Familjen Kustpil skojar till det

FotoMatsFolkessonHäromdagen träffade jag min kusin Jenny. Det händer inte så ofta nuförtiden. Men nu möttes vi i dörren hos min gamla farfar, som flyttat in på ett äldrebeonde. Jag kom genast att tänka på den gången Jenny klev på Kustpilen i Mörrum för knappt 15 år sedan. Hon pendlade till sitt arbete inom marinen i Karlskrona. Själv var jag anställd av SJ och körde allt som oftast de fina Kustpilarna från Karlskrona till Kristianstad, Hässleholm eller Malmö. Det var verkligen en trevlig tid. Lokförarna och tågmästarna på Kustpilen trivdes tillsammans, och det smittade av sej även på resenärerna. Det var sällan några bråk eller sura miner, trots att det naturligtvis hände att tågen var försenade även på den tiden. Det kändes nästan som om vi var en enda stor familj längs Blekinge Kustbana.

Den här morgonen hade jag haft överliggning i Malmö. Det hade inte blivit så många timmars sömn. Väckarklockan ringde redan vid kvart i fyra. 35 minuter senare skulle tjänstetåget till Hässleholm avgå från banhallen i Malmö. Jag fick en frukostpåse med mej från hotellet. Det hade egentligen inte behövts. Mackor och kaffe fanns i överflöd i Kustpilarna. Växlingspersonalen hade klargjort och kört ned Y2an på spår 3, så det var bara för mej att begära en tågväg och tuffa ut i den tidiga sommarmorgonen. Jag vill minnas att avgångstiden med tåg 348 från Hässleholm var 5.18. Vi hade anslutning med nattåget från Stockholm. I Hässleholm klev också tågmästaren ombord. Han hade haft överliggning och skulle nu åka en sväng till Karlskrona innan han fick sluta för dagen.

Vi kan kalla tågmästaren för Robert, eftersom han faktiskt hette så. Det var en skojfrisk typ. Kanske inte den mest arbetssamme. Men definitivt en av de trevligaste. På fritiden hade ”Robban” ett band. Han brukade sjunga och spela. När vi närmade oss Mörrum, så stod tågmästaren hos mej framme i hytten och snackade. Jag upptäckte min kusin på perrongen. ”Det är ju min kusin Jenny”, utbrast jag. Robert undrade vem av de kanske tio resenärerna som var Jenny. ”Hon med kaffemuggen”, svarade jag. Efter Karlshamn gjorde ”Robban” ett utrop som var typiskt för honom. Jag minns det som igår faktiskt. Inte heller min kusin lär ha glömt orden som strömmade ur Kustpilens högtalare den morgonen. ”Ja, mina damer och herrar. Då har den exklusiva serveringen öppnat. Den finner ni i den främre vestibulen. Hummern är som vanligt slut. Men vi kan erbjuda smörgåsar, lite godis, te och naturligtvis kaffe. Alla är hjärtligt välkomna… ja, utom Jenny då för hon hade ju eget kaffe med sej idag!”

Så typiskt ”Robban”. Och så typiskt Kustpilentiden. Men nu slutar inte historien där. Strax före Bräkne-Hoby kom tågmästaren åter fram i hytten. I Kustpilen fanns inga automatiska stationsutrop. Det var förarens uppgift att informera resenärerna om nästa uppehåll. Samtidigt som jag tryckte ned knappen för högtalaren och väntade på plinget som föregår alla utrop, så började Robert att sjunga. Det var en gammal slagdänga av Lasse Berghagen. Samtidigt som jag förkunnade att tåget strax ska stanna i Bräkne-Hoby, så hörde passagerarna – inklusive min kusin – hur någon sjöng i bakgrunden, högt och tydligt. Tågmästaren hade kommit fram till refrängen. ”Jennie, Jennie…”

När min kusin klev av tåget i Karlskrona den morgonen så kom hon fram till förarhytten. Hon skrattade fortfarande så att tårarna rann. Idag är det inte längre någon som sjunger längs Blekinge Kustbana. Tågen är utbytta, banan ombyggd och mycket av charmen är borta. Allt har blivit effektivare och säkert bättre på många sätt. Men också lite tråkigare, lite gråare. Ungefär som järnvägen i stort.

Advertisements

7 thoughts on “Familjen Kustpil skojar till det

  1. Jag minns resorna mellan Karlskrona och Hässleholm med glädje och värme. Man åkte furstligt på den tiden. Och med serveringen kändes det nästan som att åka 1:a klass!

  2. Goa vagnar att åka i. Färgsättningen på vagnarna var i mitt tycke de finaste som rullat på våra järnvägar, och det finns och har funnits några stycken sedan länstrafik och andra gjort intåg på marknaden.

  3. Du skriver så fint att jag, som inte har någon erfarenhet av Kustpilen, blir nostalgisk.
    Tack för att du delar med dig av dina minnen!

    • Kul video, Daniel! Den hade jag faktiskt inte sett tidigare. Det är precis så jag minns banan när jag började köra på den. Lite tråkig årstid, kanske. Men ändå. Vilka minnen!

  4. Jag saknar också Kustpilen, och kanske ännu mer Y1, när det gäller de trevliga högtalarutropen! Kanske det var nämnde Robban nån av gångerna, jag vet inte. Men det var en tm jag alltid visste skulle skoja i utropen. Jag har många exempel…

    När vi kom ner på stambanan förbi Hässleholm: ”Håll i hattar och paraplyer, för nu kör vi 180! Vi är inte sämre än X2000!”
    Eller när en kille kom springande och med nöd och näppe hann hoppa på i Bromölla: ”Idag hade du tur! Det är din turdag idag, köp en penninglott!”
    Och i Sölvesborg när det ösregnade: ”Jaha… Nu är vi i Sölvesborg, och här blir alla stackare som ska av genomvåta i ösregnet. Men gå av på vänster sida, går ni av till höger kanske ni irrar er ner till hamnen och ramlar i. Då blir ni ännu våtare!”
    Och många många fler…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s