I januari tillbringade jag en arbetsperiod hos Inlandsbanan i Östersund och en hos Green Cargo i Älmhult. Det blev sannerligen en kontrasternas månad. Från resandetåg till godståg, från snö och vinter och 29 minusgrader till regn och blåst och +7, från långkörningar Östersund-Mora till ett evigt kasande på sträckan Älmhult-Olofström. Som ni kanske märker på tonen i detta inlägg, så förstår ni vilken av de två veckorna jag var mest belåten med. Framförallt eftersom också Kära hustrun och Alice gjorde mej sällskap i norr. Inlandsbanan under vintertid är något som jag länge velat uppleva och i år dök möjligheten upp. Trafiken ökar och därmed också personalbehovet. Förutom den dagliga avgången mellan Östersund och Mora rullar nu också pendeltrafik Mora-Orsa och Östersund-Åsarna. Det var roligt, och lite förvånande, att så många väljer tåget. Faktum är att den enda avgången med tåget idag har flera resenärer än bussarna totalt på sträckan Mora-Östersund. Bara en tredjedel är skidturister, resten är vanligt folk som upptäckt Inlandsbanan som ett trevligt sätt att resa. Pendeltrafiken verkar gå lite trögt, men de genomgående tågen Östersund-Mora-Östersund är helt klart ett alternativ som kommit för att stanna! Hoppas bara våra makthavare inser detta också, nästa gång busstrafiken längs Inlandsbanan ska upphandlas.
I huvudet på en lokförare 
Månadens höjdpunkt när du visar dina bilder på vad som hände dej förra månaden. 😀
Tack Lennart!
Fint reportage!
Riktigt glädjande att höra om resandesiffrorna på Inlandsbanan. Det känns som att det finns hopp. 🙂
Tåget närmar sig Emådalen söderifrån.
Backen från Tallhed till Gråtbäck är 26 km lång med 14 promille stigning.
Att ta sig med de slirande gamla T44.orna till bron över Storstupet gick bra (visst är Storstupets vattentorn rivet) men sen steg det oavbrutet ända till Emådalen och när man passerade vattentornet på bilden rullade man strax in över bangården där man fick lite fart innan den sista delen av stigningen och man visste att man skulle komma upp den här natten också.
Gråtbäck är som ni vet Inlandsbanans högst punkt 524 möh.
Och Gråtbäck ligger mitt på den sägenomspunna Koppången.
Om man istället väljer vägen förstår man hur extremt det är när man ser skyltarna på vägen (Snökedjor på)
Y1 på Inlandsbanan vintertid är tufft, men till skillnad från de modernare fordonen så finns det en massa tips och tricks.
En kväll i mitten av 80-talet fick jag motorstopp på en motor pga lågt oljetryck, det var så kallt att oljan i tråget på den ålderstigna liggande Fiatmotorn hade stelnat.
Tack för trevliga minnen! Känner igen det mesta av det du skriver. För egen del var det växellådorna som krånglade nu senast. Minus 29 gjorde oljan allt för trög, så fram- och backen ville inte gå om. Jag fick ”cigga” ur en motor. Vi blev några minuter försenade, men alla hann med anslutningen i Mora.
Ringde just IBABs kontor och ville ha litet info om de gamla Y1:orna som jag ryktesvis hört fanns i Katrineholm. Eller Kristinehamn. Jag åkte i dem ofta som liten, mellan Ösd och Mörsil, för att hälsa på min mormor. Då var de orangea. Nu läser jag i din blogg att de flesta (alla?) är omlackerade och sålda till kontinenten.
Jag blev hänvisad till din blogg av kontoret i Ösd och känner igen på bilderna att jag åkte med dig i Y1:an i januari. Din familj var nämligen med då, och jag var hänförd hela resan, pecis som jag brukar vara när jag åker IBAB 🙂
Härlig blogg, så kul med alla fina bilder och att få inblick i lokföraryrket!
/Mvh Tågnörden
Tusen tack för berömmet! Ja, visst är Inlandsbanan härlig?!