Iskallt uppdrag

fb_img_1483716491022Sträng kyla och tågkörning debatteras för tillfället flitigt. Detta sedan ett SJ-tåg fastnat i skogen utanför Nattavaara i 40 minusgrader. Själv har jag också blivit några erfarenheter rikare de senaste dagarna. Jag tillbringar nämligen den här veckan i Östersund, med Y1-körning åt Inlandsbanan. Tidigare har jag bara kört den här sträckan under sommaren. Den är naturligtvis vacker även då, i all sin ödslighet. Men sommaren i Norrland och sommaren i Blekinge skiljer sej inte nämnvärt åt. Det är samma väder och ser ungefär likadant ut på båda ställena. Vintern däremot är något helt annat. Jag älskar snö. Tyvärr är den en utrotningshotad art i södra Sverige. Den där riktigt stränga, gnistrande kylan likaså. Därför har jag länge velat köra några turer på Inlandsbanan även under vintern. I år fick jag chansen. Trafiken ökar och därmed också personalbehovet. Den dagliga förbindelsen med Y1 mellan Mora och Östersund, som blivit en sådan succé tidigare säsonger, startade dagarna före jul. På måndag drar dessutom pendeltrafiken på sträckorna Mora-Orsa och Östersund-Åsarna igång. Såväl dagtåget som pendeltrafiken kommer att rulla fram tills i juni då sommartrafiken tar vid.

I tisdags var det premiär. Jag fick en snabbgenomgång i hur vändskivan manövreras. Vagnarna klargörs på morgonen och växlas fram av verkstadspersonalen, men på kvällen är det ankommande förares uppgift att sköta avställning och undanväxling. Vilket ibland innebär att en av Y1orna ska köras in i tvätthallen. Nåväl. Gamla Krösatågsvagnen 1328 var framkörd och klar. Det är för övrigt den enda Y1an som ännu inte målats om i Inlandsbanans färger. Vagnen har också, i likhet med ytterligare något exemplar, försetts med ett extra dieselaggregat för att säkerställa full laddning. Generatorremmarna har annars en tendens att slira i snön och kylan. Tågvärden var en gammal bekanting från i somras. Det blev ett trevligt återseende. Hon kontrollerade biljetter och sålde kaffe och fika och hjälpte resenärerna av och på med all packning. Tåg 89429 avgick i rätt tid från Östersund. Färden söderut flöt på fint. Precis som jag anade var utsikten från förarhytten en helt annan jämfört med för sex månader sedan. Långa stunder satt jag och njöt. Det är sannerligen ett vackert landskap. Folk klev av och på lite överallt. Brunflo, Svenstavik, Röjan. Soluppgång över Nederhögen var en rysare. Så fint. Så lugnt. I Sveg hann jag springa in och besöka stinsens toalett. Jag hämtade också en fjärrkontroll för att kunna styra bommarna vid den så kallade Mankellbron. Jag fick körtillstånd och tuffade iväg. Resan till Mora gick som på räls. Precis som återfärden till Östersund.

fb_img_1483716572275Dag 2 blev något mer dramatisk. Det hade snöat rejält under natten, så när jag skulle växla ut vagnen från dvärgsignal Ös 118 så hade tågklararen redan fällt en växlingsväg in till stallområdet för en snöslunga. Jag fick köra tillbaka en liten bit, för att släppa fram snöröjaren. Vilken syn det var när snön sprutade! Exotiskt på nåt sätt. På centralen klev ett 20-tal resenärer på. I Brunflo stod två personer och väntade på tåget. En av dem var instruktionsförare. Han skulle åka pass till Sveg för att sedan köra ett godståg till Mora. Men han hade också ett annat ärende. Han skulle göra en så kallad uppföljning med undertecknad bloggare. En sådan ska göras med jämna mellanrum, i Inlandsbanans fall var tredje år. Den trevlige instruktören frågade lite om ditten och datten. Han gick också igenom viktiga tips och tricks. Det var nyttigt, med tanke på att jag inte är någon van Y1-förare. Bland annat repeterade han hur och varför man ibland kan behöva frånskilja en motor. Den kunskapen skulle komma till användning snabbare än jag kunde ana…

