I natt hade jag en annan

Det är lika bra att erkänna. Sanningen kryper ändå fram så småningom. Jag har tillbringat natten med en annan. Det var en gammal bekant. Vi kan kalla henne Bettan. Hennes egentliga namn är något helt annat. Det var länge sedan vi sågs. Tidigare har jag haft förhållanden med såväl gamla Bettan som flera av hennes systrar. Jag vet inte hur jag ska lägga fram detta för Kära Hustrun. Framförallt inte eftersom Bettan är fem år yngre. Jag kan inte skylla på olyckliga omständigheter, fylla eller ens tillfällig sinnesförvirring. Vår träff var nämligen planerad i flera veckor. Ända sedan eftermiddagen den 15 december faktiskt. Det var då vi bestämde tid och plats. Det blev ett kärt återseende. Men jag måste erkänna en sak: gamla Bettan har tacklat av betänkligt. Kära Hustrun är mycket snyggare. Trots åldern. Bettan är nog fin och stark på insidan, men det är Kära Hustrun också, så då får utseendet avgöra. Jag väljer min äkta hälft. Utan tvekan.

Skämt åsido. T44 på gamla SOEJ – Sölvesborg-Olofström-Elmhults Järnväg – tillhör inte vanligheterna nuförtiden. Det är år sedan jag senast såg ett sånt lok på banan. Nu har jag inte tjänstgjort i Alvesta och Älmhult under hela denna period, så jag har säkert missat ett och annat. Men det brukar vara Td-lok som gäller för hela slanten. Ombyggda och renoverade T44 alltså. Själv har jag inte kört T44 sedan i maj förra året. Då var platsen inte Olofström, utan Varberg. Bland det sista jag gjorde efter åtta månaders tjänstgöring i Halland var att köra ett tåg tillbaka från Falkenberg. Men häromnatten var det alltså dags igen. I dessa lokbristens tidevarv får man ta vad som bjuds. Jag fick nöja mej med T44 336 i tåg 9451 Alvesta-Olofström. Och på tal om stenåldern. I Älmhult rullar fortfarande en gammal V5 i växlingen, fast loket bara är tänkt som reserv.

Egentligen har jag ingenting emot att köra T44. Jag är nog lite udda på det sättet. Jag kan njuta av den stora motors malande muller. Ljudnivån är visserligen högre och hytten mindre ombonad, men å andra sidan slipper man allt irriterande skrammel från skåp, stolar och rullgardinsknoppar. Sitter man dessutom ensam i en T44 så spelar det ingen roll att man inte kan föra ett samtal utan att höja rösten. På färden söderut från Alvesta rullar tågen relativt lätt under vissa sträckor, men från Olofström går det tyngre. Det är fler uppförsbackar och tågen väger mer. Det är drygt åtta mil mellan Alvesta och Olofström. Resan tar ungefär 80 minuter. Med en ensam T44 och 800 ton i kroken krävs det plattan i mattan – det vill säga åttans körläge – i åtminstone 70 av de minuterna. Då sörplar loket i sej en hel del soppa. Det kan man ju förstå. De tolv cylindrarna är stora som soptunnor. När jag tankade 336 efter tur- och returresan till Olofström så fick jag i nästan 700 liter. Den som är intresserad kan ju själv räkna ut kilometerförbrukningen. Jag är glad att jag slipper betala den räkningen.

Tåg 9451 skulle egentligen ha lämnat Alvesta vid 22-tiden. Jag kom dock inte iväg förrän efter midnatt. Tåget var sent från Göteborg. Tågklareraren ringde dessutom och hade en så kallad kvarhållningsorder. En sådan får man inte så ofta nuförtiden. De har försvunnit i samma takt som de gamla tamsträckorna byggts om eller lagts ned. Jag skulle kvarhållas i Älmhult och där k-möta tåg 6132. I normala fall sker mötet i Olofström. Jag mötte mina kollegor på stambanan mellan Diö och Eneryda, så någon möteskontroll behövdes inte. De körde dubbla Td-lok och var nog glada för det. Själv trivs jag som sagt bäst med gamla grejer. Typ Ma, Y1 och system M. Jag kör hellre T44 än Td, hellre Rc än Rd. Jag tycker det är charmigare. Många gånger fungerar också de gamla loken bättre än de nya. Åtminstone inbillar jag mej det. Eller så.är det mej det är fel på. Jag kanske skickar ut dåliga vibbar när ett Rd-lok eller ett Öresundståg närmar sej?

