Tack för det haveriet

11295647_10206641739511508_4613857531903424830_nLördag. Jobb. Väröväder. Det vill säga regn. Huvudvärk. Hockey på TV, som man missar. Roligare kan man onekligen ha det. Ni förstår kanske att det var med småtunga steg som jag traskade från hotell Gästis till Green Cargos personallokaler i Varberg. På programmet denna dag stod tur 1306, med arbetstiden 14.34-01.15. Arbetsuppgiften: timmervagnsväxling i Värö. Exakt denna tur har jag haft flera gånger tidigare. Av alla lugna turer måste detta vara den absolut lugnaste. Man gör egentligen ingenting annat än och väntar. Och väntar. Och väntar. Då och då ringer det på mobiltelefonen och man får dra fram tåget några vagnslängder, så att han som lastar lövmassaträden kommer åt vagnarna från sin lastbil. Turen är så lugn att den nästan blir tråkig. Den enda fördelen är den magnifika doften av nysågade björkträd. Men nu kan man ju inte gärna stå och lukta på en hög med björkar i tio timmar och 41 minuter. Jag brukar försöka fördriva tiden så gott det går. Men exakt hur kul kan man ha det ombord på en T44a? Efter den första vagnsförflyttningen brukar jag koppla av loket och åka iväg till Green Cargos lilla kontor i Värö. Jag surfar lite och dricker kaffe. När vagnarna har flyttats gång nummer två så försvinner denna möjlighet, eftersom tåget då står i den växel som leder till datorn och kaffebryggaren. Istället brukar jag plocka fram min surfplatta och kolla på film eller lyssna på någon av P3s dokumentärer, som finns att ladda ned på internet. Just nu är jag inne på Kongokrisen. Trots den moderna tekniken, med plattor och mobiler, är det en seg tillvaro som utspelar sej i Värö för oss lokförare under lördagarna.

Nu blev inte denna lördag som andra lördagar. Visst, jag tog som vanligt tjänstebilen från Varberg till Värö. Visst, jag startade upp det stora dieselloket och njöt av mullrandet på ett sätt som bara en svårt skadad yrkesman kan göra. Visst, jag flyttade vagnarna några meter och kopplade bort T44an och satte kurs mot den hägrande kaffebryggaren. Det var ungefär då det hände. Telefonen ringde i samma ögonblick som jag desperat försökte ratta in P4 på radion i fikarummet för att åtminstone kunna lyssna på semifinalen mellan Tjeckien och Kanada. Lastaren av massaveden hade fått problem. Gripklon hade gått sönder och gick inte att laga. Han hade ringt efter en ny lastbil. Denna bil skulle inte ankomma till Värö förrän tidigast om tre timmar. I telefonen hörde jag mej själv svära över situationen, men inne i mitt huvud stod den lille hockeyälskaren upp och jublade i högan sky. Tre timmar. Kanske fyra. Halleluja!

11013238_10206643376472431_7081913408071489758_nJag tog plats i loket och passade på att göra en vagnupptagning när jag ändå körde förbi de 17 dubbla timmervagnarna, som några timmar senare skulle rulla mot min egen hemstad Karlshamn. Jag ställde av loket och satte mej åter i firmabilen. En liten stund senare låg jag nedbäddad i sängen på hotellet. Jag fick se nästan hela hockeymatchen på TV. När den var slut hann jag dessutom njuta av kvällsbuffén som hotellet bjuder alla gäster på. Mätt och belåten återvände jag till personallokalerna. Lastaren i Värö skulle ringa en halvtimme innan det var dags för mej att återkomma till Värö. Klockan drog sej mot 19. Efter några tappra försök lyckades jag få igång den gamla tjock-TVn och kunde se den första perioden mellan USA och Ryssland. Sedan var det dags att bege sej den dryga milen norrut. I Värö tittade solen fram mellan molnen. Ni som inte är bekanta med trakten vet inte vilket stort ögonblick detta är. Värö. Sol. En sådan sak inträffar ungefär lika ofta som en solförmörkelse.

Nu kunde man kanske befara att tåg 9755 skulle bli kraftigt försenat. Samtliga tåg i Sverige är ju det, ständigt försenade. Det vet alla som läser Aftonbladet. Med tanke på eftermiddagens haveri med efterföljande stiltje i lastningsarbetet var det väl bara en fråga hur försenat aktuellt godståg skulle bli från Värö? Tre timmar? Fyra? Nej, inte alls. Upplastningen av massaveden gick som en dans. Redan vid 23-tiden kunde jag syna och bromsprova det 1480 ton tunga och 489 meter långa tåget, loket inräknat. Det var ungefär då det började dyka upp en massa kryptiska testsändningar i Mobisiren. Plötsligt hörde jag hur en tågklarerare svarade rakt ut i tomma intet. ”Fjärren här”. Några sekunder senare hördes en annan röst. ”Eldriften är också med. Vad är det som händer?” Ja, det kunde man sannerligen fråga sej. Var det meningen att jag också skulle säga något? Nej, jag höll tyst. För en gång skull. Det ekade mystiskt i telefonen. ”Trafikverket testar…erket testar…estar.” Jag beslutade mej för att strunta i detta test, som jag inte ens vet om jag själv var en del i. Jag hade annat att syssla med. Jag backade ned tåg 9755 till Västkustbanan, där en kollega väntade med ett ellok. Tåget avgick en bra stund före sin ordinarie avgångstid. Så typiskt SJ alltså. De där tågen kan aldrig komma iväg i rätt tid. Vilken skandal. Kan någon vara snäll och ringa kvällspressen?

Advertisements

6 thoughts on “Tack för det haveriet

  1. Hmm. Jag är ingen sportnörd, men jag tänker ändå att en gammal hederlig liten batteridriven fm-radio i packningen kanske vore trevligt med all denna väntetid i loket…

    Och ja, dessa rackarns tåg, kan aldrig hålla tidtabellen! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s