Stinsens verk inget att skylta med

15027959_10211360257391506_2647701577004905213_nDen blåa gamla stationsskylten i Olofström, med sina vita bokstäver, hade drygt 55 år på nacken. Den har suttit på plats sedan stationshuset byggdes i slutet av 1950-talet. Den har plågats av vind och regn, av sol och snö. Den har sett tåg komma och tåg gå. Den har sett otaliga lokförare och växlare släntra över bangården för att få en snabb kopp kaffe inne hos stinsen. Den har sett morgontrötta skolungdomar och Volvoarbetare kliva av rälsbussarna från Älmhult och Sölvesborg. Stationsskylten i Olofström har onekligen fått uppleva en hel del. Men det mest spännande har den missat. Raggarslagsmålen. Buskörningarna om nätterna. Ungdomarnas hångel utanför kiosken. Blåljusen och biljakterna på stora vägen. Skylten hänger nämligen på fel sida om stationshuset. Den sitter inte utåt samhället och den stora världen, utan inåt bangården. Där är det inte längre så många som ser den. Det är förstås en rest från tiden då persontågen fortfarande rullade på den bana som en gång kallades SOEJ.

I vintras plockades skylten ned. Taket på järnvägsstationen skulle bytas. Att skylten någonsin skulle komma upp på det nya taket var uteslutet. Den var helt sönderrostad och föll i bitar när den skruvades ned. Dessutom fanns ju inte längre något behov av en stationsskylt. Inte enligt myndigheterna. Inte enligt gällande regelverk. Inte i någons budget. Men det finns ju andra värden här i livet. Känslan för vad som är rätt och riktigt till exempel. Tågklareren i Olofström betraktade fasaden och det nya taket. Han kliade sej på hakan. Det var något som saknades. Han kunde inte sätta fingret på exakt vad. Han gick in igen. Tåg 6132 var klart för avgång och lokföraren fick körtillstånd från Olofströms Övre. Stinsen klev ut igen på sin bangård och kom på vad som saknades: stationsskylten!

”Alla riktiga järnvägsstationer måste ha en stationsskylt” tänkte han och skred till verket. Han skruvade omsorgsfullt bort bokstäverna på den gamla bortglömda och sönderrostade skylten som slängts på backen. Han putsade bokstäverna och målade om dem. Han köpte virke för att kunna montera om O:et och kompisarna L, O, F, S, T, R, Ö och M. Det var tryckimpregnerat. Arbetet måste göras ordentligt. Stinsen, som är en ordningens man, mätte och sågade, skruvade och målade. Resultatet ser ni på bilden här ovanför. Den nya skylten lyser upp stationshuset. Stinsen är stolt över sitt verk. Och fattas bara. Men någon bild vill han absolut inte vara med på. ”Det är skylten som är grejen”, tycker Stinsen.

Vän av ordning frågar sej då varför skylten återigen hamnade i skuggan av allt spännande som händer på andra sidan grinden och staketet? Vore det inte bättre att skruva upp den på stationens framsida, så att alla kan se den? Nej, absolut inte. ”Då kan ju folk få för sej att det finns en station här i samhället och plötsligt en dag ska de väl köpa biljetter och skicka gods med tågen, sånt går ju inte för sej längre”, säger Stinsen. Dessutom är inte det viktiga att visa upp den nya skylten. Saker och ting måste bara kännas rätt. Är man järnvägare så är man.

pictmp_47ece782ac079_big

Advertisements

5 thoughts on “Stinsens verk inget att skylta med

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s