Jag såg ingen blåsorkester

dsc_2547Idag är det nästan på dagen exakt ett år sedan det sista tåget passerade över Hallandsåsen. Några veckor senare hade de gamla spåren kopplats bort i Båstad och Förslöv, och de nya kopplats in. Därmed kunde trafiken genom tunneln äntligen invigas, efter en nätt liten försening på nästan 20 år. Första gången som jag själv passerade genom Grevie högst upp på åsen var 2005, med ett Öresundståg. Jag minns att jag då funderade över om jag någonsin skulle komma att få köra genom Hallandsåsen, istället för över den. Tunnelprojektet stod då i princip stilla. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Sedan invigningen i december förra året har jag inte varit i närheten av Hallandsåsen. Jag har tjänstgjort i Kristianstad, Älmhult och Karlshamn. Tjänstgöringen har nästan uteslutande handlat om växling, förutom korta sträckor med tågkörning till metropoler som exempelvis Mörrum, Olofström och Osby. Några enstaka gånger har jag släppts ut på stambanan mellan Malmö och Nässjö. Men Västkustbanan? Nej.

När jag i mitten av september fick mitt oktoberschema så blev jag glad. Chefen – och kanske framförallt gamla chefen – ville skicka mej till Göteborg under båda mina arbetsperioder. Det lät bra. Och bättre skulle det faktiskt bli. Fick nämligen veta att en poolkollega från Hallsberg skulle vara i Malmö en vecka. Eftersom vi arbetar exakt samma dagar så frågade jag om han inte ville vara i Göteborg istället? Så kunde jag ta hans Malmöturer. Det hade kamraten ingenting emot. På så sätt skulle vi båda få närmare till våra tillfälliga stationeringsorter. Sagt och gjort. Personalfördelaren bytte turer på oss. Jag såg då att jag hade fått en hel del körning mellan Malmö, Halmstad och Göteborg. Eftersom jag inbillat mej att alla godståg på Västkustbanan numera rullar genom Hallandsåsen så trodde jag att min premiärtur på den nya sträckningen närmade sej med stormsteg.

dsc_2524När jag häromdagen tryckte ut körordern blev jag besviken. Tåget jag skulle köra från Malmö till Halmstad gick över Markaryd. Det vill säga fel väg. Jag blev på lite bättre humör när jag insåg att jag skulle få ett Rm-lok med på vida färden. Det är alltid tacksamt så här på höstkanten. Avbytet var på plats i Halmstad och tog över tåget. Själv gick jag till hotellet och checkade in. Jag fick sova i åtta timmar. Inte illa. Frukosten satt som en smäck. Sedan var det min tur att lösa av en kollega. Färden fortsatte norrut till Göteborg. Därefter skulle jag egentligen bara åka pass tillbaka till Malmö för att sluta. Men en klippa i Närketrakten kom på den briljanta idéen att man faktisk kan köra tåg i båda riktningarna. Jag fick ett nytt hotellrum i Göteborg, för att kunna vila några timmar innan det var dags att rulla söderut, hela vägen till Malmö. Nu skulle jag väl äntligen få köra genom Hallandsåsen? Nej. Även detta tåg skulle absolut dras över Markaryd. Varför vet jag inte. Det är ju en omväg. Och mitt i natten måste det väl ändå finnas plats längs banan genom åsen och ned genom Skåne? Men tydligen inte. Lite snopet kändes det allt. Markaryd har jag sett tusen gånger. Och i sanningens namn är det inte mycket att se. Hade jag gjort Trafikverkets tunnelutbildning helt i onödan? Jag började tvivla.

Men skam den som ger sej. Jag körde en sväng fram och tillbaka till Nässjö innan det var dags att ta sej an en söndagstur i Helsingborg. På turlistan: Gt 4254 Helsingborgs Godsbangård-Sävenäs Rangerbangård. Den här gången hade jag kontrollerat färdvägen i förväg. Den gick via Viarp, Förslöv och Båstad Norra. Genom Hallandsåsen alltså. Bingo. Jag klev av pasståget i Ramlösa och såg hur en kollega redan satt ihop de båda loken som jag skulle köra, en Rc4 och ett Rm-lok. Loken var kopplade på vagnarna och hela ekipaget var bromsprovat. Manegen var krattad. Det var i stort sett bara att hämta en kopp kaffe, klättra upp och köra iväg.

