Hjältarna är några helt andra

DSC_1322Kan man få dåligt samvete av att jobba ideellt? Ja, faktiskt. Halva onsdagen och hela torsdagen tillbringades nämligen med diverse förberedelser och rälsbusskörning – samtidigt som Green Cargo plågas av den värsta personalbristen i mannaminne. Det känns inte bra att säga nej till en desperat personalfördelare och ett företag i akut behov av hjälp. Men vad gör man? Har man lovat museiföreningen att ställa upp så har man. Det går omöjligen att vara på två ställen eller göra två saker samtidigt, oavsett hur bra simultankapaciteten råkar vara.

DSC_1307Det har blivit några dagar med rälsbusskörning den här hösten och vintern. Efter flera år av konstant tidsbrist så har jag äntligen lyckats komma loss från vardagens alla måsten. Åtminstone vid några tillfällen. Den här gången, i torsdags, handlade det om en körning åt Trafikverket från Hässleholm till Halmstad. Det var en kombinerad inspektions- och julfestresa. Resenärerna hade fått plats i en vagn, men för säkerhets skull tog vi två med oss: Y7 1193 och Y8 1064. Tåget avgick från Kristianstad strax före tio på förmiddagen. Personalstyrkan bestod av fyra personer, varav två var lokförare. Det var jag och en kollega, som numera kör för Transdev, men som tidigare tjänat SJ under större delen av sitt järnvägsliv. I Hässleholm klev resenärerna på. De hade matlådor med sej till oss. Det var snällt. Själva hade de käkat sin kycklingsallad på sitt kontor före avfärden. Dessutom lastades hela vagnen full med diverse andra godsaker. Pepparkakor, lussekatter, julmust, choklad.

Färden gick via den så kallade Markarydsbanan, som våra resenärer varit med att bygga om och rusta upp. Green Cargos gruppchefer och personalfördelare hann ringa ett par, tre gånger och fråga om jag hade möjlighet att jobba lite extra. Karlshamn kanske? Eller Mönsterås? Olofström då? Nej, tyvärr kunde jag inte det. I Bjärnum stannade vi för trafkutbyte. Vi hade påstigande. Vagnarna gick som två schweizerur. Det är skönt att komma bort från Åhusbanans sth 40 och få ”sota ur” rälsbussarna. Eftersom vagnarna saknar ATC får de inte gå fortare än 80. Annars är den största tillåtna hastigheten 115 för Y6-Y8. Det är en trevlig upplevelse att tuffa fram med de gamla motorvagnarna. Alla som ser tåget blir glada. Många vinkar glatt. De som hinner plockar fram mobiler och kameror för att fotografera.

DSC_1289Vi turades om att köra. Vi kan kalla min kollega för Sandbäckaren. Jag körde till Hässleholm, han till Halmstad. Jag tog över i Halmstad, bytte ände på motorvagnarna och gav en lussekatt till en tågvärd på Transdev. Hon hade varit med ett tag i branschen och mindes de gamla vagnarna som hon åkt mellan Skövde och Karlsborg. Jag körde till Markaryd. Sedan bytte vi förare igen. I Hässleholm klev jag av och satte mej på ett Pågatåg för att åka pass till Kristianstad. Det var nog första gången någonsin jag åkte pass i samband med tjänstgöring för en museiföreningen. Anledningen till passåkningen var att det enligt körplanen skulle ta två timmar att komma från Hässleholm till Kristianstad med rälsbusståget. Jag behövde vara hemma till 19, så den tiden fanns inte. Sandbäckaren fick själv köra motorvagnarna i mål. Väl framme fick han hjälp att dela tåget och växla in vagnarna i lokstallet. Själv upptäckte jag att föraren av Pågatåget som jag skulle åka med var en gammal elev som jag hade haft under SJ-tiden för tiotalet år sedan. Det blev ett trevligt återseende. Vi bytte några ord. Det verkar vara rörigt på Arriva också. Jag säger då det.

Onsdagen ägnades åt förberedelser. Föreningens maskinchef gick igenom vagnarna. Y7 och Y8 fick det bli, med Y6 som reservvagn om något strular. Jag och Sandbäckaren hjälpte till med det lilla vi kunde. Som till exempel att tanka de tre rälsbussarna och prova så att det fungerade att koppla ihop dem. Torsdagens föreställning blev själva finalen, efter veckor av otacksamt slit med vagnar och trafikplanering. Alla som är engagerade i någon av landets museiföreningar vet vad detta handlar om. Det är ett oglamouröst jobb som sker i det tysta. När lok och vagnar växlas fram är de skinande rena och nystädade. Lokföraren har finaste uniformsmössan på. Det är skratt och glada miner. Men bakom kulisserna finns de verkliga hjältarna. De får sällan någon tid i rampljuset, men det är de som gör skitjobbet som är grunden för all museiverksamhet. Mitt eget tekniska kunnande är begränsat. Min uppgift är att framföra tåget tryggt och säkert. Helst ska jag kunna felsöka lite också, om olyckan är framme. Vi har alla vår uppgift i det maskineri som krävs för att kunna bedriva museitågstrafik. Min del är den glassiga. De verkliga hjältarna är några helt andra.

Advertisements

3 thoughts on “Hjältarna är några helt andra

  1. Ditt inlägg är ”Posted on 20 december, 2015, 00:27” – Jag kan förstå ni haft en trevlig dag och att Du ville dela med dig av dagens utfärd. Bra för föreningen att de har tillgång på behöriga förare. Jag minns från från 40-talet hur mysigt det var att sitta framme på motorhuven hos föraren.

  2. Ja, inte ska du ha dåligt samvete överhuvudtaget. Den situation som GC befinner sig personalmässigt i just nu är något dom själv skapat när dom sparkade en hel hög för mindre än ett år sedan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s