Ingen kunde kämpa som mormor

10415675_10204142485671724_1837682394770524005_nJag vet inte hur många gånger som mormor varit nere för räkning. Det är så många att jag tappat räkningen. Hon har alltid rest sej på nio. Just när man trott att hon legat där på backen, knockad och utslagen för alltid, har hon stapplat upp, hämtat andan en stund mot repen och studsat tillbaka ut i livet. Jag vet ingen som har fått ta emot så många smällar under så många år. Ingen har fått kämpa så med sorg och smärtor. Reumatismen var först ut att gå en match mot mormor. Mormor duckade för slagen. Visserligen blev hon allt kortare och allt krokigare. Men hur sjukdomen än försökte, år efter år, rond efter rond, så lyckades den inte in få in ett knockout-slag. Mormor fick se sin egen dotter dö. Hon fick begrava sin älskade Gösta. Hon bröt benet. Vi tänkte att nu är det kört. Hur skulle ett ben kunna läka i en kropp som livnärt sej på kortison i 30 år? Hon såg sin son kämpa mot cancern. Hon fick en depression. Och undra på det. Men ingenting bet på Stålmormor. Plötsligt en dag så stod hon där igen, hemma i köket, och bakade kakor och bryggde kaffe som om ingenting hade hänt.

Men så, för knappt ett år sedan, bestämde sej mormor. Hon vägrade ta emot flera slag. När min morbrors fru plötsligt avled i allt för tidig ålder tyckte mormor att det fick räcka. Livet får fortsätta att jävlas med någon annan. Hon fattade beslutet. All medicin åkte i soptunnan. Hon slutade äta. Mormor gick in i sin egen lilla drömvärld. Hon hade det nog bra i den. Ibland kunde hon hoppa ut ur drömmarnas land och fråga hur vi hade det, pojkarna och jag, Alice och Cornelia. Men lika snabbt var hon tillbaka igen, på andra sidan. Det kändes fruktansvärt att se mormor. Det återstod absolut ingenting annat än skinn och ben. Hur länge skulle hon orka? Ja, hon orkade länge. Månaderna gick. Varje gång jag besökte henne så tänkte jag att detta blir nog sista gången vi ses. På ett sätt kändes det hemskt. Hur tar man farväl av en människa som fortfarande lever?

För mej har mormor och morfar alltid funnits där, precis som farmor och farfar. Så länge jag lever kommer jag att minnas alla gångerna vi firade jul hos mormor och morfar. Vi var 20 personer i ett hus med plats för tre. Det var alltid kaos. Mormor lagade spagetti och köttförsås till barnen. Morfar var full. Mormor, som på allt för nära håll sett vad spriten kan ställa till med, satt i ett hörn och grät. Min kusin och jag hade snöbollskrig. Morfar skulle ut och röka pipa och råkade träffas av en snöboll. Mitt i plytet. Han jagade oss runt tomten och fick också in en och annan fullträff. Vilka minnen alltså. Mormor fortsatte att koka spagetti och steka köttfärsås till oss barn i många år. Faktum är att jag var 38 år när vi firade julen för sista gången i mormors lägenhet. De vuxna fick lutfisk, som alltid. Men i mormors ögon tillhörde jag fortfarande barnen. Och inte mej emot. Jag vet inte hur mormor gjorde, men hennes köttfärssås och hennes spagetti blev alltid den godaste jag ätit, framförallt om den kryddades med lite aromat.

Några minnen kopplade till järnvägen har jag inte om mormor. Hon åkte sällan tåg. Det var inte så att mormor aldrig kom utanför huset eller lägenheten. Hon åkte på utflykter med reumatikerna. Jag brukade skjutsa henne och en väninna till julbordet i Svängsta. När pojkarna fyllde år kom hon alltid med paketer och pengar. Hon hade förstås svårt att ta sej in och ut ur bilen. Farthinder och mormors rygg var ingen bra kombination. Då gällde det att ta det piano. Hon gick till Runes livs och handlade. Mormor frågade ofta hur jag trivdes med jobbet som lokförare. Framförallt var hon nyfiken på hur naturen såg ut i Norrland. Jag fick många frågor om det. Jag försökte beskriva skogen och de stora älvarna efter bästa förmåga. Mormor sa att hon gärna skulle vilja resa till Norrland.

En gång för länge sedan när mormor cyklade hem från jobbet så körde hon över den gamla järnvägsövergången vid brandstationen i Karlshamn. Vislandabanan var sedan länge nedlagd. Även godstrafiken. Men spåret låg kvar. Om jag minns rätt så skulle mormor snedda över vägen men fastnade med däcket mellan spåret och asfalten. Hon stod förstås på öronen och slog sej gul och blå. Det var ungefär i samma veva som Stålfarfar var i ropet och cyklade land och rike kring. Mormor var snabbt på benen igen. Och på den vägen fortsatte det i många år. Ingenting bet på Anna-Greta Martinsson från Odengatan i Högadal. Stålfarfar i all ära, ingen kunde kämpa som Stålmormor.

När jag hälsade på mormor för två veckor sedan så blev det för sista gången. Förutom att hon befann sej i en helt annan värld, så hade hon också börjat höra dåligt. Jag fick skriva på lappar. Mormor läste, men reagerade inte. Hon fortsatte att prata med personer som inte fanns i rummet. Det var verkligen en sorglig syn. Det var som ett skelett med kläder som satt på stolen framför mej. Vi drack kaffe som vanligt. Kaffe ville hon ha, med grädde i. Innan jag lämnade mormor skrev jag i hennes block. ”Jag älskar dej, mormor”. Då log hon och kramade min hand. För en sekund var hon tillbaka. Det var bara en sekund, men jag är så glad att vi fick den stunden tillsammans. 25715_1395679734914_6647929_n

Advertisements

8 thoughts on “Ingen kunde kämpa som mormor

  1. (Med tårar i ögonen)
    Min pappa gjorde lika dant. Han tog min hand o log sista gången vi träffades.
    Jävla cancer helvete..

  2. Det är är förunderligt så glad man känner sig när en gamling ibland klarnar till och man får kontakt i samtalet. Spar på de minnena. En sak till jag tänkt på. Ovan här fanns det en länk – ”Relaterat” Har ni kolleger haft någon kontkt med – Lasse Stensson. Har han rehabiliterat sig skapligt? Det var så sorgligt att läsa om den olykan.

  3. En gång var jag väldigt nära att få smaka på hennes goda köttfärssås, men jobbet kom emellan tyvärr!

  4. Ett rörande och utlämnande inlägg. Du sätter förmodligen ord på mångas känslor. Det blev lite fuktigt i ögonvrån! Tack för en väldigt trevlig blogg!

  5. Käre lokföraren, så underbart skrivet, du har då gåvan, jag är kusin till din mamma, alltså var AnnaGreta min faster. Vi fick träffa henne förra sommaren, vilket var underbart( innan det tillfället hade det gått ett helt vuxenliv). Hon var oxå glad att träffa oss , inga syskon och mamma, så imponerad att jag kunde gå på så höga klackar, vilket oxå hon önskade att hon kunde för att bli liiiite längre. Det slutade med att hon fick skorna som ett minne. Ja nu finns ingen av Gottfrid och Karlas barn kvar på jorden Anna Greta var den sista och som hon kämpat.som barn träffade jag Anna Greta och Gösta samt mina kusiner ganska ofta, dvs säga en gång om året iaf. Tack för att du delat med dig av dina tankar och stunder med din mormor , min faster. Med vänlig hälsning Loretta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s