På permission i Nässjö

13418787_10209815289048263_7938688917610963520_nIbland händer det att Fantomen går på gatorna som en vanlig man. Ungefär lika ofta händer det att en lokförare i Karlshamn får komma ut på stambanan och köra ett riktigt godståg. Sällan alltså. Men igår var det dags. Jag hade fått permission från Karlshamn. Mitt arbetspass började redan i måndags kväll med en passresa till Malmö. Det var en lång tur – fast trevlig – som låg framför mej. Den slutade inte förrän vid halv nio på kvällen. Det är förstås inte optimalt inför en fridag, men å andra sidan hade personalfördelaren lockat med en så kallad nolldag i andra änden av ledighetsperioden. Som tack för hjälpen liksom. Det förslaget var det svårt att säga nej till. Nu kan jag vara ledig i sju dagar. Det är en lyx som gör det lättare att bita ihop när saker och ting djävlas. Vilket de tyvärr gör allt som oftast.

Nåväl. Jag klev av på Malmö C mitt i natten och bytte några ord med en gammal tågmästare som numera arbetar på Öresundstågen. En gång i tiden tjänstgjorde han på Kustpilen, precis som jag. I Malmö brukade jag och ett gäng andra SJ-are spela innebandy i Kirsebergs sporthall under onsdagarna. Ibland var den alltid lika glade tågmästaren med. Det var en trevlig sysselsättning, som tyvärr har upphört idag, i takt med diverse upphandlingar och avregleringar. Jag tog en taxi till godsbangården och hämtade ut ett lok. Det var Rd 1135 som skulle dra tåg 5268 till Hallsberg. Själv skulle jag dock kliva av redan i Nässjö. Det var en underbar natt som låg framför mej. Det är svårt att sätta ord på upplevelsen. Att se den mörka natten sakta förvandlas till morgon och dag. Att se rådjuren nyfiket titta upp ur det höga gräset. Att se kossorna resa sej och sträcka ut efter några timmars sömn. Att se en knallröd räv lunka över en åker. Att känna doften av nybryggt kaffe i hytten. Att höra sin favoritlåt spelas på radion. Att dra ned sidofönstret och känna den kalla luften rufsa om i håret. Jag tror nästan att man måste vara lokförare för att kunna förstå. Jag älskar verkligen dessa sommarnätter. Det är en ren njutning att jobba.

13466107_10209815293088364_6368156624473940476_nEkipaget på 433 meter och 1267 ton lämnade Malmö en halvtimme tidigt. När jag passerade Dammstorp, söder om Eslöv, funderade jag på varför det aldrig blev någon spåranslutning till det nya värmeverket. Jag sicksackade fram mellan upp- och nedspåret. Överallt arbetades det. Med spår och med kontaktledningar. Nästan hela vägen genom såväl Skåne som Småland. I Tjörnarp föll ett stilla sommarregn och loket började genast att slira. Jag tappade lite fart, men snart fick loket fäste igen och hastigheten ökade. I höjd med Hästveda spelade nattradion REM och ”Losing my religion”. Jag skrattade för mej själv. Det är en bra låt, som jag dock har blivit något trött på. En gång i tiden hade jag nämligen en granne som alltid skulle spela denna låt på högsta volym när hon kom hem efter en, som man får förmoda, trevlig kväll på krogen. Jag mindes den tiden, för drygt 20 år sedan. Grannen hade en orange VW-bubbla, som gick som en raket. Hon var också nattmänniska. Ibland hände det att vi tog bubblan och körde och badade mitt i natten.

På vägen norrut, från Malmö vid havet till höglandet i Nässjö, mötte jag 20-talet andra tåg. Jag hälsade på kollegorna genom att blinka två gånger med strålkastarna. Kollegorna hälsade tillbaka, som de nästan alltid gör, oavsett logotyp på loket. Utetemperaturen sjönk drastiskt. I Malmö var det 15 grader varmt vid midnatt, strax söder om Nässjö var kvicksilvret vid fyratiden nere i en ynka plusgrad. Jag ankom till Nässjö nästan en timme tidigt. Typiskt. Tågen kan aldrig komma i rätt tid. Jag fick rota fram en långärmad tröja i väskan för att inte frysa när jag skulle promenera till överliggningsrummet.

Frukosten bestod av thaibuffé. Den satt som en fläskläpp på en karlskronit. Jag samspråkade med några kollegor i orderrummet. Det är alltid lika trevligt att komma till Nässjö. Jag tog sikte på en liten clementin i en fruktkorg, men fick abrupt veta att denna frukt endast var till för Nässjöpersonalen. Nu kunde man kanske tro att den så kallade kollegan tänkte på sina arbetskamrater, men sedan fyllde han sin egen väska med diverse nyttigheter. Han ville bara ha frukten för sej själv. Nässjöanda? Jo, tjena. Extra olustig kändes situationen när jag själv dagen innan givit min sista smörgås till en kollega som glömt sin matlåda hemma. Nåja. Efter en stund var det dags att klargöra ett lok och bromsprova tåg 6336 till Boxholm. Loket var redan på plats, så det var snabbt gjort. Tåget jag skulle lösa av och köra till Helsingborg var flera timmar försenat, så jag fick traska tillbaka till orderrummet och dricka ännu en kopp kaffe.

