Bakåt var enda vägen framåt

14470621_10210947708198034_5760388442637889826_nDet tunga tåget rullar in i Kil klockan elva på kvällen. Två timmar före tiden. Jag byter några ord med min kollega som kört tåget hela den kolossalt långa vägen från Karlstad. Jag hivar upp väskan i loket och klättrar sedan själv in. Jag hänger av mej jackan på den gamla SJ-galgen som överlevt alla ombyggnader och sätter mej tillrätta i förarstolen. Rutinerna sitter i ryggmärgen. Kontrollerna går nästan automatiskt. Funkar säkerhetsgreppet? Är ATC-inställningarna rätt? Hur är statusen på kokplattan? Jodå, allting verkar okej. Jag tittar på föraruppgiften. 2900 ton, de två Rd-loken inräknade. Respekt. Nu är det bara att be till högre makter – det vill säga fjärren – och hoppas på grönt ljus och uppehållsväder. I körordern läser jag ”Kil-Brålanda sth 80”. Det ser ut att bli en lång natt.

En usel inbromsning i Säffle gör att jag nästan inte lyckas ta mej in på sidotågvägen. När jag väl kämpat mej fram, så ser jag att min tågväg är fälld ut i andra änden. Blodtrycket stiger. Inget möte? Ingen förbigång? Varför skulle jag då in på det här spåret?! Men så kommer jag till sans igen. Det är ju de så kallade Storaboxarna jag släpar runt på i natt. Specialtransport. Får ej rulla på alla spår. Minns inte om det beror på lastprofilen eller tyngden. I höjd med Åmål kommer jag att tänka på min gode vän Bruno, som jag tycker lite synd om. Varken han eller de andra kollegorna på Rush Rail kan ha det allt för roligt i dagar som dessa. I Mellerud knackar John Blund på maskinsrumsdörren. Jag plockar fram plåtmuggen och brygger lite kaffe. I Brålanda kan jag ändra tumhjulet för takhastigheten i ATC-panelen till 09. Det kanske låter bakvänt, men det betyder 90. Jag kan öka farten. Överhuvudtaget går resan mot Göteborg som en dans. Än så länge, vill säga.

I normala fall kör man Baseporttåget direkt till Skandiahamnen. Men just nu arbetas det på Marieholmsbron, så rundgång måste ske på Gb. Det är en annan bangård i Göteborg. Som för övrigt ska stängas nästa år, för att ge plats åt vägar och bostäder. Visst är det härligt med satsningar på godstrafiken? Nåväl. Det var ett sidospår. För att en rundgång ska vara möjlig på Gb måste växlingspersonalen lägga alla växlar rätt innan de slutar för dagen och släcker och låser och bommar igen ställverket. Det brukar inte vara några problem. Men den här gången sket det sej. Rejält dessutom. Jag kopplade av de två loken, rullade över en klotväxel och avaktiverade hytten. Jag slängde om klotet och riggade upp en annan förarhytt. Jag åkte tillbaka jämsides med de breda vagnarna och tänkte att det skulle bli skönt att snart krypa ned i hotellsängen. Kanske skulle jag hinna få nåt gott i magen också? Skulle jag sätta väckarklockan på 13 eller 14? Mentalt låg jag redan nedbäddad mellan lakanen när jag plötsligt upptäckte en växel som intog fel läge. Den här gången var det inget klot. Utan en eldriven växel, som styrs från rangertornet. Som är stängt. Godnatt.

Jag kliade mej i huvudet. Vad gör jag nu? Jag kände på dörren till ställverkstornet. Låst. Ingen av mina nycklar passade heller. Jag ringde till tågklareraren. Kanske kunde hon manövrera växeln, via någon finurlig omkoppling? Nej, naturligtvis inte. Jag fick veta att enda vägen ut från Gb, var samma väg som jag kommit in. Jag var alltså tvungen att backa till Kville. Upp på Marieholmsbron och över Göta älv. Med nästan 3000 ton. Någon signalgivare fanns förstås inte att tillgå klockan tre en lördagmorgon. Hoppet stod till radiostyrningsutrustningen. I samma stund som jag spände fast bältet på magen och kodade in styrutrustningen, så tänkte jag att det var tur i oturen att det inte regnade. Regn brukar innebära att det genast blir lite knivigare att få rull på tunga tåg. Och naturligtvis. När jag klev utanför hyttdörren började det droppa från himlen. Lagen om alltings jävlighet. Var det ens lönt att försöka?

