Lokomotorn var full av glass

12814248_10208835990646415_8937575030684011008_nNu har jag gjort min första arbetsvecka som utlånad till Karlshamn. Det var en kommendering som kom lägligt. Tröttheten har som bekant plågat mej under flera månader. Men nu ser jag ljuset igen. Det har inte enbart med årstiden att göra. Att få arbeta på ett komprimerat schema några kilometer från sin bostad är en stor förmån. Jag kan vara hemma mellan turerna, fast jag jobbar, om ni förstår vad jag menar. Även min arbetsgivare har beslutat att ta ett delvis nytt grepp för att lösa personalsituationen i Älmhult och Karlshamn. Det känns bra att man faktiskt är beredd att bjuda till lite för att inte bara behålla sin personal, utan kanske också för att kunna locka till sej ny. Tjänstgöringen är tuff på dessa båda orter, med mycket växlingstjänst. Konkurrensen om lokförarna i regionen är dessutom stenhård, så någon morot måste till för att locka folk till just Green Cargo.

Karlshamnsturerna är inte så många. Det behövs drygt sex personer för att få verksamheten att gå runt. Två man arbetar förmiddag, två eftermiddag och kväll. Helgtjänsten sköts av en ensam lokförare, som kör till Mörrums bruk med massaved. Dessa tåg rullar under lördagarna och söndagarna. Just Mörrums bruk är den stora kunden. Green Cargo hämtar och lämnar vagnar två gånger om dagen. Växeln in till pappersbruket ligger i Vekerum, bara ett par kilometer från infartsignalen till Karlshamn. Hade driftplatserna hängt ihop så hade tågen kunnat framföras som en växlingsrörelse. Men nu finns det ett kort linjeavsnitt, och då krävs lokförare. Flera andra kunder finns i Stillerydshamnen, som är en av Sveriges största hamnar. Bland annat Eon som skickar stora mängder gas från Karlshamn.

Helgturerna hade jag övat på redan i december, så de kunde jag. Jag hade också hunnit åka med kollegorna för att se och lära under ett förmiddagspass. Ytterligare två övningsturer var vad som behövdes för att jag skulle kunna jobba på egen hand. Det som är bra i Karlshamn är att man aldrig arbetar ensam under vardagarna. Det finns alltid en kollega att fråga. Och många frågor blir det. Det är lite komiskt att jag under 15 år som lokförare aldrig tidigare arbetat på min hemmaplan, trots att tågen kommit och gått under hela denna period. Men nu är det alltså dags. Jag hoppas att utlåningem blir mer än tillfällig. Mitt schema är visserligen mycket viktigare än stationeringsorten, men förhoppningsvis ska det kunna gå att kombinera dessa två intressen.

Så värst mycket tågkörning blir det dock inte. Åtminstone inte än så länge. Förutom tågen till Vekerum, så utgår också Sölvesborgstågen från Karlshamn. Det är en sträcka på cirka tre mil. Det är ganska tunga vagnar som rullar till Sölvesborg. De innehåller plåt, som lastas om till lastbil för vidare befordran till Olofström. När man kommer tillbaka till Karlshamn på eftermiddagen, så växlas vagnar i det som kollegorna kallar Västerhamnen. Det är ett namn som jag aldrig hört någon Karlshamnsbo uttrycka. De flesta kallar den för innerhamnen. Eller Sojakajen. ”Sojan” är ett gammalt namn på Karlshamns Oljefabriker som hängt med så länge jag kan minnas. Fråga mej inte varifrån det kommer. Vid närmare eftertanke ska jag passa på att fråga imorgon. Stora delar av gänget jag spelar innebandy med på tisdagarna och torsdagarna jobbar nämligen på AAK, som är fabrikens nuvarande namn.

