Ett helt ointressant jubileum

FotoMatsFolkessonEtt litet jubileum har passerat obemärkt förbi. Förmodligen är det bara jag i hela världen som noterat detta. Häromdagen var det exakt tio år sedan den sista Kustpilen rullade på Blekinge Kustbana. Det som gör det hela lite speciellt för mej är att det var jag som körde just detta, smått historiska, tåg. Det konstiga är att jag minns det som igår. Det känns ofattbart att tio år förflutit sedan dess. Men så är det. Lördagen den 11 juni 2005 satte punkt för en mycket trevlig period i mitt lokförarliv. Åren i Karlskrona blev några av de bästa i mitt yrkesliv, mycket tack vare en vacker bana, trevliga tågmästare och – framförallt – väldigt fina fordon. Få vagnar i Sverige uppvisar den komfort som finns i Kustpilarna. Dessutom var Y2, som fordonen kallas på järnvägsspråk, mycket roliga att köra. Det var sällan som alla fyra motorerna fungerade. Ibland var det bara två som var i drift. Det blev en sport att kunna hålla tiden. Alla vagnar hade sina egenheter. När man satte sej ned i förarhytten och puttrade iväg så kunde man direkt känna vilken vagn det var man körde. Jag minns att ett fordon hade en B-motor som blev överhettad ovanligt snabbt. Man lärde sej att bara använda den när det var absolut nödvändigt. Från Kristianstad brukade jag koppla in den i backen i Nosaby för att få upp farten, i Fjälkinge stängde jag av den. Efter Ronneby var det dags att vrida igång motorn igen, för ungefär två kilometers drift. Under de sista åren var det nästan bara vi Karlskronaförare som körde Y2. Ibland fick Malmöförare, som kanske var lite ringrostiga, rycka in. Då kunde det bli förseningar. De hade inte samma koll på vagnarna.

1978706_10207037601927821_8939408248826493410_nNär jag skrev på mina anställningspapper med SJ var bolaget fortfarande ett statligt verk. Det gamla verket sjöng dock på sista versen och vid årsskiftet 2000/2001 var delningen ett faktum. När jag var klar med min lokförarutbildningen var det som anställd i nybildade SJ AB. Min placeringsort var Malmö. Jag skaffade en övernattningslägenhet i Lund och pendlade de 15 milen från Karlshamn. Det var jag inställd på redan när jag sökte till SJ. Mina kollegor förstod inte hur jag orkade, men jag tyckte att det fungerade ganska bra. Under 2001 och delar av 2002 tillbringade jag hundratals timmar ombord på Kustpilentågen som tog mej till och från arbetet. Redan då drömde jag om att någon gång få köra de fina tågen. Och den chansen skulle jag få, snabbare än jag kunnat ana. Jag fick veta att en av kollegorna i Karlskrona skulle gå i pension. Jag knackade på hos lokstationschefen i Malmö och sa som det var. ”Jag bor i Blekinge, jag jobbar gärna i Karlskrona.” Det gick några månader. Sedan hittade jag en kallelse till Y2-utbildning i mitt postfack. Jag har aldrig, varken förr eller senare, blivit så glad över en typutbildning. Jag förstod ju vad den innebar. Jag skulle kunna jobba på hemmaplan, ”bara” sex mil från bostaden.

Någon vettig dieselutbildning hade jag inte fått under grundkursen till lokförare. Så nu fick SJ snickra ihop en egen sådan. En del av kursmaterielet var från 50-talet! Till exempel dieselmotorns uppbyggnad. En bilaga var undertecknad av ”Öfveringenjör Åkerlund, Malmö, mars 1958.” Jag och instruktionsföraren som höll i utbildningen smög omkring i lokstallet och bekantade oss med diverse diesellok. Vi kröp under huvarna i T44, V5 och V4. Det stod även en Z66 parkerad utanför en av stallportarna. Jag frågade om vi inte skulle klättra upp i den också, men fick veta att detta var en lokomotor och eftersom vi är lokförare så går vi inte i närheten av den. ”Den där maskinen tillhör växlingspersonalen”. Efter dieselutbildningen följde drygt två veckors övningar på Kustpilen. Mycket av kursen hölls nattetid eftersom tillgången på vagnar var begränsad under dagarna. Flera av mina kollegor i Malmö var avundsjuka över att just jag fick möjligheten till denna utbildning. Jag som var nyanställd liksom. Andra undrade varför SJ plötsligt börjat ta hänsyn till var folk var bosatta. Det gick till och med så långt att mitt eget fack avrådde personalfördelaren från att genomföra utbildningen. Paradoxalt nog var det representanten för det andra facket, Seko, som drev igenom beslutet. SJ och Seko slogs alltså för min sak, trots att jag inte ens var deras medlem. Det var stort gjort. Tack Jörgen och tack Leif. Jag är er evigt tacksam. Jag bytte naturligtvis fack efter detta och har sedan dess varit Seko trogen.

