Genom hela Sverige – på ett dygn

11223659_10207204215653060_920511324047753868_nVissa dagar kan det här jobbet kännas som ett smärre helvete. Frusna koppel, bråkiga resenärer, klottrare, rödkortade vagnar, rivna kontaktledningar, förseningar, krånglande inloggningar, skyfall, sensationslystna reportrar och bångstyriga växlare är bara några av alla de faktorer som en lokförare ibland måste brottas med. Men tack och lov händer det inte så ofta. Tvärtom, jobbet är nästan alltid lättsamt och trevligt. Ibland kan jag till och med sitta och skratta och skaka på huvudet åt vilket fantastiskt jobb jag har. Tänk er själva att ena dagen vakna på ett hotell i Gällivare och nästa sitta på ett posttåg i Malmö. Där kan man snacka om en Sverigeresa som heter duga. Detta var exakt vad som hände mej förra veckan.

Egentligen hade jag inte tänkt att köra åt Inlandsbanan i år. Inte för att viljan saknades. Absolut inte. Men planeringen gick helt enkelt inte att få ihop. Men så plötsligt dök det upp en lucka i kalendern. Problemet var att denna lucka bara var några dagar bort. Behövdes jag på Inlandsbanan, eller var turerna redan tillsatta? Skulle jag ens kunna ta mej till Östersund, eller var tågen och flygen fullbokade? Jag gjorde en snabb check. Jo, det fanns platser kvar. Jag ringde personalfördelaren. Han blev överlycklig. Det var inga problem att fixa arbete åt mej. Det blev ungefär 45 timmars jobb. Jag hann se hela Inlandsbanan i år också. Det blev en resa fram och tillbaka mellan Östersund och Mora, samt en åt andra hållet. Det vill säga norrut. Ena dagen körde jag till Gällivare, den andra tillbaka till Östersund. När jag promenerade till hotellet i Gällivare vid 23-tiden var det fortfarande ljust som på dagen. Min syster skickade en bild hemifrån, tagen vid samma tidpunkt. Hos henne var det becksvart ute.

När jag klargjorde och växlade fram den ensamma Y1an i Gällivare på morgonen var det inget vidare väder. Det var kallt och regnet hängde, som man säger, i luften. Jag fick rota fram en extra kofta i väskan för att inte frysa. Jag parkerade rälsbussen på spår 3 och öppnade dörrarna. Tågvärden mötte upp. Det var ännu en stund kvar till avgång, så jag promenerade iväg till det nyrenoverade hotellet och hämtade en kopp kaffe. Exakt klockan 7.30 påbörjades den långa färden söderut. Jag fick lite problem med vagnen. Båda motorerna var igång, men det var bara den ena som drog. Jag hade fram-indikering. Det var lite mysko. Jag stannade och höll inne rullningsvakten. Jag la om fram- och backen flera gånger, men felet kvarstod. Detta var dock ingen katastrof. Det går att ta sej fram med enbart en motor. Dessutom hade vi inte så långt kvar till dagens första stopp, hos Kent i underbara Vakijaur. Jag tänkte att jag får fortsätta felsökningen under tiden resenärerna fikar. Det gjorde jag också. Till slut dunkade det till under vagnen. Ordningen återställd. Tyvärr för den stackars utarbetade lokföraren var det nu dags för avfärd. Han fick en kopp kaffe i flykten, så att säga.

Färden gick genom ödemarkerna. Det är lika fascinerande varje gång. Från Jokkmokk till Kåbdalis tar resan en timme. Jag vet inte om man ser ett enda hus under den tiden. Sedan tar det lika lång tid att komma från Kåbdalis till Moskosel. Landskapet är lika öde. Det är bara skog – och renar – så långt ögat når. I Moskosel finns landets enda semaforer, som fortfarande är i bruk och används på statens spåranläggningar. Denna dag var dock driftplatsen obevakad. Vi stannade till för lunchuppehåll. Morgonens höstrusk hade nu förbytts till stekande sommarvärme. Jag ångrade att jag inte tog shortsen med mej. Jag satte mej på en bänk och solade lite grand, innan det var dags att åka iväg igen. I Arvidsjaur fick jag hjälp av en blivande lokförarkollega att fylla på vatten i vagnen, under tiden som jag bytte ände på Y1an. I Sorsele hade vi möte med ett norrgående tåg. Jag lämnade över tankkortet till förarkamraten. Rälsbussarna måste nämligen tankas i Gällivare. Nu var det inte bara norrgående tåg vi mötte i Sorsele. Vi mötte också regnet. Plötsligt blev det höst igen. Mörkt, kallt och blött. Jag gladdes åt att jag inte tagit shortsen med mej.

