Tillbaka till 50-talet

Ett av mina första inlägg i den här bloggen för drygt fyra år sedan handlade om en rälsbussresa från Kristianstad till Åhus. Det var senaste gången jag fick möjlighet att köra de klassiska rälsbussarna. Förfrågningarna har fortsatt komma, från flera håll. Föreningen i Strömsnäsbruk har behövt hjälp, ÖSJ i Kristianstad likaså. Tyvärr har jag alltid varit tvungen att tacka nej. Det är inte viljan som saknats, utan tiden. Men så i början av sommaren hörde museiföreningen Östra Skånes Järnvägars ordförande av sej. Kunde jag tänka mej att göra en insats eller två i september? Jag tittade i almanackan. Jo, faktiskt. Det skulle nog gå bra. Båda gångerna till och med. Jag påpekade dock att det är länge sedan jag körde Y7, och gärna såg att någon kollega eller annan tekniskt kunnig person följde med. Sagt och gjort. Det skulle ordnas.

Förra lördagen var det dags. Föreningen körde pendeltrafik fram och tillbaka från Kristianstad Södra till Hammars Pynt, några kilometer söderut. Det var ett samarrangemang med Räddningstjänsten, som hade öppet hus. Tyvärr var vädret inte det bästa, så de stora skarorna resenärer uteblev. Med på resan fanns ett ”tekniskt biträde”, som det kallades i tjänstgöringslistorna. Det var den bäste av dem alla. Nämligen en pensionerad lokförare och reparatör som heter Sten-Arne. Han fanns med vid min sida även igår, söndag, när det var dags för resa nummer två. Nu gick färden till Åhus och tillbaka. Regionmuseet arrangerade något som kallas Kulturarvsdagen. Årets tema var ”Människors värv och verk – en resa i industri- och teknikhistoria”. Den här gången var både vädret och uppslutningen bättre.

Vi klargjorde de tre rälsbussarna – Y6 1062, Y7 1193 och Y8 1064 – och fick starttillstånd för spärrfärd på sträckan Kristianstad-Åhus. I samma veva kvitterade jag ut en K16-nyckel, som behövs för att låsa upp växeln in till järnvägsmuseets område. Denna behörighet, att köra spärrfärd, har berövats många lokförare under senare år. Till exempel får kollegor på SJ och Transdev inte köra på banor typ den till Åhus. Spärrfärd på s-bana ingår tydligen inte längre i deras JTF-fortbildning. Det tycker jag känns lite onödigt byråkratiskt. Utbildningen har de ju en gång fått. Finns det inte väldigt många stycken och kapitel i JTF som vi lokförare aldrig repeterar? Hur skulle det se ut om vi plötsligt ansågs okunniga på alla dessa områden?

Nåväl. Vid lunchtid tuffade de tre rälsbussarna iväg söderut. Jag hann lägga i treans växel innan jag kom upp i 40 kilometer i timmen. Jag körde från A-änden och hörde hur den välskötta Scaniamotorn med sisådär 60 år på nacken arbetade i behaglig takt. Dagens första stopp var vid Hammars Pynt, där en av guiderna berättade om den jättelika Skruven som användes av en engelsk ingenjör under 1800-talet när han pumpade ut vatten ur Nosabyviken. Nästa stopp blev vid Hercules tegelbruk. I Åhus promenerade hela sällskapet iväg för att titta på hamnen och slottsruinen. Själv passade jag och Sten-Arne på att besöka en söndagsöppen matvagn. Kaffesuget satte in, så vi gick en sväng. Jag inbillade mej att jag en gång köpt java på Pressbyrån i Åhus, men hur vi än letade så hittade vi ingen Pressbyrå. Däremot hittade vi ett fik. Det skulle just stänga och personalen höll på att hälla ut kaffet. Jag fick en stor kopp att ta med helt gratis. Det tackar vi för. Tack, tack.