11238266_10207037605047899_8969310817882029779_nNåväl. När jag bestämde mej för att skriva det här inlägget, så drog jag mej till minnes att jag någonstans lagt undan en plastficka med tidtabeller, körordrar, turlistor, foton och lite annat intressant från just den sista dagen. Efter en stunds letande fann jag mappen. I den låg också en namnbricka. Den måste härstamma från hjärntvättardagarna, som SJ höll i Kolmården under 2005. På brickan läser jag ”Jonas, lokförare Karlskrona… i tolv dagar till”. För så var det ju. När det sista tåget hade ankommit den där lördagkvällen så tackade SJ för sej i Karlskrona. Blekinge Kustbana skulle stängas av i två år för elektrifieringsarbeten. SJ lade ned sin åkstation i Karlskrona. Vi lokförare blev erbjudna förflyttning till Helsingborg. Jag, Den Vimsige och några kollegor tackade ja, andra sa nej och blev uppsagda.

Tillbaka till lördagen den 11 juni 2005. På schemat stod tur Ck 32. Arbetet bestod i att köra tåg 377 till Kristianstad och tåg 378 tillbaka till Karlskrona. I normala fall hade jag satt mej i bilen och kört till Karlskrona. Turen slutade inte förrän 22.51 och så dags fanns inga förbindelser med Karlshamn. Inte i normala fall. Men detta var ingen normal dag. Vid 15.30 satte jag mej därför på Kustpilen för en sista resa till min arbetsplats. Jag ankom till Karlskrona i god tid. Jag skulle köra samma två vagnar som jag just åkt i som vanlig passagerare. Det var Y2 1379 och 1384. Tåget var alltså multipelkopplat, dagen till ära. Ekipaget rullade ut från Karlskrona 17.38. En timme senare plockade jag upp min gode vän Konduktören, som är pensionerad tågmästare, i Mörrum. Konduktören åkte framme hos mej i hytten. Vi pratade gamla minnen. Han berättade om sin egen sista tur med Kustpilen, på hösten 1996. När hans tåg ankom till Mörrum och han klev av som nybliven pensionär var lokaltidningen på plats. Dessutom var det Konduktörens egen son som var tågklarerare just denna dag. Det var också ett märkligt sammanträffande.

1915493_1236010149725_2761408_nI Kristianstad hade jag rast i en och en halv timme. Jag och Konduktören tittade på TV. Egentligen vet jag inte hur mycket vi tittade. Varken han eller jag sa så mycket. Vi satt försjunkna i tankar. Han funderade nog över den tid som flytt. Jag grubblade över framtiden. Kommer det verkligen att fungera att pendla 17 mil enkel resa varje dag till Helsingborg samtidigt som jag har barn där hemma? Strax efter 20 var det dags att gå ut och starta upp de båda vagnarna och öppna dörrarna. Tåget skulle avgå 20.45. Tågmästare Frostensson och Hagelbäck dök upp. Frostensson och jag hade klätt upp oss i Kustpilens egen originaluniform, som användes under de nya tågens första år. Uniformsmössan var vinröd, byxorna hade revärer och slipsen föreställde en Kustpil. Det var ovanligt många resenärer som tog plats i tåget, även om den värsta anstormningen uteblev. I Bromölla mötte vi det sista södergående tåget. Det var ett ödesmättat utrop som hördes i högtalarna. ”Den sista Kustpilen någonsin mot Karlskrona avgår strax från spår 1”. När vi rullade över länsgränsen i Valje, där en av mina kollegor en gång var med om en mycket otäck olycka, var vi helt ensamma på Blekinge Kustbana. Vi hade inga tåg framför oss, inga bakom oss och inga möten. Färden gick genom det vackra sommarlandskapet. Riktigt mörkt blev det aldrig. När jag bromsade in i sista kurvan in mot Karlskrona C så kände jag en liten klump i magen. Detta var alltså slutet. Samtidigt exploderade någonting under tåget. Vad var det? Vad hände? Sedan small det igen. Och igen. Det var kollegorna som lagt ut knalldosor på spåret.

