Spänningen steg när spänningen sjönk

”Kan du hämta ett tåg i Nässjö?” Det lät som ett simpelt uppdrag. Även om det råkade vara lördagkväll och melodifestival på TV. Men har man jour så har man. Tyvärr hade mina tåg med massaved från Kalmar till Mönsterås blivit inställda, så nu satt jag istället hemma i soffan, lite ledsen, och funderade över meningen med livet. Tidigare under dagen hade jag nåtts av ett mycket tråkigt besked. Det kom inte oväntat. Farfar var gammal och sjuk. Han blev nästan 91 år och var en av mina bästa vänner i livet. Men det är en helt annan historia, som jag kanske berättar någon annan gång. Nu handlade det om att hämta ett tåg i Nässjö och köra det till Malmö. Jag knappade in sj.se och upptäckte att jag faktiskt skulle hinna se hela melodifestivalen och ändå hinna med pasståget till Nässjö. Så bra.

Det var ungefär i samma ögonblick som Owe klev upp på scenen för andra gången som tjänstetelefonen ringde. Mitt uppdrag hade fått en ”smärre” justering. Istället för att hämta ett tåg på spår 12 i Nässjö skulle jag åka till Stockaryd. Där fanns ett två dagar försenat tåg som blivit stående av okänd anledning. Jag började ana oråd. Stockaryd? Mitt i natten? Parkeringsbromsar? Bromsskor? Kanske vagnsförstängare? Mörker? Regn? Makadam, lömska brunnar och kabelrännor med trasiga betonglock? Som gjort för att stå på öronen och slå sej gul och blå. Och jag med mina onda knän. Hur skulle detta gå? Nåja. Jag bet ihop. Värre har man väl varit med om. Eller har jag verkligen det?

Jag klev på SJs nattåg i Hässleholm. Vagnen var fullbokad. Det märktes att sportlovet var på gång. Jag klev av i exakt rätt tid i Nässjö och fick sova några timmar i Green Cargos exklusiva rum. Jag hade förbokat en taxi. Det tog ungefär en halvtimme att åka till Stockaryd. Jag klev av utanför stationshuset. Det regnade. Naturligtvis. Och var mörkt. Men var fanns tåget? Jag plockade upp min lilla ficklampa och började promenera söderut. Jag försökte anpassa stegen efter avståndet mellan slipersen. Nu började det blåsa också. Långt där framme tyckte jag mej se aktersignalerna på ett tåg. Ficklampan började lysa allt svagare. Inte det också! Utan ljus var jag dödsdömd i banvallen. Ja, i princip alltså. Jag skyndade mej allt mer. I takt med att spänningen i ficklampan sjönk, så ökade spänningen i resten av sammanhanget. Skulle jag hinna fram till loket i tid? Jodå, men det krävdes en smärre språngmarsch de sista hundra meterna.

Rd-lok 1087 hostade igång och började pumpa luft ut i det 591 meter långa tåget. Själv gav jag mej ut i mörkret för att lossa parkeringsbromsar. Kollegan som lämnat tåget hade onekligen gjort sitt jobb ordentligt. Det här tåget hade inte kunnat komma i rullning ens i den värsta Alp-backe. Jag vevade och vevade och när all kraft i armarna var slut skulle jag veva några hundra varv till. Till slut hade jag fått loss på alla bromsar. Jag var genomblöt. Inte bara på grund av regnet. Vätan hade kommit både inifrån och utifrån. Nu var de bara själva bromsprovet som skulle genomföras. I samma mörker, regn och grov makadam. Tack och lov hade loket radiostyrning. Annars hade jag tvingats gå två gånger. Efter ytterligare 1182 meters traskande var tåget, med det nya numret 64177, äntligen klart för avgång. Jag fick veta att anledningen till den stora förseningen var ett havererat resandetåg, som några dagar tidigare blockerat vägen mellan Hallsberg och Mjölby. Vagnarna kom från Umeå och skulle till Gent i Belgien, med avkoppling i Älmhult.

När jag rullade in i Älmhult var klockan strax efter sju på morgonen. Växlingspersonalen hade ännu inte börjat, så jag fick själv gå tillbaka och hänga av sex vagnar. När jag kom fram till loket fick jag veta av tågklareraren att den sista vagnen hängde utanför signalen. Ajdå. Ändå hade jag dragit ekipaget hela vägen fram till tågvägens slutpunkt. Jag kände mej som en nybörjare. Det var orutinerat gjort att inte ringa och kolla om jag var inne med hela tåget innan jag lämnade loket. Med facit i hand hade det ändå inte hjälpt. Tåget var längre än spåret. Detta var dock ingen katastrof. Gubbarna på växlingen började dyka upp vid åtta-tiden. När jag åkte kunde de dra in de sex vagnarna så att de blev hinderfria mot spår 3.

Färden söderut gick som en dans. Jag började fundera på vad jag skulle göra när jag kom hem. Sova en timme. Äta förstås. Kanske spela innebandy om mina stackars sönderväxlade ben höll. Efter Hässleholm ringde loktelefonen. Det var fjärrtågklareraren. Han meddelade att jag skulle bli stående i Stehag ”en stund”. Okej. En förbigång? Nej, inte direkt. Inkopplingen av ett nytt ställverk i Arlöv hade inte riktigt gått som planerat under natten. Första beskedet var att arbetet skulle bli klart vid fem. Sedan sju. Sedan kanske 9.15. Eller tio. Möjligen elva. ”En stund” skulle alltså med största sannolikhet bli åtskilliga timmar, meddelade tågklareraren. Genast blev jag vrålhungrig. Just det där är ett riktigt mysterium. Det spelar ingen roll om man nyss ätit en trerätters middag. Hamnar man på sidan och vet att man måste bli kvar där i flera timmar så kommer hungern som ett brev på posten. Är det bara jag om upplever det så? Eller är det en allmän lokföraråkomma?

Efter några timmars stirrande på en ilsket röd signal så gav jag upp. Jag ringde till tågklareraren, som nu hunnit bli avbytt, och meddelade att han fick höra av sej när det blev dags för avgång, eftersom risken nu var överhängande att jag nu skulle råka somna av tristess. Jag vet inte hur länge jag sov, men plötsligt ringde det på telefonen. Det var dags. Jag slängde mej över spakarna och reglagen. Lika bra att köra innan någon ångar sej. Till slut rullade jag in på Malmö Godsbangård. Det flera dagar försenade tåget var nu dessutom flera timmar försenat. Om ni förstår vad jag menar. Men tro inte att jag fick någon glädje av det. I normala fall kan man alltid trösta sej med lite fet övertidsersättning, men nu hade jourtiden ännu inte gått ut. Någon innebandy blev det inte heller. Vissa dagar vill man bara spola förbi.

16832049_10212381921852479_2834431026263607281_n

Annonser

4 thoughts on “Spänningen steg när spänningen sjönk

  1. Oj vad jag känner igen mig, allt slit och försening, och hunger och törst som kommer som ett brev på posten 😀

  2. Visst är det så. Så fort man blir ståendes nånstans så målar man upp värsta scenariot.
    Man blir hungrig, törstig, kaffesuget slår till med full kraft,pissnödig, skitnödig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s