På vägen tillbaka till Kristianstad så var bara ett uppehåll inplanerat. I Rinkaby. Ämnet var baltutlämningen. Jag hade gärna lyssnat på det föredraget. Det lät som dagens intressantaste inslag. Men jag fick vakta vagnarna. Vid 16-tiden stannade vi till vid järnvägsmuseet och släppte av resenärerna. Nu skulle de tre rälsbussarna tillbaka till lokstallet vid Kristianstad C. Jag begärde en växlingväg in på spår 4 och vidare ut i stallområdet. Jag avslutade spärrfärden. K16-nyckeln hade Sten-Arne lämnat tillbaka när vi ändå rullade förbi skåpet där den förvaras i ett magnetlås. En mycket trevlig dag var till ända. Jag hoppas inte att det ska dröja fyra år till nästa gång jag har möjlighet att ta plats i dessa trevliga rälsbussar.

Advertisements

8 thoughts on “Tillbaka till 50-talet

  1. Härliga bilder!
    Är lite förvånad över att det faktiskt går att ”välja bort” System S. Jag trodde att det var en del av ”baskompetensen” för oss lokförare. Synd är det också. Det minskar ju verkligen möjligheterna att förflytta sig och ta specialkörningar (även om det knappast är aktuellt att köra ett Øresundståg till Åhus).

      • Jajamen!
        I den utbildningsplan för lokförarutbildningar som Alemga håller på och vill driva igenom (och som används i Ängelholm och Nässjö) har system M utgått som ämne. Man klarar även av spärrfärd på ca två dagar, ATC på tre dagar. Det är bara att gå till hemsidan för lokförarutbildningen i Nässjö, klicka in sig på deras schema och läsa.

  2. Vet du varför man inte rustar upp den banan för att köra resandetåg? Jag frågade Skånetrafiken en gång om det inte skulle vara en bra ide. Det finns ju onekligen ett resandeunderlag mellan Åhus och Kristianstad. Svaret jag fick vara att det inte finns plats att bygga en station i Åhus. Men nog måste man kunna hitta nån plats att klämma in en perrong i Åhus?

    • Det handlar väl om pengar som vanligt och om vem som ska betala. Platsbrist låter mysko. Visserligen har man byggt en väg mellan stationshuset och spåren, men nog borde det finnas plats för en perrong?!

      • Finns det inte befintlig plats för en perrong med tillhörande Skånetrafiken-tillbehör så gör man både tid och plats för en. Pengar är givetvis det klockrena svaret på frågan varför inte Åhus är ett järnvägsändpunkt. Att rusta upp banan är det stora ekonomiska hindret. Skulle Åhus Hamn, med Absolut i spetsen, få uppsving för ökade transporter på räls samt omlastning på skepp så hade det varit argument nog för en upprustning av banan Kristianstad-Åhus.

  3. Nu är jag faktiskt lite avis. Y6/Y7 är min barndoms rälsbussar, som alltid luktar så gott och ger starka minnen att åka i. Dem jag alltid åkte med de 72 km Äh-Sög, när jag skulle till stugan i Sög. Dessutom skulle jag gärna åka Åhusbanan.

    Min far, lokförare av gamla stammen, kunde aldrig svälja att den som inte kört annat än Y6 plötsligt fick kallas lokförare. ”Dom har ju aldrig sett ett lok på insidan, sitter bara på sina rälsbussar!” För honom var och förblev de motorvagnsförare! 🙂

    • Och nu blir jag avis på dej! Åkte aldrig Sölvesborg-Älmhult, trots att jag hade alla möjligheter att göra det. Det ångrar jag idag. Den norra delen, från Olofström, har jag förstås sett allt för många gånger…
      Gamla stammens lokförare var det… Roligt att du nämner det. Finns flera av de äldre lokförare som fortfarande resonerar som din far. De vägrar acceptera att motorvagnsförare också får kalla sej lokförare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s