1915493_1236008309679_1008064_nResten av gänget i Karlskrona hade ordnat en avslutningsfest. Massor av finklädda kollegor från Malmö och Helsingborg dök upp. Det grillades spett och dracks gravöl. Y2 1379 och 1384 som jag ankom med skulle gå tillbaka till Malmö som ett tjänstetåg under natten. Redan dagen därpå skulle de två vagnarna vidare till Linköping, för ett fortsatt liv på Stångådalsbanan. De flesta av festdeltagarna, inklusive jag själv och Konduktören, liftade med tjänstetåget tillbaka. Några trevliga kollegor hade lagt undan grillspett åt mej och de båda tågmästarna. Folk klev av överallt längs banan. När tåget rullade in i Mörrum hade natten blivit tidig morgon. Solen var på väg upp. Fåglarna kvittrade. Jag, Konduktören och en kompis på fjärren klev av. Vi stod kvar en stund på perrongen och såg de två Kustpilarna försvinna söderut. Det kändes lite vemodigt.

11403205_10207060431858555_1985969651828424835_n

Annonser

17 thoughts on “Ett helt ointressant jubileum

  1. Jag gillade att åka med dessa tåg. Komforten och servicen var i en klass för sig! Personalen var fantastisk. Det skulle vara kul att få åka med igen någon gång på Bkb…

  2. Blir nog värre det, men visst vore det trevligt! Hade rast i Kalmar för inte så länge sedan och då stod en Y2 inne på stationen. Var tvungen att kliva in och kolla lite. Kändes nostalgiskt på nåt sätt!

  3. En fin beskrivning av den sista Kustpilenresan. Jag gillade dem, och saknar dem fortfarande ibland. Om du med olyckan i Valje menar Kamelen som välte, så minns jag det som igår när jag såg det på nyheterna och förstod att det var en tågolycka hemma i Sölvesborg. Men jag har nånstans i huvudet att det kan ha hänt nåt mer i Valje vid nåt tillfälle? Minns jag fel eller körde de inte på nån/nåt en gång, vid den obevakade övergången vid Valje camping?

  4. ”Ett helt ointressant jubileum ” men ändå väldigt intressant.
    En detalj jag minns från Y2 och Kustbilen är de svängbara förarpanelerna när det kördes flera vagnar. Finns detta arrangemang på andra vagnar än Y2 lr IC3.
    När passagerartrafiken låg nere under tiden för elektrifieringen av banan hade jag mina funderingar, skulle passagerarna under tiden blivit bekväma med andra sätt att resa så man inte återvände till tåget. Att det ändå blev av visade ju att man satsade på banan och att den därmed inte skulle försvinna.
    Vad jag förstår så lär det finnas några Y2 kvar på ostkusten som man än idag kan resa med, stämmer det?

    • Man gör likadant när man kopplar ihop Öresundstågen, X31. Det vill säga viker undan fronten för att möjliggöra genomgång. Y2 rullar fortfarande på Stångådalsbanan mellan Kalmar och Linköping.

  5. Bra skrivet med känsla och inlevelse. Tror mig förstå dina känslor. Tack för att du delar med dig av dina tankar och minnen.

  6. Tack för en trevlig krönika! Är det inte konstigt hur vi kan minnas det som flytt ända i detalj? Jag kan ännu känna doften från en V3 i växlingen på Mölndals Övre på 70 talet, komma ihåg hart när varenda räls skarv…precis som om det var igår. Be mig inte komma ihåg vad det var hustrun sade jag skulle handla på vägen hem…. Antar att det handlar om prioriteringar……
    Var det förresten Dig jag mötte idag med 6535 vid Tångaberg?? Kom i lastbilen på väg till Vrö.

    Hälsar

    lasse J
    i Air LIquide bilen

  7. Var Folke Filbyter (1379) verkligen utlånad till Malmö då? Hade den inte fullt upp på Stångådalsbanan och Tjustbanan åt någon operatör?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s