Lokförare tar strid om avgift

Förra året införde Transportstyrelsen en så kallad registerhållningsavgift för alla lokförare med lokförarbevis. Redan då protesterade många lokförare. Protesterna blev inte mindre i år, när avgiften höjdes kraftigt, från 300 kronor till 500. Förarna visar sitt missnöje på olika sätt. Några har skrivit till Transportstyrelsen, andra har klagat hos fack och arbetsgivare, många har betalat in en krona eller några ören för mycket för att skapa oreda och extra arbete hos myndigheterna. Anledningen till protesterna är att lokförarna anser sej påtvingade en handling som de inte har någon som helst nytta av. Varken yrkesmässigt eller annars. Lokförarbeviset ser visserligen ut som ett slags körkort, men gäller inte som id-handling. Inte ens landets järnvägsföretag är eniga i hur man ska hantera personal med lokförarbevis. Vissa ersätter lokförarna för den årliga utgiften, andra gör det inte utan menar att lokförarbeviset  är en sak mellan den anställde och Transportstyrelsen.

En lokförare har nu bestämt sej för att allvarligt ifrågasätta hela ärendet. När årets faktura från Transportstyrelsen damp ned i brevlådan, så vägrade han helt enkelt att betala den. Han bestrider räkningen, som han anser är att betrakta som en bluffaktura. Så här skriver lokföraren till Transportstyrelsen: “Avgiften är som anförs oavsett syftet fullkomligt orimlig – min privata bil kostar som jämförelse årligen 50 kronor i registerhållningsavgift, och den har jag till skillnad mot det onödiga lokförarbeviset såväl nöje som praktisk användning av. Det nu fakturerade beloppet är ingen avgift utan de facto en straffbeskattning av en enskild yrkeskår. Att påstå att ett av lokförarbevisets uppgivna syften skulle vara att kunna underlätta för lokförare att söka arbete i ett annat medlemsland, visar med all generande tydlighet att de som drivit igenom beslutet kring bevisets införande inte har en aning om vilka förutsättningar som är av betydelse. Inom Sveriges gränser är beviset fullständigt irrelevant; här skiljer sig lokförares sätt att röra sig mellan olika arbetsgivare inte på något avgörande sätt jämfört med andra yrkeskategorier”.

Transportstyrelsen uppger för den här bloggen att cirka 5600 personer omfattas av lokförarbeviset. Det innebär att myndigheten varje år får in 2,8 miljoner kronor till registerhållningen av landets lokförare. Obekräftade uppgifter gör också gällande att avgiften kommer att höjas ytterligare nästa år. Allt för att Transportstyrelsen ska uppnå full kostnadstäckning. Tidigare var järnvägsområdet finansierat via skattemedel, men för några år sedan bestämde regeringen efter EU-direktiv att delar av Transportstyrelsens verksamhet – som till exempel diverse registerhållningsavgifter – ska betalas via avgifter. “Avgifterna ska sättas på ett sådant sätt att myndigheten får så kallad full kostnadstäckning, det vill säga att avgifterna ska vara så stora att verksamheten inte går med underskott, men inte heller genererar någon vinst. Avgifternas storlek ses över varje år”, skriver Transportstyrelsen på sin hemsida.

Frågan är då hur det kan kosta nästan tre miljoner kronor om året för att upprätthålla ett register över landets lokförare? Transportstyrelsen skriver i ett mejl till bloggen att det varje år hanteras cirka 3000 ärenden kopplade till lokförareregistret. Man uppger att merparten av pengarna som kommer in via avgifterna ska täcka personalomkostnader och är direkt kopplat till handläggning som innefattar löpande registrering av regelbundna hälsokontroller, utredningsarbete i de fall en förare inte uppfyller hälsokrav, utredning om läkarutlåtande inte skickas in till Transportstyrelsen, utfärdande av kopia av förlorat förarbevis, handläggning vid ändringar av personuppgifter samt handläggning vid återkallande av förarbevis. Därefter går pengarna till att bekosta gemensamma funktioner som Transportstyrelsen har: diarie- och arkivhantering, ekonomi-, juridik- och personalfunktioner. Pengarna används också till utgifter för IT som består av systemutveckling, teknisk drift av systemet, förvaltningen av systemet, upprätthållandet av it-säkerhetskraven för systemet samt avskrivning.

Den lokförare som bestrider fakturan från Transportstyrelsen – och många av hans kollegor – är dock av en annan uppfattning. Han anser att lokförarbeviset är en byråkratisk produkt som kommit till för att tillfredsställa myndigheternas intressen och inte tillför någonting i den enskilde lokförarens yrkesutövning. “Det anses i vanliga fall vara helt orimligt att man skall tvingas betala för något som man varken vill ha eller har beställt. Om EU har uppdragit åt Transportstyrelsen att fabricera och upprätthålla ett register över Sveriges lokförare, så är det en sak mellan Transportstyrelsen och EU. Jag som enskild lokförare har inte samtyckt till att bli registrerad och ska inte tvingas att byta yrke för att bli av med ett orättfärdigt betalningsföreläggande”, skriver kollegan i sitt bestridande till Transportstyrelsen.

Några veckor efter bestridandet blev kollegan informerad om att Transportstyrelsen skickat vidare hans ärende, som man kallar ett överklagande, till Förvaltningsrätten. Nu handlar fallet inte om ett överklagande, utan om en bestriden faktura, menar kollegan i ett förtydligande till Förvaltningsrätten. Anledningen till att avgiften är så hög för lokförarna jämfört med vanliga bilister med körkort, är att kostnaden slås ut på hela kollektivet. I det sammanhanget är lokförarna en mycket liten grupp, menar Transportstyrelsen.