Halleluja: bilden

11796319_883707835053951_8370858359184869142_nDen 4 augusti förra året ringde mobiltelefonen. Jag var på väg norrut på Inlandsbanan och skulle strax stanna i Storuman. Samtalet kom från bokningskontoret. De ville att jag skulle stanna till på den gamla stenbron vid Pakkojokk. En fotograf var nämligen utskickad för att knäppa några bilder för användning i framtida reklamkampanjer. I normala fall hade detta inte ställt till några som helst bekymmer. Men detta var helt fel dag för extrauppehåll. Jag började nämligen få problem i värmen med en av de två Y1orna. Stora problem. Det kunde förstås inte Inlandsbanan förutspå när de anlitade fotografen. Sanningen var den att Y1 1342 enbart gick på en motor och denna enda motor började bli överhettad. Jag tappade allt mer tid och mellan Sorsele och Arvidsjaur stannade motorn för gott. Den gick inte att starta igen. Minns jag rätt hade vi sammanlagt 68 resenärer i de två vagnarna. Jag var tvungen att lämna 1342 i Arvidsjaur och fortsätta mot Gällivare med enbart Y1 1336 – med 60 sittplatser. Vi fick improvisera. Några resenärer fick sitta i bakhytten. En framme hos mej och några andra på vanliga stolar som tågvärden hämtat inne på tågexpeditionen i Arvidsjaur.

Vagnproblemet gjorde att vi blivit rejält försenade. Därför var det ingen bra idé att stanna vid Pakkojokk. Men order är order. Dessutom hade jag några timmar på mej att köra in lite tid. 1336 gick tack och lov som en raket. Vi snabbade upp mat- och fikastoppen i Moskosel och Vakijaur så gott det gick. Resenärerna fick strunta i promenaden framför tåget på bron över Pite älv. Pakkojokk ligger mellan Porjus och Jokkmokk, så klockan var halv tio på kvällen när jag tog några hack på D3an och saktade ned i kurvan innan bron. Denna skapelse är byggd 1924 och 1925 och är Sveriges största stenvalvsbro för järnvägstrafk, med ett spann på över 20 meter.

pakkoBron är mycket vacker. Tyvärr går inte detta att se från tåget. Bron måste betraktas från sidan. Resenärerna får nöja sej med utsikten över Stora Luleälvens biflöde, som kallas just Pakkojokk. Det är inte heller kattskit direkt. Vyn är magnifik. Ibland kan man till och med få se självaste Näcken sitta och spela på klipporna. Den här kvällen syntes han dock inte till. Däremot var fotografen på plats. Han hade riggat upp stativ och grejer mitt i forsen. Långt där nere såg vi hur han hoppade fram och tillbaka för att få bästa tänkbara bild. Det såg livsfarligt ut. Jag och tågvärden funderade över vad vi skulle ta oss till om han halkade och försvann ned under vattenytan? Jag tog fram mobiltelefonen och knäppte en bild. För att fotografera fotografen liksom. Det blev en usel bild. Han blev som en liten, liten prick långt borta. Men man ser åtminstone lite av forsen. Solen var på väg ned och fotoljuset kan inte ha varit det bästa. Jag tänkte att det skulle bli kul att se bilden någon gång. Efter fem minuter åkte vi vidare norrut. Tåget blev inte alltför försenat till Gällivare, så jag tror nog att de flesta var ganska nöjda med dagen och resan. Idag, nästan ett år senare, fick jag för första gången syn på bilden när Inlandsbanan publicerade den på Facebook. Och ja, vad säger man? Jag är nästan mållös. Visst är den vacker?

Annonser

5 thoughts on “Halleluja: bilden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s