Sjukskriven 30 mil hemifrån

11100161_10206334864999837_6422966731105512117_nMagsjuka är det värsta som kan drabba en lokförare. Det förstår nog de flesta. Anledningen är ganska uppenbar. Genom årens lopp har jag kämpat mej igenom både förkylningar, febertoppar och stukade fötter. Ena studen har jag svettats värre än en vinterklädd maratonlöpare i Sahara, den andra frusit värre än en nakenbadare som blivit utelåst från en bastu i Jokkmokk en blåsig natt i januari. Egentligen är det ingenting att skryta över. En sjuk lokförare är ingen bra lokförare. Men det är lätt att vara efterklok. Just där och just då vill man inte ställa till problem för sin arbetsgivare, sina arbetskamrater, för resenärerna eller för godskunderna. Så tror jag att de flesta lokförare tänker. Man biter ihop, fast man inte borde. Men när det kommer till magsjuka, ja då är liksom loppet kört. Helkört. Det är bara att kapitulera inför bacillerna.

Senast detta hände mej var en vacker sommardag 2006. Jag satt längst fram i ett Rc-lok, på väg från Helsingborg till Kristianstad. Jag kände hur en obehaglig känsla smög sej på. Sedan gick det snabbt. Mellan Klippan och Perstorp var jag tvungen att sakta ned, dra ned sidofönstret och spy rakt ut i Guds fria natur. Då kändes det lite bättre. Men det var bara tillfälligt. I Hässleholm kom tågmästaren fram och undrade hur det stod till. Jag förklarade läget. Hon sa att jag skulle sjukskriva mej. Tyvärr var detta dagen då Sverige skulle möta Paraguay i fotbolls-VM. Tyvärr av den anledningen att jag ansökt om ledigt, för att kunna se matchen, men fått avslag. Hur skulle det se ut om jag sjukskrev mej i det läget? Tågmästaren visste dock råd. En stund senare stod en kollega på perrongen och löste av mej. Tågmästaren hade ringt till SJs trafikkontor och anmält mej sjuk. Det var bra gjort. Jag skämdes lite, men var tacksam. Jag tog en taxi från Knutpunkten till övernattningslägenheten på Hjälmshultsgatan. Jag somnade som en knockad boxare och såg inte en sekund av den viktiga fotbollsmatchen på TV.

Nio år har gått sedan dess. Jag har hunnit byta arbetsgivare ett antal gånger. Men häromdagen var det dags igen. För magsjukan alltså. Klockan var fem på morgonen när jag klev innanför dörren på Hotell First G i Göteborg. Jag var inbokad till klockan åtta på kvällen. Då skulle jag köra ett tåg till Karlstad. Någon frukost hade de inte hunnit duka fram, men jag fick en frukostpåse som blivit över. Jag var inte jättehungrig, så jag nöjde mej med lite yoghurt. Vid tiotiden vaknade jag och mådde pyton. Jag hade ont i hela kroppen. Nu var frågan om det var maginfluensa, eller om jag bara hade ätit något olämpligt? Timmarna gick. Situationen blev inte bättre. Jag var tvungen att ringa den operativa arbetsledningen och säga som det var: jag är sjuk. Mellan kräkanfallen förbannade jag mej själv. Under rasten i Hallsberg några timmar tidigare hade jag suttit i fikarummet och berättat för en kollega om dagen då Sverige skulle möta Paraguay. Jag konstaterade att jag aldrig är sjuk nuförtiden. Åååh, min idiot! I fortsättningen är det jag som håller min stora käft stängd.

Nu uppstod nästa problem. Hur gör jag med hotellet? Att checka ut klockan 20 var uteslutet. Jag var helt utslagen. Och vart skulle jag ta vägen, 30 mil hemifrån? På darrande ben kämpade jag mej mot telefonen. Skulle det möjligtvis gå att förlänga bokningen i ytterligare ett dygn? Jodå, det gick bra. Jag sjönk ihop igen i sängen. Jag orkade inte ens kolla i telefonen hur det gick i dagens alla viktiga hockeymatcher. Då är det illa, det kan alla intyga som känner mej. Illamåendet ville inte gå över. Inte värken i kroppen heller. Alvedonen i väskan var förstås slut. Under hotellet ligger ett apotek, så jag samlade kraft för en liten promenad. Vid rulltrappan ut från hotellet luktade det starkt av någon slags parfym. I normala fall hade jag nog uppskattat lukten, men nu fick den mej bara att må ännu sämre. På apoteket frågade jag om de hade några tabletter mot illamående. Nja, inte direkt, men kanske kunde åksjukepiller fungera? Jag tog ett paket och kämpade mej sedan tillbaka in på rum 638. Jag svalde en alvedon och ett åksjukepiller och slocknade igen, helt utmattad. När jag åter kom till sans efter några timmar, så kändes det faktiskt lite bättre. Jag orkade till och med gå in i Nordstan för att köpa en liter blåbärssoppa och två cocacola. Sedan var det dock slut på det roliga. Krafterna var slut. Jag somnade igen. Klockan två på natten vaknade jag. Jag tog samma dos medicin som tidigare och föll åter i sömn. Den här gången fick jag sova i mer än bara någon enstaka timme. När jag vaknade kände jag mej i princip frisk. Det var skönt. Jag satte mej på Öresundståget för att åka pass till Varberg. Imorgon väntar en underbar dag med fantastiskt roligt växlingsarbete i det vackra och natursköna Värö. Påskhelgen och arbete är annars ingen bra kombination. Åtminstone inte för mej. Förra året satt jag sysslolös i Ånge, ensam och bortglömd. I år låg jag sjukskriven och utslagen på ett hotell, långt hemifrån.