Real Rail-tåget rullade in, efter att ha tillryggalagt 1358 kilometer av sin långa resa från Luleå i norr. Nu skulle jag själv köra tåget den sista biten, de futtiga 259 kilometerna till Helsingborg. Rena stenkastet i sammanhanget. Ett lok och ett antal vagnar kopplades snabbt av i Nässjö. Kvar blev ett sött litet tåg. Längst fram tronade en kär gammal vän, som jag bara haft sällskap med en ynka gång tidigare i mitt lokförarliv. Rc4 1290. Då var platsen och sträckan en helt annan. Nämligen Ånge-Långsele. Vad är det då för speciellt med just detta lok? Jo, det är Green Cargos enda lok som har kvar sin ursprungliga SJ-färg. Enligt min mening är det företagets finaste lok. Det känns roligt att köra det, eftersom det alltid flockas fotografer längs banan. Och mycket riktigt. Jag blev fotograferad i både Sävsjö och Alvesta. Kanske dyker bilderna upp på nätet i framtiden?

Loket gick som ett oljat schweizerur. Förseningen minskade i rask takt. Både ACn och radion fungerade. Jag tänkte att det kändes bra att få köra ett så speciellt lok, nu när man äntligen blivit utsläppt på stambanan. Jag fick gå åt sidan i Grevaryd och släppa förbi ett X2000. Sedan var det full fart igen. Det vill säga 110 kilometer i timmen. Efter Hässleholm var det så slut på det roliga. Ett gytter av lokaltåg och andra godståg skulle fram på den enkelspåriga banan, så förseningen växte igen. En timme försenat rullade så tåg 42021 in på Helsingborgs godsbangård. En kollega skulle strax ta över det fina loket, så jag behövde inte ställa av det. Istället kastade jag mej in i ett Pågatåg, för att kunna komma hem så fort som möjligt. Föraren av Pågatåget har jag jobbat tillsammans med under SJ-tiden, så han bjöd in mej på en kopp kaffe i Arrivas lokaler i Hässleholm. Jag hade 50 minuters väntetid tills Öresundståget mot Blekinge skulle avgå, så jag hann med två koppar. Tågvärden på Öresundståget visade sej också vara en gammal bekant, som jag inte sett på flera år. Vi samspråkade lite och uppdaterade läget för varandra. Jag berättade att Den Vimsige gift sej, jag fick veta att några förarkollegor på Transdev i Karlskrona snart ska sluta.

Det var ganska sent när jag klev innanför dörren i hemmet och möttes av Kära hustrun och en glad flat som av välkomnandet att döma nog saknat sin husse något ofantligt. Jag hann se slutet av fotbollsmatchen mellan Island och Portugal. En mycket givande dag var till ända. Jag vågar knappt berätta hur bra jag har det som utlånad till min egen hemstad Karlshamn, men så värst många uppslag till bloggen blir det inte. Det är nyttigt att komma ut i den stora järnvägsvärlden ibland.

13434952_10209815281608077_3755183228650245437_n

Annonser

12 thoughts on “På permission i Nässjö

  1. Trevligt. Jag förstår precis vad du menar med upplevelsen som du kände i sommarnatten, ensam, bara loket och du.

    Som informationschef på SJ Malmöregionen i mitten av 80-talet åkte jag en sommarnatt på loket åt motsatta hållet och rullade så sakteliga med ett godståg ned mot Malmö. Vid spakarna satt min vän och kollega, lokföraren ”Trollet”, som alltid såg till att kaffedoften spreds i hytten och som jag då och då passade på att ta en tur med (jo, jag hade permanent loktillstånd och frikort, så det var helt by the book).

    Framför oss, där vi satt på första parkett, utspelades ett av de häftigaste åskväder jag har varit med om. Det följde oss i flera timmar under färden söderut och vi, som brukade prata om det mesta där i hytten, satt helt tysta och bara njöt av det blixtrande skådespelet. Att sitta tryggt inne i det kraftfulla loket, skyddade från elementen, mitt ute i det totala ingenstansmörkret, var en otrolig upplevelse, som fortfarande efter 30 år finns långt framme i minnesvindlingarna.

    • Låter häftigt! Åskväder kan verkligen vara ett vackert och lite kusligt skådespel. Tyvärr har blixten en förkärlek för kontaktledningen, som det verkar, för spänningslösheten brukar efter ett tag komma som ett brev på posten.

  2. Hur kan man vara så småaktig att man gnäller över om någon tar en frukt? Inte konstigt att järnvägen har så låg marknadsandel om det är den personens största problem.

    När jag kom till ett jobb i Barkaby så fick jag en anledning att bjuda mina medarbetare på smörgåstårta som jobbade åt min beställare. Sen om det stod konkurrentens namn på vissa av jackorna var helt ovidkommande.

    Sen har du lite fel att man behöver inte vara lokförare för att förstå hur fint det är en juni natt. Det räcker med att gå ut 0530 på midsommardagen och släppa in 40 kor så får man den känslan.

    Fö. Tack för en trevlig berättelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s