I Vejbyslätt fick jag bromsa ned tåget en aning. Det var stopp i en signal längre fram. Jag mötte ett Pågatåg, signalen slog om och jag kunde gasa på igen. Jag slogs av hur lite man ser av den gamla sträckningen, som viker av till höger. Det går verkligen snabbt att sopa igen alla spår av spår. Jag log åt det faktum att jag nu, när jag inte behövde det, hade dragkraft i överflöd. Vagnarna vägde bara 470 ton. Några såna småtåg kan jag aldrig minnas att jag dragit över den backiga och kurviga åsen. På den tiden var det alltid full vikt. Och bara ett lok, med en nervös förare, längst fram. Jag närmade mej tunnelmynningen. Eller tunnelmynningarna rättare sagt. Tunneln består nämligen av två parallella tunnelrör, med en massa tvärtunnlar.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mej. En blåsorkester? En minister som klipper band? TV-kameror? Fanfarer? Flaggor som fladdrar i vinden? Högtidliga tal? Nej, naturligtvis inte. Passagen av tunnelmynningen var lika odramatisk som en tisdagskväll i Hallsberg. Jag noterade att radion slutade fungera. Täckningen försvann. Men loktelefonen gick att ringa ifrån. Det var ju bra att det inte var tvärtom. Erik Blix har jag ändå hört tillräckligt av. Efter 8,7 kilometer gjorde jag som optimisten: jag såg ljuset. Så hur var det då att köra genom denna efterlängtade skapelse? Var jag nu en lyckligare människa? Hade jag berikat mitt liv med något viktigt? Nej, inte direkt. Att passera genom Hallandsåsen var som att köra genom en lång tunnel. Det vill säga högst ospännande. Å andra sidan…kan jag nu kalla mej tunneltågförare?

Annonser

11 thoughts on “Jag såg ingen blåsorkester

  1. Tänk vad olika mam kan tycka. Rm tycker jag är något av det sämsta jag har kört. Hade 1500 ton en gång och Rm, kom aldrig upp i fart :-).

    Sen gällande Åsen så är det smidigt, men sträckan över var betydligt vackrare

    • Fördelen med Rm är ju inte dess goda fartegenskaper, utan att du alltid tar dig fram utan att korka. Anpassade för långsamma tunga malmtåg är de växlade för 100 kmh till skillnad från Rc4 som är växlad för 135, och då blir ju basvarvtalet också lägre.

    • Jo, det är en lockande tanke. Tror vi lokförare hade haft en del att tjäna på ett eget fack, som kunde fokusera på ”våra” frågor. Tyvärr har det ju gjorts försök tidigare som inte blivit helt lyckade, av olika anledningar.

  2. Men nu när yngre generationen är större än den äldre, borde ett nytt initiativ tas. De nya är inte lika bundna politiskt. Enda hindret är ”-Finns ju ingen förhandlingsrätt” (Som om nickedockorna på Seko/ST skulle ha det) samt ”-Jag har ju försäkringar via facket” (Öhhh, är man med i facket för försäkringen?)

    Nä, kära kollegor, dags att börja agera. Gå med i ex SLFF för den goda tankens skull, så kanske det blir ett starkt lokförarfack framöver. Kanske jobba aktivt för att få bort kvartstid eller jobba X antal dagar för att få längre ledighet.

    • Problemet för SLFF är att man gjorde sig för smala med att enbart vända sig till Lokförare.

      Hamnarbetarna lyckades med sin utbrytning ur Transport och har idag en god relation mellan förbunden. Det hade man aldrig lyckats med om man t ex valt att bara vända sig Traversförare.

      Det finns ett behov av ett starkt järnvägsförbund, men ett separat lokförarfack blir lite som att onanera i grupp.

  3. I lördags (5/11) så åkte jag min premiär tur genom tunneln. Förvisso från norr till söder och inte körandes själv utan i SJ:s tåg 3000 (som också var premiär för mig att åka) men det var i jobbet så lite räknas det väl?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s