Efter Brunflo gick det inte att se spåret. Banan var inte plogad. Det hade kommit flera decimeter nysnö under natten. På vissa ställen låg drivor på en meter. Det var verkligen ett skådespel att sitta längst fram i motorvagnen och bevittna hur den plogade sej fram genom all snön. Men det gick tungt. I normala fall behöver man inte använda högsta körläget för att kunna hålla farten, men det gjorde jag nu. Instruktören oroade sej lite över bränsleförbrukningen. Skulle jag klara mej hela vägen till Mora och tillbaka? I värsta fall skulle det gå att tanka i Sveg på hemvägen. I Svenstavik skulle Infranord just växla ut snöplogen. Ja, då var det så dags. Jag hade redan plogat banan åt dem. I Röjan klev ett stort sällskap av, och lika många kom på. Anledningen till att så många åker från och till Röjan är närheten till Vemdalsfjällen. Varje gång rälsbussarna ankommer så finns anslutande bussar som väntar. I Sveg tackade instruktören för sej och jag fortsatte till Mora. Efter Sveg var banan snöröjd, så nu gick färden betydligt enklare. I Orsa upptäckte jag att jag var långt före i tidtabellen, så jag fick stanna till vid den fristående försignalen. Jag ville inte rulla in på stationen eftersom bommarna då går ned vid en vältrafikerad väg. I Mora grävde jag mej in bakom snö och is och läste av dieselmängden. Drygt halva tanken återstod. Vad bra! Ingen extra tankning skulle bli nödvändig.

Igår skulle jag så köra Morasvängen för tredje gången. Det vill säga 32 mil enkel resa. Om jag tidigare längtat efter snö och kyla, så funderade jag nu allvarligt över mitt mentala hälsotillstånd. Termometern visade -22 i Östersund. Och kallare skulle det bli. Jag hade läst om kollegorna på SJ-tåget i Nattavaara. Nu var det jag som skulle kasta mej ut i den hårda och minst sagt kalla verkligheten. Verkstadsgubbarna varnade mej för att det kunde bli lite problem att få om axelväxlarna, eftersom oljan blir trögare i kylan. Jag märkte ingenting av det när jag skulle byta ände på de två Y1orna på centralen. Fram- och backen gick att lägga om utan problem. Vi blev försenade eftersom vi var tvungna att invänta ett Norrtåg från Duved som hade åtta resenärer som skulle vidare med tåget mot Mora. Motorvagnarna gick dock som två schweizerur, så förseningen minskade sakta men säkert. I Svenstavik kom tågklareraren ut och vinkade över huvudet med sin signalstav. Körtillstånd. I Röjan hade förseningen minskat till fem minuter. Det var ju inte så farligt. När jag rullade in på sidotågvägen så såg jag hur nattåget stod inne på den bortre delen av perrongen. Jag tänkte att jag stannar bredvid det. Det var ett misstag. Ett stort misstag skulle det visa sej. Det var nämligen bara halva perrongen som var snöröjd. Där jag hade tänkt stanna låg det stora drivor med snö. Jag bromsade, men för sent. Jag blev tvungen att backa några meter. Det gick bra och folk kunde kliva av och på utan att behöva bli blöta om fötterna.

Men sedan uppstod det problem. Det var nästan 30 grader kallt ute. Precis som jag blivit varnad för så hade axelväxlarna nu inte längre samma uppfattning som jag i valet av körriktning. Jag gjorde vad jag kunde. Höll inne rullningsvakten. La om fram- och backställaren. Provade att rulla sakta och byta körriktning. Bytte förarhytt. Upprepade proceduren. Ingenting hjälpte. Jag fick ringa Kenneth på verkstaden. Det inte han vet om Y1 är inte värt att veta. Själv var jag uppstressad. Vi hade 36 personer som skulle med anslutande tåg i Mora. Kenneth var som vanligt lugnet själv. Tipset var att ‘’cigga ur’’ en motor i taget. Det vill säga skilja ifrån. En resenär på perrongen sa att han hade hört hur den bakre vagnen strejkade, så jag började med den. Nej, det var inte den som krånglade. Felet satt i min egen vagn. Äntligen fick jag fram-indikering. Tågklareraren fällde tågvägen, meddelade körtillstånd och önskade mej lycka till. Nu hade jag bara tre motorer inkopplade, men det skulle inte innebära några problem. Ändå gick det inte att köra. Jag höll på att bli galen! Vad är det nu för fel då? Det var en dörr som kärvade, men denna gång var felet snabbt åtgärdat. Äntligen kunde vi rulla iväg från Röjan.