Nåväl. När jag närmade mej Olofström så svängde jag av mot den övre bangården. Olofström Södra får inte trafikeras under nattetid. Jag backade in de 21 vagnarna. 20 var lastade. Det fanns alltså 60 containrar som skulle lyftas av. Sedan skulle samma vagnar lastas. Jag gick in på Volvos kontor och hämtade en kopp kaffe. Jag promenerade fram mot loket i den kalla men vackra natten. Några truckar såg jag inte skymten av. Jag tänkte att det var ju typiskt att truckförarna skulle ta rast i samma ögonblick som jag anlände. Först efter en halvtimme dök de upp. Då gick det å andra sidan undan med lossningen och lastningen. I normala fall brukar det ta knappt tre timmar att lasta om tåget. Nu gick det på två. Jag tillbringade tiden i hytten framför den nya surfplattan. Jag klickade in på SvT Play och upptäckte att den klassiska filmen Midvinterduell från 1983 låg ute. Jag minns att jag såg filmen på TV som barn. Filmen handlar om mjölkbonden Egon Lundins kamp mot myndigheterna. Plogbilen kör sönder Egons mjölkpall gång på gång, men till slut får han sin hämnd. Han gjuter fast träpallen i marken och fyller den med betong. Plogbilen välter och hamnar på sidan. Chauffören och förmannen klättrar ut, med stor möda. Den scenen har jag haft i mitt huvud i säkert 30 år. Det var kul att få se den igen.

När filmen var slut och jag såg att tåget började bli färdiglastat så tog jag Åkerströmmaren på magen och traskade bakåt. Bromsen låg till på samtliga vagnar. När jag kom till aktern lossade jag bromsen. Blocken släppte efter en stund. Minusgraderna gjorde att det tog en halv minut extra. Leveransledningen i Hallsberg ringde och överlämnade föraruppgiften. Jag var ”bara” en timme sen när jag rullade ut från Olofström. Jag och min kompis 336 hade gjort vad vi kunde för att minimera förseningen. Kanske skulle tåget kunna avgå i rätt tid från Alvesta? Nej. Det saknas ellok. Det skulle egentligen ha ankommit i ett annat tåg – som nu var typ fem timmar sent från Göteborg på grund av snökaoset. Typiskt. Jag tankade det gamla dieselloket, höll inne stoppknappen och hörde den stora motorn dra en sista suck. Sex dvärgbrytare åkte raskt ned, start- och driftomställaren lades rätt och batterieret kopplades ifrån. Jag tackade min kompis för den här gången. Jag hoppas att jag snart får nöjet att arbeta med henne igen.

Om någon mot förmodan inte vet hur en T44 låter så är det bara att klicka på klippet här ovanför. Det är tåg 6137 som startar från Älmhult för tre år sedan. Den Vimsige i egen låg person kör T44 275. Vädret är det samma som idag. GM-mullret likaså.

Annonser

5 thoughts on “I natt hade jag en annan

  1. Visst är man sjuk som gillar sånt här?! – Ja det kan jag instämma i. Jag fick äran köra en äkta Londontaxi under 2 år i Uppsala.. På fordonskortet stod det att det var 95 decibell i förarhytten. Minnet sitter kvar för ofta får jag fråga barnbarnen vad säger du? – Besökare klicka YOUTUB-symbolen på videon så finner du fler bilder från bloggarens bana. För mig är det kul att vara tillbaks på nätet med fiberkoppling.

  2. Jag måste erkänna att bara rubriken i ditt inlägg fick mig att tänka ”säg inte att karln erkänner rakt ut i sin egen blogg att han varit med en annan”. Men jag sansade mig ganska fort och tänkte att så allvarligt kan det ju inte vara. Underbart inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s