Var det ”Brynte” som blåste förbi?

Häromdagen snubblade jag över ett Youtubeklipp. Det var en musikvideo, som jag aldrig sett tidigare. Låten har jag förstås hört många gånger. Den är över 20 år gammal och håller fortfarande hög klass. Men musikvideon till ”Tusen dagar härifrån” har jag tydligen missat. När Jakob Hellman och Per Persson sjöng om Little Richard, rubel och Moskva satt jag som förstummad. Minnesbilderna och associationerna fullständigt exploderade fram. Videon är inspelad i en underbart charmig miljö, som påminner om en plats jag själv känner igen så väl, nämligen Musikforums gamla lokal i Karlshamn. Vore det inte för tågen som rullar bara några meter bakom ryggen på Per Persson och de andra i ”Packet” så kunde man nästan tro att klippet är inspelat i just Karlshamn, men så är det naturligtvis inte. Platsen är istället Ljusdal. Året är 1991.

1991 hade jag fått mitt första, fasta journalistjobb. Det var på en liten endagarstidning som hette Blekinge Posten. På våren vann Sverige hockey-VM, men i höstens Canada Cup gick det sämre. Jag och kompisarna följde turneringen med stort intresse, trots att matcherna spelades nattetid. Kanada vann turneringen efter finalseger över USA. Wayne Gretzky var fortfarande världens bäste hockeyspelare. Några månader senare skulle den här bloggaren komma att rycka in vid underrättelseplutonen vid F17 för tolv månaders militärtjänstgöring. Men det var inte då, utan några år tidigare, som jag klev in på detta Musikforum för att intervjua rockbandet Wilmer X. Jag var sommarvikarie på Sydöstran. Det blev mitt livs sämsta intervju. När jag promenerade därifrån skämdes jag som en hund över min okunnighet och över min slarviga research. Det blev en läxa för livet. Jag minns inte om det blev någon artikel i tidningen eller om jag bara gick hem till redaktionen och bröt ihop. Musikforums kultförklarade byggnad fick stå kvar till 1998. Då revs huset för att ge plats åt en parkering som ingen använder.

I Ljusdal däremot har man inte rivit lokalen där Perssons Pack spelade in sin rockvideo. Tack och lov. Då som nu kallas platsen för Järnvägs. Det är ett konstigt namn. Järnvägs vadå? Järnvägspuben? Järnvägscafét? Järnvägsstudion? Nej, bara Järnvägs, kort och gott. Idag ryms en restaurang och pub i fastigheten. Mycket är förstås annorlunda jämfört med den där höstdagen 1991. Men avståndet till järnvägen är detsamma. Tågen svischar fortfarande förbi tätt utanför fönsterna. När Per och Jakob sjunger om tusen dagar så ser man hur ett södergående stålämneståg dundrar förbi. Det är ett tåg som jag själv kört många, många gånger. Även förbi Ljusdal. Förutom malmtågen är stålämnena de tyngsta tågen som rullar i Green Cargos regi. Vagnvikterna kan uppgå till 3200 ton. Kanske är det ”Brynte”, Kenneth eller Pelle B som helt oväntat blir en ofrivillig del i videon. Eller någon annan av kollegorna i Långsele, som jag fick förmånen att jobba med under vintern och våren 2014. Jag vet förstås inte hur trafikupplägget såg ut 1991, men 23 år senare var det i alla fall Långseleförarna som bemannade de flesta stålämnestågen förbi Ljusdal.

Turerna var bland de tuffaste jag upplevt på Green Cargo. Framförallt natten söderut från Långsele till Bollnäs var hemsk. Tjänstgöringen började vid ett-tiden, om jag minns rätt. Sedan följde sju eller åtta timmar påfrestande koncentrationsövningar. De höga tågvikterna gjorde att man inte vågade slappna av en sekund. Hastigheten är bara 80 på de lastade stålämnestågen, så det tar sin lilla tid att komma fram till Bollnäs. Tågen är så tunga att de måste gå i slingan utanför Ånge. Det går därför inte att byta förare i Ånge. Den som sätter sej i stolen i Långsele får vackert sitta kvar hela vägen, förbi Ljusdal, ned till Bollnäs. Någonstans längs vägen brukar det finnas ett halvtimmeslångt uppehåll inlagt för att föraren ska kunna sträcka på benen.

Själv brukade jag hoppa över det uppehållet. Egentligen borde jag kanske ha stannat för att vila lite, men sängen och hotellfrukosten lockade oftast mer än ett sidospår i Vallsta. En gång fick jag ändå göra ett ofrivilligt stopp, just som jag börjat känna doften av lakan och stekt bacon. Det var på det nya dubbelspåret söder om Ljusdal. Tågklareraren rapporterade tjuvbroms på vagn 32. Naturligtvis. Det är aldrig vagn två eller tre som drabbas, utan alltid de längst bak. Det var tidig morgon, men redan säkert 25 grader varmt när jag promenerade bakåt. Jag höll tummarna för att detektorn räknat rätt, så att det inte var den sista vagnen som drabbats av tjuvbromsen. I så fall skulle det bli problem om jag tvingades stänga av bromsen. Jag var genomsvettig när jag kom till aktern av tågen. Jo, nog var det varmt alltid. Inte bara i pannan. Bromsblocken nästan glödde på vagn 32. I övrigt såg vagnen frisk ut. Jag vred om avstängningshandtaget och såg hur bromsen släppte.

Första gången jag passerade Ljusdal som lokförare var 2008. Då var jag anställd av TGOJ. Vi körde tåg mellan Göteborg och Vännäs. Det var bra tjänstgöring. Vi hade en personalvagn med oss. Vi var två förare som delade på arbetet. En sov, en körde. Jag brukade kampera ihop med Den Vimsige. Det var utanför Ljusdal någonstans som jag för första gången fick erfara vad sträng kyla kan göra med långa tåg. Att köra motorvagnar eller andra korta resandetåg i plusgrader är en sak, att sitta på ett 600-meterståg i 30 minusgrader något helt annat. Den där natten i skogen utanför Ljusdal bromsade jag några hekto. Det blev en tvärnit. Hela huvudledningen tömdes. Jag var helt säker på slangbrott, men Den Vimsige visste bättre, efter alla 80-talsvintrar som utlånad från Sävenäs till Ånge. Det var bara att vänta och låta kompressorn fylla upp huvudledningen igen. Det tog tid. Lång tid. Några timmar senare inträffade samma sak ännu en gång. Denna gång söder om Ramsjö. Vi bestämde oss för att lämna 200 meter vagnar på godsbangården i Ånge. Vi var tvungna, annars hade vi aldrig lyckats ta oss fram med resten av tåget till Vännäs.

När det gäller Musikforum i Karlshamn har föreningen fått en ny lokal. Det är lite komiskt att den numera inryms i en gammal lokverkstad – bara några meter från ett trafikerat järnvägsspår. Där har garanterat ingen av Långselekollegorna passerat.

Annonser

6 thoughts on “Var det ”Brynte” som blåste förbi?

  1. En kanske lite dum fråga… Hade ni gjort täthetsprov? Eller är det att bromscylindrarna läcker som var orsaken?
    /en fönstertågsförare 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s