Framåt kvällen rullade rälsbussen in i Östersund. Då sken solen igen. Väderomslagen gör att man förstår hur lång Inlandsbanan verkligen är. Från Gällivare till Östersund är det ungefär 75 mil. Åker man samma sträcka norrut från Karlshamn så hamnar man någonstans mellan Gävle och Söderhamn. Detta är ändå bara den norra delen av Inlandsbanan. Sträckan mellan Östersund och Mora är ytterligare 32 mil lång.

Dagen därpå satte jag kurs hemåt. Det var dags för tjänstgöring i Green Cargos kläder. I Malmö av alla ställen. Det blev verkligen en kontrast. Från nordligaste norr till sydligaste syd, inom loppet av något enstaka dygn. Den här gången var det förstås ingen rälsbuss jag skulle spaka, utan ett posttåg. Kul. Posttågen är trevliga att köra. De har högsta prioritet och släpps alltid fram. Jag hickade dock till när jag tittade i loklistan. Enligt den skulle jag ha Rd 1133. Det vill säga ett lok som inte är växlat för 160, utan 135. Vid närmare kontroll visade sej uppgiften stämma. Det hade uppstått brist på postlok. Eftersom 135 inte går att mata in i ATCn, så fick det bli 130 på tåget. Vagnarna backades in på spår 10 på Malmö Godsbangård i god tid. Jag ringde till tågklareraren och förklarade situationen med loket. Han muttrade lite grand, men förstod nog problematiken. Jag fick körtillstånd en bra stund före ordinarie avgångstid och satte högsta fart. Jag tänkte att jag kan behöva denna extra tid. Tåget fick rulla hela vägen till Nässjö, där jag blev avlöst av två stockholmskollegor. Tåget var bara sex minuter försenat när de lämnade Nässjö. Jag vet inte hur det gick sedan, men jag – och tågklarerarna längs Södra stambanan – hade åtminstone gjort vad vi kunde för att minimera förseningen.

11695807_10207235179507137_6000452138959762220_n

Annonser

11 thoughts on “Genom hela Sverige – på ett dygn

  1. Ännu en superb beskrivning av dig bäste kollega. Jag har många gånger tänk åka någon av etapperna på Inlandsbanan, men det kommer alltid något emellan.. Min semester är sedan länge avklarad, och jag jobbar på hemmaplan Hallsberg juli och augusti. Jag gillar inte turerna direkt, men vi har ju våra bäste Örjan som mixar ihop och gör radikala ändringar, och han vet att jag gillar specialare. Just i dagarna kör jag Re och ståltågen mellan Eskilstuna-Borlänge-Eskilstuna. 2 varv på 3 dagar, med nattvila i Borlänge på Hotell Brage. Et – förarna saknar Re – komp. Och jag stortrivs med tågen.. Sköt om dig kamrat!

    • Jag gillar också specialare! Jag och Den Vimsige ska iväg på d-skydd hela hösten. Vi fick fria händer att göra ett eget schema, så jag tror det blir ganska bra. Har semester just nu… underbart! Vädret kunde förstås ha varit bättre. Men lite järnväg blir det trots allt. Ska iväg med familjen och åka smalspår mellan Ohs och Bor senare idag!

      • D-skydd?
        Sådant kan ju bli hur roligt som helst… Är det någon av de större avstängningarna som ni skall iväg på? Eller har ni blivit uthyrda till Three T 😉

    • Jo, Inlandsbanan är faktiskt fortfarande statlig egendom, men den förvaltas av Ibab, som är ett företag som ägs av de kommuner där banan passerar.

      • Staten äger banan och ger varje år ett driftbidrag till Ibab, som sköter förvaltning och underhåll. Minns inte exakt hur stora belopp det handlar om, men det är åtskilliga miljoner om året.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s