12814060_10208835977246080_6574987808327537910_nPå väg till Sojan passerar industrispåret den gamla lokverkstaden, som numera rymmer ett kulturhus. Byggnaden kallas felaktigt för Lokstallarna. Det har jag stört mej på länge. Visst har det funnits ett lokstall, men det låg inte här, utan en bit bort och revs för väldigt länge sedan. Det var här, vid Karlshamns Västra, som smalspårsbangården fanns fram tills i början av 80-talet. Vagnuttagningarna till och från Ryd och Fridafors växlades på denna plats. Min vän Konduktören har berättat om det tunga och farliga jobbet med överföringsvagnarna. 1979 rullade de sista vutarna på det ovanliga 1067-nätet. Bangården låg kvar i ytterligare några år. Idag finns inte en enda växel kvar på platsen. Det fanns några korta uppställningsspår vid den gamla vågen, men en urspårning för ett par år sedan gjorde att kommunen plockade bort växlarna och rev upp allt utom själva genomfartsspåret.

Spåret till Sojan fortsätter parallellt med Prinsgatan, tätt inpå hus och vägar. Spåret är faktiskt en rest från Blekinge Kustbanas gamla sträckning genom Karlshamn. Före breddningen av BKB på 50-talet var det denna väg som tågen rullade mellan Kristianstad och Karlskrona. Växeln över Mieån till Östra Kajen är bortplockad. Den gamla järnvägsbron användes för sista gången i slutet av 1980-talet. Inne på AAKs område finns en mängd spår. De flesta trafikeras inte längre. Green Cargo växlar inte på denna industri så ofta. Ibland blir det inte ens en gång i veckan. Fabriken lastar rapsmjöl i en sorts tankvagnar som skickas till Holmsund, utanför Umeå. Någon enstaka gång om året önskar företaget en täckt vagn att lasta i. Den sätts på ett helt annat ställe än mjölvagnarna.

Tidigare producerades stora mängder smör och glass på denna plats. Bords-Eve och Winner är kända varumärken. Och vem har missat reklamen ”Gott? Gotti-gott-gott”? Några gånger på 90-talet fick jag följa med växlingspersonalen i lokomotorn när de skulle lämna vagnar på Sojan. Jag var inte anställd av SJ då, men järnvägsintresset fanns redan på den tiden. Eftersom jag och några kompisar, bland annat en tågklarerare och en växlare, byggde en modelljärnväg i ett skyddsrum, så tillbringade jag en del tid på järnvägsstationen. Jag minns att det fanns ett kylrum fyllt med glass inne på Sojans område där personalen på fabriken kunde hämta så mycket glass de ville. Det gällde även SJs växlingspersonal. Det var en förmån som utnyttjades till max. Vi fyllde hela Z66an med glass. Det var strutar och saftisar och allt möjligt. Kartong efter kartong hivades upp i lokomotorn. Jag åt så mycket glass att jag fick ont i magen. Gratis är inte alltid gott. Inte ens gotti-gott-gott.

86%20Prinsgatan

En lokomotor full av glass? Prinsgatan i Karlshamn 1980. Foto: Karlshamns kommuns fotoarkiv.

Annonser

2 thoughts on “Lokomotorn var full av glass

  1. Kul historia. Folknamnet ”Sojan” kommer från att fabriken startades för att tillverka produkter baserade på sojabönor. Det började redan 1916, sen tog Kooperativa Förbundet över fabriken 1932 och bildade AB Karlshamns Oljefabriker för att tillverka vegetabiliska oljor och fetter. I mitten av sextiotalet började man med tillverkning av matfett och glass för Konsumbutikerna (Winner, EVE). 1987 bytte företaget namn till Karlshamns AB, vilket firades med ett stort fyrverkeri i hamnen och en fest där för alla anställda. (Jag jobbade som informationskonsult med allt som rörde namnbytet och skapade bl.a. den logga som prydde silorna i tjugo år. Det var ganska trixigt att få tillstånd att byta till stadens namn – men det gick med lite finurlighet.) Tio år senare såldes den del av företaget som producerade matfett och glass. 2003 gick man ihop med Aarhus Oliefabrik och bildade dagens AAK.

    Vänliga hälsningar
    Mats Håkanson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s