Jo, det kan hända igen

Lerum_1987_UlfRyd_6I år är det 30 år sedan som den fruktansvärda tågolyckan i Lerum inträffade. Resandetåg 140 mot Stockholm och 129 mot Göteborg frontalkrockade i full fart. Nio personer dog och 120 skadades i det som betecknas som en av de värsta tågolyckorna någonsin i Sverige. Olyckan berodde på en felkoppling i en växel och det som inte ska kunna ske skedde ändå: två tåg fick grönt ljus in på samma spår. Sveriges Radio har gjort en dokumentär om olyckan. Den finner ni här http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/881595?programid=2519 I programmet intervjuas flera av de inblandade personerna. Bland annat signalteknikern som gjorde den ödesdigra felkopplingen och den tågmästare som kastade sej ut ur loket sekunden innan smällen. Det är skrämmande vittnesmål. Själv är jag bekant med en lokförarkollega som blev vittne till hela händelsen. Hans berättelse skulle utan vidare också ha platsat i P3s dokumentär. Vi kan kalla honom Potatisknölen. Det är så han brukar få heta i den här bloggen. Han har berättat sin historia flera gånger. Nackhåren reser sej på mej varje gång.

Knölen och hans kollega på SJs banavdelning var ute för att kontrollera isolskarvar i spåret och kom körande med sin Scania 101. Det var måndagen den 16 november. De rullade in på spår 1 i Lerum. Fjärrtågklareraren i Göteborg hade fått inrapporterat av en passerande lokförare att det låg gubbar och jobbade i spåret i norra änden av bangården. Mobiltelefoner var ovanliga vid den här tidpunkten. Däremot fanns en så kallad ”tegelsten” i 101an. Det vill säga en driftradio. Tågklareraren bad de båda bangubbarna gå ut och undersöka vad det var som pågick i växeln framför dem. Knölens kamrat gick iväg och kom tillbaka efter en stund. De båda satt tysta i Scanian. När tåget från Stockholm närmade sej inträffade något kusligt. Knölens kollega tittade upp och utbrast: ”Tänk om växeln ligger fel?” Det var förstås bara en känsla. En väldigt välgrundad känsla dock. En sån som kanske kommer efter år av slit längs landets järnvägar? Plötsligt kom tåget. I över 100 kilometer i timmen. Genom en 70-växel. In på spår 2 och inte på spår 3 som det var tänkt. Klockan var 14.27 när tåget dundrade förbi, bara någon meter från Knölen och hans kamrat. ”Jag såg hur det slog gnistor om hjulen. Föraren bromsade förstås för allt vad han kunde. Han förstod ju vad som höll på att hända”.

Sekunderna senare var katastrofen ett faktum. Lokföraren som nyss passerat förbi i hög fart och som gjorde vad han kunde för att rädda så många liv som möjligt lämnade sin stol och kastade sej in i maskinrummet. Där tog hans liv slut. Han blev bara 27 år. Det skulle dröja flera dagar innan räddningsmanskapet kunde gräva fram hans sargade kropp bland resterna av det som en gång var ett Rc-lok. Även lokföraren på det mötande tåget omkom. ”Det kom en fruktansvärd smäll. Jag tittade bakåt och såg ett enormt eldklot när transformatoroljan i de båda loken exploderade. Det var som ett svampmoln som steg mot himlen. Nästan som en atombombsexplosion”, berättar Knölen. Sedan blev det tyst på stationen i Lerum. Helt tyst. Det var en skrämmande, overklig tystnad. Som hämtad ur en skräckfilm. Knölen och hans kollega satt som i chock. ”Jag tyckte att jag hörde sirener ganska snabbt, men i själva verket dröjde det nog.”

Olyckan i Lerum fick en rad konsekvenser. Säkerheten runt järnvägen blev en allt viktigare faktor. En sådan olycka skulle aldrig mer få hända. Som lokförare vill man ju gärna tro på det. Grönt är grönt liksom. Linjen är fri. Att möta ett tåg på samma spår i full fart är den värsta mardrömmen man kan tänka sej. I radiodokumentären säger signalteknikern att han inte tror att en liknande olycka ska kunna inträffa i framtiden. Själv är jag inte alls lika säker på det. Det som hände borde vara omöjligt då, och ännu omöjligare idag. Ändå är det bara turen, vaksamhet och låg fart som räddat flera av mina kollegor och i vissa fall även alla deras resenärer. Jag säger bara Billeberga, Nyhem och Strömtorp. Det är några exempel på när tåg letts in mot varandra på samma spår. Anledningarna har varit olika, men grönt i signalerna för båda tågen har varit en gemensam nämnare. Det är skrämmande att sånt fortfarande kan hända.

Foto: Ulf Ryd

Annonser

4 thoughts on “Jo, det kan hända igen

  1. Jo jag minns denna händelse väl. Var i orderrummet på dåvarande Sävenäs lokstation. Kände också den ena omkomne föraren väl.
    Trots allt har väldigt mycket hänt säkerhetsmässigt sedan dess. Både bestämmelser , utbildning och säkerhetsmedvetandet inom ALLA personalkategorier vid järnvägen har ökat betydligt sedan 80 talet. Jag känner inte minsta oro för att jag ska möta ett annat tåg i full fart mot mig när jag är ute och kör. Däremot kommer man aldrig ifrån mindre incidenter .

  2. Eftersom jag en gång i tiden själv varit ”signalare” en kortare period så reser sig nackhåren även på mig när man läser detta.
    Mänskliga faktorn kommer vi aldrig ifrån, men just i fallet Strömtorp skrämmer det ännu mera när det är en konstruktionsmiss som man inte upptäckt innan tillbudet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s