Jag klättrade upp i loket igen för att överlägga med mej själv. Vad är det värsta som kan hända? Att jag fastnar i backen upp mot bron och får promenera 500 meter tillbaka? Blöt lär jag bli under alla omständigheter. Några andra tåg är inte ute för tillfället, enligt tågklareraren, så jag står inte i vägen. Okej. Jag gör väl ett försök. Som någorlunda rutinerad lokförare har jag dock lärt mej några saker under årens lopp. Det har skett den hårda vägen, så att säga. Tänk efter före. Annars är risken stor att när du väl står där på sista vagnen och ska börja backa, så inser du att du glömt något viktigt på loket och måste traska tillbaka i mörker, regn och hård makadam. Telefon? Check. Ficklampa? Check. Batteristatus på radiodosan? Check. Drar loken? Check. Då så. Jag kliver ut ur hytten för andra gången. Nu droppar det inte längre. Regnet vräker ned. För säkerhets skull kontrollerar jag nivån i sandbehållarna på de två loken. Ser bra ut. Tack för det.

Väl framme i aktern på tåget, så ringer jag till tågklareraren och säger att jag är klar att backa till Kville. Hon lovar att fälla en växlingsväg hela vägen, så att jag ska slippa stanna i onödan. Jag provar att koppla upp, men ingenting händer. Har jag nu glömt något trots allt? Det är alltid lite lurigt när man varken kan se eller höra loket. Jag försöker igen. Jo, nu börjar ekipaget röra på sej. Jag sandar och tar sats. Tåget rullar på i bra fart förbi Torbjörn Nilssons gamla restaurang, som en gång i tiden var ett fint ställe, men som nu förvandlats till ett nedgånget härbärge för missbrukare. Kepsen håller på att blåsa av. Hur mycket pådrag vågar jag ge? Jag har ju ingen hastighetsmätare, så jag vet inte exakt hur fort jag kör. Jag vill inte att loken får för sej att börja bromsa nu när jag närmar mej uppförsbacken. Vill minnas att gränsen går vid 28 kilometer i timmen. Går det så fort? Jag får köra på känsla och rutin helt enkelt. På väg upp på bron hinner jag fundera över hur jag hade hanterat en sådan här situation för 15 år sedan, när jag var ny som lokförare. Det hade nog inte gått så bra.

Jag känner hur farten minskar, så jag sandar igen. Det går sakta, men det går. Jag viker till vänster i en växel som förr ledde rakt ut i tomma intet. Vilken tur att den var inkopplad! Jag passerar den nya bron, som nu kommit på plats sedan jag senast körde den här sträckan. Jag inser att jag faktiskt kommer att lyckas ta mej över till Hisingen. Nu börjar det nämligen gå nedför. Jag rullar in på ett av de nya spåren och stannar vid signalen. Jag traskar tillbaka till loken och ser hur tågklareraren redan lagt en växlingsväg. Jag kör runt loken, och kan fortsätta färden mot Skandiahamnen. Jag tömmer huvudledningen och kopplar loss loken, som jag sedan ska köra i stall på Sävenäs. Jag tittar på klockan. Nästan rätt tid. Det blev ingen tidig nattning. Men inte heller någon försening. Trots problemen. Jag bestämmer mej för att ställa klockan på 15. Lite får man unna sej.

Advertisements

10 thoughts on “Bakåt var enda vägen framåt

  1. Underhållande läsning! 🙂
    Hade varit en syn att se ett gäng SECU-boxar komma backandes över Marieholmsbron, vilket måste vara väldigt ovanligt!?
    Fråga: Hade det inte gått att göra rundgång på Sävenäs istället nu när Gb var stängd?

  2. Hur långt ut från GB stod du med vagnarna? Konstigt att de inte bad dig backa upp mot Lokstallet och sen låta dig köra till Kville. Detta är tredje gången det händer på kort tid vad jag vet om. Fick veta att det hände för ca två veckor sedan och sen hände det dagen efter dig igen.

      • Hade du fått backa mot stall hade du inte ens behövt gå runt med loken sen. Ibland om vi har korta tåg på helger så gör vi rundgången direkt utanför Lokstallet. Det är supersmidigt.

  3. Mycket intressant läsning. Roligt att du nämner ”stora boxar”, SECU boxar, eftersom jag transporterat dessa i nästan sju år mellan Kemi, Oulu, Lübeck, Göteborg och Zeebrügge. De är som du nämt både stora och tunga

  4. En beskrivning som gör det så levande, så levande så man tror man varit där. Ovetande om att lokföraren gjort ett mycket bra jobb under natten, så finns vagnarna bara på plats där de förväntas finnas på morgonen. Well done lokföraren 🙂

  5. Tack för den härliga berättelsen! Har själv kört det tåget många gånger och berättelsen tog mig tillbaka i tiden. Lämnade Göteborg och kör nu i andra breddgrader och har aldrig ångrat mig, men fick nästan ett litet tår i ögat efter att ha läst om din natt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s