sej likt. Jag gillar Re bättre än Rd, men inget slår förstås Rc. Sakta, sakta masade sej tåget upp i fart. Största tillåtna hastighet på de lastade stålämnestågen är 80 kilometer i timmen. Jag körde ”på pipet’’, som man säger. Resan flöt på riktigt bra. Förutom ett möte med Hector Rail och ett annat med Cargonet, så stod alla andra tåg redan inne på sidotågvägen när jag kom rusande. I Karlsberg och Hälsingenybo försvann nästan en halvtimme i ett enda nafs, tack vare möten som föll bort. Avlösande Borlängekollega ringde och var bekymrad över sandtillgången. Det regnade i Bollnäs och han oroade sej lite över nivån i behållarna. Jag lovade att kontrollera saken vid nästa stopp. Han, å sin sida, lovade att vara på plats i god tid på perrongen i Bollnäs för att avbytet skulle kunna gå så snabbt som möjligt. Efter dubbelspåret i Ljusdal fick jag slå stopp i maskinen. Enligt fjärrtågklareraren skulle det inte dröja så länge innan mötande Regina var framme. Jag passade på att fråga när han trodde att jag skulle ankomma Bollnäs. Jag fick veta att jag skulle få rulla hela vägen. Perfekt. Jag skulle hinna! Med god marginal dessutom.

Jag klättrade ur loket för att kontrollera tillgången på sand. Den var god, så inte heller detta skulle bli ett problem i backen efter Storvik. Jag upptäckte att dörren till Re-loken är tung. Varje gång jag öppnade den, så slog den igen, på grund av spårets lutning. Jag tänkte gå runt på andra sidan, men då plötsligt, från ingenstans, uppenbarade sej den beryktade tävlingsmänniskan. Kan du inte ens öppna en dörr? Patetiskt. Till slut lyckades jag, efter lite meckande, ta mej in i loket. I Bollnäs stod ett mötande tåg redan inne, så jag tänkte dra fram till perrongslutet men fick se kollegan vid den vanliga avbytesplatsen och fick bromsa rejält. Det blev inget stopp jag är stolt över. Men man kan inte få allt här i världen. Jag hann in på Pressbyrån och köpte en grillad och en kopp kaffe. Det gick ju bra detta. I Faderns, Sonens och den heliga järnvägs-Andens namn. Amen.

19095651_10213493208593953_689666332820256089_o

Annonser

4 thoughts on “Far och son fixar biffen – igen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s