Nu hade dock förseningen vuxit rejält. Skulle vi hinna i tid till Mora? Jag gjorde en snabb uträkning i huvudet. Vi kommer in ungefär tio minuter innan tåget mot Borlänge ska avgå. Gångtiderna Sveg-Mora är goda. Det hade jag som bekant själv upptäckt några dagar tidigare. Där går nog att plocka sju, åtta minuter. Eventuellt går det också att ta ett par minuter mellan Röjan och Sveg. Jo, det kanske skulle gå, om SJ kunde hålla kvar tåget i Mora i fem minuter. Min beräkning visade sej stämma nästan på sekunden. Anslutande tåg i Mora avgick fem minuter sent. Alla 36 övergångsresenärerna hann med. Jag drog en lättnadens suck. Men nu skulle vi ju tillbaka till Östersund också. Det vill säga riktningsbyte. Jag tog ett djupt andetag och la i backen. Jag hade ju fortfarande inte bytt förarhytt. Så back var alltså fram. Det klonkade till under vagnen och lampan tändes. ”Back’’. Tack Herre. Jag provade att koppla in även den fjärde motorn. Jodå. Nu fungerade även den. Jag köpte en kebab i stationskiosken och pustade ut en stund. Tåget från Stockholm ankom och en strid ström av resenärer vällde över från spår 1 till spår 2. Ledet verkade aldrig ta slut. Enligt bokningslistan skulle vi ha ett 15-tal påstigande i Mora. Nu kom 40 bara från SJ-tåget. Kul!

Annonser

19 thoughts on “Iskallt uppdrag

  1. Hände mig en i början av 2000-talet; Fram/Back ville inte på ena motorn vid ordinarie riktningsbyte vid plattform i Mariestad (en tidsmässigt snäv vändning var det också). Fick skilja ifrån den trilskande motorn. Undervägs valde den enda dragande motorn att koka och stilleståndet var ett faktum. Fick begära hjälpfordon 😦

  2. Hej, lite ”offtopic” men är lite nyfiken på Lokförar yrket, så har lite frågor jag hoppas att kunna få svar på 🙂 Är för närvarandet lastbilschaufför, men tänker kanske om-utbilda mig,finns en skola här i Mjölby som bara är 44 veckor. Känns som ett inte för stort hopp heller, byter asfalt mot räls men verkar får bättre jobb, villkor samt lön än vad min nuvarande bransch ger.

    Undrar lite hur är det med relationerna till företag/chaufförer? möts chaufförerna ofta och pratar på nått sätt? eller är det ett börja jobba, sluta jobba klart gå hem, typ av jobb?
    Är företagen/ledarna bra? (beror ju på, men generellt) Tyvärr så är det stor skillnad på hur chefer ser på saker och vad som faktiskt händer i min nuvarande bransch, samt dåligt med information. Har förlorat räkningen om hur många gånger jag har blivit tillsagd ”Åk dit och hämta X” för att sen möta antagligen mer eller inget gods, eller om man har riktigt tur så kommer man till ett ställe som inte ens kan ta emot en lastbil.

    Fick äran en gång att åka in i ett område med et 25,25 meters ekipage in i en gränd rakt in i en stads kärna, trots att jag ringde och frågade om man kom in med lastbil och släp när jag såg vart det var, det visade sig att företaget trodde vi hade en lät lastbil med en liten vagn bakom, samtidigt som dom hade beställt 30+ ton med metall grunkor. i det företagets försvar så sa dom att det inte gick att åka in en stor lastbil där till min dåvarande chef, vilket var bra att chefen visste det så han kunde berätta det för mig efter att jag väl satt fast där, Intressant dag kan man säga, men kom ut för eller senare så allt gick ju bra tillslut 🙂

    Sen hur är det med musik i hytten? har de flesta tågen radio/AUX? hoppas det, tror inte jag klarar mig utan musik.

