Chockerande sanningar

En gång i början av min lokförarkarriär var jag på väg hem från Malmö. Det kan ha varit 2001 eller möjligen i början av 2002. För en gång skull körde jag bil. Tåget – Kustpilen – var annars att föredra. Av flera anledningar. Det var både billigare och bekvämare. Just Kustpilen måste ha varit de finaste tågen vi haft i landet. Så här i efterhand har man svårt att förstå hur det egentligen gick till när allt vände för den nedläggningshotade Blekinge Kustbana. Hur hade länstrafiken råd med dessa vagnar? Och hur kunde det gå så snabbt? Jag borde naturligtvis veta svaren, men jag har glömt hur det var. Det är nog åldern. Jag börjar bli gammal och gaggig. Och säkert lite bitter också. För tänk om dagens Öresundståg hade kunnat visa samma klass som Kustpilarna när det kommer till komfort. Sanningen är ju den att antalet avgångar på BKB idag är betydligt större än på Y2-tiden och trafiken flyter bättre än när det satt lokaltågklarerare på stationerna. På det sättet har utvecklingen faktiskt gått framåt och trafiken blivit bättre. Men vagnarna har blivit sämre.

Nåväl. Nu satt jag alltså i bilen på väg hem efter en tidig tur med Pågatågskörning till Ängelholm. Jag gäspade sömnigt i höjd med Sölvesborg och såg fram emot några timmar mellan lakanen. Plötsligt dök en polisbil upp bakom mej och blinkade med rödljusen. Konstapeln noterade att jag inte hade något skattemärke. Jag fick förklara varför. Jag hade köpt en ny bil, men inte hunnit få den levererad. Däremot hade bilförsäljaren lyckats sälja min gamla bil, så därför fick han låna ut en gammal vinröd 518 till mej. Jag fick ett tillfälligt skattemärke i handen. Han bad mej att stoppa det i handskfacket och inte klistra på det på nummerplåten. Eftersom bilhandlaren brukade låna ut denna bil så skulle det snabbt ha blivit ett alldeles för tjockt lager med skattemärken på skylten. Konstapeln nickade och ursäktade sej. Allt var alltså frid och fröjd. Trodde jag.

Några timmar senare vaknade jag av att telefonen ringde. Det var min ömma moder. Hon var helt förkrossad. En väninna som hade pratat med en väninna som råkat köra förbi hade skvallrat om vad som hade hänt. ”Jonas har nog blivit av med körkortet. Det är ju i och för sej inte så konstigt. Han kör ju som en vettvilling”. I mitt yrvakna tillstånd försökte jag dementera. Men mamma gav sej inte. ”Du behöver inte skämmas. Säg nu som det är”. Jag hade fullt sjå att försvara mej. Jag hade ju bara råkat köpa en ny bil. Plötsligt hade jag blivit av med körkortet.

Det är onekligen fascinerande hur dessa så kallade sanningar uppstår. En annan gång drack jag och min gode vän Stinsen en och annan gin och tonic för mycket. Men vi var lite ursäktade. Det var midsommar. Eller om det var kräftskiva. Minnet sviker som sagt. Dagen efter var verkligen dagen efter. Min gamla mormor ringde och fick veta att den där Jonas kan inte ta samtalet. Han sover fortfarande. Det blev lite mycket igår, han har betongkeps. Några timmar senare ringde min moder. Hon var helt förkrossad. Igen. Hon hade pratat med mormor. Vilken fruktansvärd olycka. Hade jag varit på akuten? Jag fattade ingenting. Visserligen hade väl formen varit bättre. Men akuten? Så illa var det väl ändå inte? Så vad hade då mormor tutat i min ömma moder? Jo, följande:

”Du ska veta att Jonas mår inte bra idag. Han drack så mycket sprit igår att han hade… han hade… han hade fått en cementplatta i huvudet!”

Annons