Blåst på jobbet

208954_4133772671977_1444343314_nFinns det något en lokförare med radiolokskompetens verkligen hatar så är det dåligt väder. Det finns ingenting som kan göra humöret så genomuselt dåligt som regn och rusk och stormar och snö och kyla. Jag har klafsat omkring med vatten i skorna i timmar, jag har känt regnet rinna längs ryggraden och jag har tvingats använda blåslampa för att få loss frusna koppel. Det är i sådana lägen man funderar över sitt val av arbetsgivare. Vad gör jag på Green Cargo? Varför sitter jag inte längst fram i X2000 i skjorta och slips och dricker kaffe och ser landskapet svischa förbi i 200 kilometer i timmen? Naturligtvis vet jag svaren på frågorna. Men vissa dagar grubblar jag ändå. Märkligt nog tycks dessa dagar sammanfalla med växlingstjänst och dåligt väder.

Idag var det dags för storm. Det blåste upp rejält redan igår kväll. SMHI hade varnat för oväder i södra Sverige. Jag skulle upp tidigt för tjänstgöring i Kristianstad. Det stod tågkörning till Hässleholm, Osby och Sölvesborg på programmet. Med tillhörande radioloksväxling. Innan jag kröp ned mellan lakanen igår kväll la jag båda mobiltelefonerna på laddning. Jag kokade vatten och hällde på en termos. Jag satte en brasa i kakelugnen. Jag gjorde klart matlådan och ställde den i kylskåpet. Allt för att förbereda inför den kommande stormen och risken för ett strömavbrott. Jag vet inte om det är en typisk lokföraråkomma, att alltid räkna med det värsta. Det var nästan omöjligt att somna. Vinden fick huset att skaka. Fönstrena nästan bågnade av trycket. Ute på tomten hörde jag hur saker och ting blåste omkring. Väckarklockan ringde klockan fem. Då hade jag sovit i kanske två timmar.

Jag tryckte igång kaffebryggaren, hällde upp filen och tog bort tjänstemobilen från laddaren och satte igång den. Det pep till. Ett sms. Så här dags? Det var mysko. Jag läste. Det var från den operativa arbetsledningen i Hallsberg. Avsändare var en gammal TGOJ-vän. Hon ville att jag skulle ringa så fort jag hade vaknat. Jag fick veta att tågtrafiken var inställd under hela förmiddagen. Jag kunde stanna hemma om jag ville och vara standby om läget skulle förändras. Hoppsan! En sekund och 42 hundradelar senare låg jag åter i sängen. Den här gången var det inga problem att somna. Kära hustrun knuffade oroligt på mej och undrade om jag hade försovit mej. Alice muttrade och var nog lite besviken att hon inte fick ha sängen för sej själv längre än en kvart. Vid nio ringde det åter på tjänstetelefonen. Det var från Hallsberg igen. Tågen var inställda resten av dagen.

Ibland klagar vi lokförare på hur saker och ting sköts. Vad sysslar de med i Hallsberg egentligen? Ibland händer nog även det motsatta: att folk på driftcenter undrar vad vi på fältet håller på med. Jag antar att det beror på dålig förståelse för varandras arbetssituationer. Eftersom min chef sitter i Hallsberg så har jag då och då vägarna förbi denna närkingska järnvägsknut. Senaste besöket skedde för övrigt så sent som i tisdags, då vi ”poolare” fick lite ny utbildning. Jag ser med egna ögon hur taktikerna, lokstyrarna, kundtjänstfolket och alla de andra sliter hårt och gör sitt bästa, många gånger i en mycket svår situation. Det är nyttigt att uppleva detta. Det ligger liksom i minne plus nästa gång man ringer till driftcenter för att be om hjälp. I morse hade bemanningen ingen som helst skyldighet att ringa mej och berätta att tågen var inställda. Ändå tog de sej tid att göra just detta, i ett förmodat mycket stressat läge. Det sparade mej mycket besvär och tio mil på bilens mätarställning.

Idag på förmiddagen kröp jag ned under filten i soffan. Jag njöt lite extra mycket av kaffet och pepparkakorna. För en gång skull behövde jag inte svära över ovädret.

Annonser

4 thoughts on “Blåst på jobbet

  1. Du är helt ”jävla” underbar min käre kollega och vän. Inget kan bli mer exakt, du sätter ord på mina 36 åriga känslor på ”min” järnväg. En fantastisk närhet, kollegialt kamratskap som går utanför allt annat.
    Varför har jag stannar kvar här? Jo vi är ett team, en kollegial gemenskap som går utanför allt annat.
    VI har världens bästa jobb mina kära kollegor, vi ser möjligheterna före alla problem, eller som min fina mentor Björn Fura, Sveriges bästa instruktör sa till mig vid ett ”stort” problem i Hässleholm på väg till Norrköping med X2000, ”en lokförare springer springer aldrig aldrig, han/hon med värdighet”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s