    Fackligt? vet inte vem det är som läger upp lönerna? har inte hittat nått fack som håller det, så vet inte om det finns nån fast minimilön eller liknande.

    Vilka typer av jobb finns det? typ av gods ”fjärr/terminal/kort körningar” och liknande. Själv så föredrar jag att köra längre turer och skulle nog helst köra gods i stället för folk.

    Nåt annat som kan vara bra att veta för folk som är på väg in i yrket? Försöker få så mycket information jag kan innan jag gör något val.

    Intressant blogg förresten ^^ har lite att läsa nu så här i vinter mörkret

    .Mvh Rasmus

    • Hej Rasmus! Det var många frågor… hinner inte svara på allt just nu. Men jag håller med min kollega ”Littera69”: Gör testerna och se hur långt det räcker! Du kommer inte att ångra dej om du hoppar på lokförarjobbet. Generellt sett är det ett mycket bra yrke.

      • Tackar för svaren ^^ Nästa intagning börjar inte förnst i Höst så har en stund på mig att tänka. Har jobb nu så det är ju det är ju även det där att sitta säkert nu eller gå ut i det okända, har inte stoppat mig för dock så.

        Sen så är det ju också lite med de där pengarna som ska räcka i 44 veckor, CSN är ju lite sisådär.

        Så har lite att tänka på.

  3. Kul att satsningen på Inlandsbanan går bra. En fråga dock: att det verkar vara gott om resande som ska vidare med annat tåg i Mora och tvärtom är ju uppenbart men hur är det med resande som kommer alternativt ska vidare med annat tåg i Östersund?

      • Synd att man inte fick till en förbindelse mellan 28659 (Orsa – Mora) och tåg 41.
        Ynka 6 minuters diff i Mra. Eller fanns det någon annan anledning till att inte 28559 kunde tidigareläggas säg 10 minuter?

  4. Vad roligt att det finns så bra entreprenörskap i och kring Inlandsbanan. Mycket hedervärt. Finns det några kafferumstankar att försöka få till en förbindelse till Storuman fvb med buss till Tärnaby/Hemavan?

    • Jo, sådana tankar har funnits, precis som du skriver. Är väl inget som diskuteras just nu, men det ligger säkert på agendan i framtiden. Just nu läggs allt fokus på upphandlingen av busstrafiken längs E45. Inlandsbanan vill kunna erbjuda ett alternativ med tåg. Trafikstart skulle i så fall bli 2019.

      • Det hade varit underbart att få åka nattåg Stockholm till Storuman fvb med buss till Tärnaby / Hemavan.

        Hoppas att entreprenörskapet flödar i inlandet.

  5. Jo det var ju i denna upphandling som Inlandsbanans persontrafik försvann första gången då den dåvarande kommunikationsministern, och norrlänningen socialdemokraten George Andersson till varje pris skulle ha bort Inlandsbanan. Jag är gammal nog att väl ha följt dåvarande debatten . Tack vare stort engagemang i kommunerna utmed banan lyckades man ändå inte helt bli av med Inlandsbanan utan det som är IBAB startades. Om nu IBAB lyckas vinna upphandlingen (och på så vis få tillbaka pengarna för persontrafiken) är ju cirkeln sluten!

    • När George förlorade sin riksdagsplats 1991 läste jag ”någonstans” att Norrbotten inte ville ha honom för ”de” var oroliga att han skulle lägga ner malmbanan.

      En typisk politiker utan visioner.

  6. Jonas, hur går det för SLFF på Green Cargo? Ta tag i det, så vi får mer kraft. På SJ går det rejält framåt.

    Ny hemsida nu lanserad. http://www.slff.nu

    Lägg gärna ut en blänkare på förstasidan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s