Inlandsbanan vill hyra av Västtrafik

DSC_0096Turisttrafiken på Inlandsbanan är nu inne på sin sista vecka. Årets säsong blev bara åtta veckor lång. Men redan nästa år räknar Inlandsbanans VD Otto Nilsson med att sommartrafiken åter kommer att rulla minst tio veckor under juni, juli och augusti. Orsaken till årets korta säsong är brist på vagnar. Ekonomiska faktorer har tvingat Inlandsbanan att ställa av ett antal Y1or. I dagsläget är det bara fem rälsbussar som är i drift. ”Vi försökte hyra Y1 av Västtrafik i år, men flera av deras vagnar var inne på ombyggnad, så det gick inte. Till nästa år har vi dock fått indikationer på en lösning med Västtrafik”, säger Otto Nilsson. Det är inte heller uteslutet att någon av Inlandsbanans avställda Y1 skräms till liv. Bolaget äger elva Y1. Fem är i trafik och tre är i princip skrotfärdiga, plockade på reservdelar. Övriga tre går att driftsätta. Men det är en fråga om pengar. Nilsson bedömer kostnaden till mellan 800 000 och 900 000 per vagn. Det handlar i första hand om boggierevisioner. ”Vi måste sälja bättre, helt enkelt. Antalet resenärer ligger konstant på ungefär samma nivå, år från år. Som situationen ser ut idag så är tågen ofta fullsatta norrut, men inte söderut. Här finns en utmaning att öka resandet. Vi måste kanske titta på en ny modell? Det kan handla om prissättning och marknadsföring”.

Just inom marknadsföringen anser Inlandsbanans VD att bolaget kan bli bättre. ”Vi har varit för traditionella. Vi har missat stora delar av de digitala kanalerna och möjligheterna”. När årets sommartrafik ska sammanfattas så kommer resandet att hamna på ungefär samma nivå som ifjol – trots den betydligt kortare säsongen. Vagnsbristen har gjort att Inlandsbanan i år varit tvungna att ha bättre koll på bokningsläget, och kunnat styra över resande till andra dagar. ”Vårt mål i år var att komma upp i 5200 resenärer, och ungefär där kommer vi att hamna. Vi har legat på mellan 5000 och 6000 de senaste åren. Det motsvarar mellan 16500 och 18000 resor”, säger Otto Nilsson. Samtidigt betonar han att sommartrafiken på Inlandsbanan i första hand får ses som en form av marknadsföring. ”Missförstå mej rätt, turisttrafiken är inte viktig. Det är godstrafiken som är den viktigaste delen. Sveriges politiker satsar inte miljarder på Inlandsbanan för att vi ska kunna köra omkring med turister på sommaren”.

Halleluja: bilden

11796319_883707835053951_8370858359184869142_nDen 4 augusti förra året ringde mobiltelefonen. Jag var på väg norrut på Inlandsbanan och skulle strax stanna i Storuman. Samtalet kom från bokningskontoret. De ville att jag skulle stanna till på den gamla stenbron vid Pakkojokk. En fotograf var nämligen utskickad för att knäppa några bilder för användning i framtida reklamkampanjer. I normala fall hade detta inte ställt till några som helst bekymmer. Men detta var helt fel dag för extrauppehåll. Jag började nämligen få problem i värmen med en av de två Y1orna. Stora problem. Det kunde förstås inte Inlandsbanan förutspå när de anlitade fotografen. Sanningen var den att Y1 1342 enbart gick på en motor och denna enda motor började bli överhettad. Jag tappade allt mer tid och mellan Sorsele och Arvidsjaur stannade motorn för gott. Den gick inte att starta igen. Minns jag rätt hade vi sammanlagt 68 resenärer i de två vagnarna. Jag var tvungen att lämna 1342 i Arvidsjaur och fortsätta mot Gällivare med enbart Y1 1336 – med 60 sittplatser. Vi fick improvisera. Några resenärer fick sitta i bakhytten. En framme hos mej och några andra på vanliga stolar som tågvärden hämtat inne på tågexpeditionen i Arvidsjaur.

Vagnproblemet gjorde att vi blivit rejält försenade. Därför var det ingen bra idé att stanna vid Pakkojokk. Men order är order. Dessutom hade jag några timmar på mej att köra in lite tid. 1336 gick tack och lov som en raket. Vi snabbade upp mat- och fikastoppen i Moskosel och Vakijaur så gott det gick. Resenärerna fick strunta i promenaden framför tåget på bron över Pite älv. Pakkojokk ligger mellan Porjus och Jokkmokk, så klockan var halv tio på kvällen när jag tog några hack på D3an och saktade ned i kurvan innan bron. Denna skapelse är byggd 1924 och 1925 och är Sveriges största stenvalvsbro för järnvägstrafk, med ett spann på över 20 meter.

pakkoBron är mycket vacker. Tyvärr går inte detta att se från tåget. Bron måste betraktas från sidan. Resenärerna får nöja sej med utsikten över Stora Luleälvens biflöde, som kallas just Pakkojokk. Det är inte heller kattskit direkt. Vyn är magnifik. Ibland kan man till och med få se självaste Näcken sitta och spela på klipporna. Den här kvällen syntes han dock inte till. Däremot var fotografen på plats. Han hade riggat upp stativ och grejer mitt i forsen. Långt där nere såg vi hur han hoppade fram och tillbaka för att få bästa tänkbara bild. Det såg livsfarligt ut. Jag och tågvärden funderade över vad vi skulle ta oss till om han halkade och försvann ned under vattenytan? Jag tog fram mobiltelefonen och knäppte en bild. För att fotografera fotografen liksom. Det blev en usel bild. Han blev som en liten, liten prick långt borta. Men man ser åtminstone lite av forsen. Solen var på väg ned och fotoljuset kan inte ha varit det bästa. Jag tänkte att det skulle bli kul att se bilden någon gång. Efter fem minuter åkte vi vidare norrut. Tåget blev inte alltför försenat till Gällivare, så jag tror nog att de flesta var ganska nöjda med dagen och resan. Idag, nästan ett år senare, fick jag för första gången syn på bilden när Inlandsbanan publicerade den på Facebook. Och ja, vad säger man? Jag är nästan mållös. Visst är den vacker?