Rekord igen – men missen svider

Så har ännu ett år passerat. Detta är årets sista dag. Då brukar det passa bra med diverse summeringar. WordPress ställer som vanligt samman en mängd statistik. Förmodligen finns det ingen annan än jag själv som är särskilt intresserad av dessa siffror. I den bifogade sammanställning kan man hursomhelst läsa att den här bloggen under 2014 haft drygt 520000 visningar fram tills igår. Idag tillkommer nog ytterligare ett tusental. Det ger ett snitt på cirka 43000 i månaden eller 1400 per dag. Utvecklingen har stadigt gått uppåt sedan starten i juli 2011.

2011: 39 372
2012: 214 288
2013: 392 446
2014: 520 000

Det blev alltså besöksrekord i år igen. För mej som har bloggandet som bisyssla är det naturligtvis väldig roligt. Men häromdagen fick jag faktiskt en tankeställare, som gjorde att jag började ifrågasätta min egen professionalitet. Börjar jag månne tappa stinget? Börjar jag bli blödig på gamla dar? I min mejlkorg damp det nämligen ned en kopia av ett e-brev som skickats ut till samtliga anställda på Veolia. En personalfördelare gick igenom dagens sjukskrivningar med diverse kommentarer om namngivna tågvärdar. Jag fick det här tipset flera dagar före det att nyheten dök upp i tidningar och i TV. Jag lät bli att skriva, framförallt av hänsyn till de utpekade tågvärdarna, men också för att jag känner personalfördelaren som skrev mejlet. Jag har jobbat tillsammans med henne på SJ och vet att detta var ett misstag, och absolut ingen djävulsk Veoliasammansvärjning, som det spekulerats om på andra håll. Jag kan naturligtvis inte försvara utskicket. Det var grymt klantigt gjort, men jag vet samtidigt att den här typen av information förekommer på i princip alla företag. Jag är helt säker på att Veolias personalfördelare idag mår lika dåligt som de utpekade tågvärdarna. Trots detta var det naturligtvis en felbedömning av mej att inte ta upp ämnet i bloggen, det inser jag nu med facit i hand.

För en lokförare spelar det absolut ingen roll. Men för en journalist svider det. Även om det är många år sedan jag arbetade som reporter, så finns det yrkesskador som aldrig går ur kroppen. Önskan att berätta en bra historia, viljan att vara först med en nyhet, förhoppningen att göra världen lite, lite bättre. Det sitter i ryggmärgen på nåt sätt. Nyhetsrapporteringen sker reflexmässigt. I mitt tidigare liv, som reporter, hade jag inga problem att ta upp saker som egentligen kanske var för bra för mitt eget bästa. Det handlar om trovärdighet. Som läsare måste man kunna förvänta sej att få veta sanningen, även om ämnet är känsligt. Som lokförare är det betydligt svårare att aldrig blunda. Jag försöker skriva även om händelser som gör att jag kanske inte blir så populär, varken hos arbetsgivare eller kollegor. Jag vill gärna att bloggen ska uppfattas som seriös. Jag jobbar faktiskt ganska hårt med det. Skvaller och lösa rykten vill jag helst undvika. Att berätta något som inte stämmer känns inte bra. Ibland går man dock på minor. Det kan bero på många saker. Gemensamt för alla felsteg är att det alltid finns en lärdom att dra. Därför är jag glad att det går längre och längre mellan gångerna som den här bloggen är helt ute och reser. Tyvärr gjorde jag nog en missbedömning i det senaste Veoliafallet. Jag tog för stor hänsyn. För er där ute i cyberspace spelar det förmodligen ingen roll alls, men i min stolta själ sitter misstaget som en liten tagg.

The Louvre Museum has 8.5 million visitors per year. This blog was viewed about 520,000 times in 2014. If it were an exhibit at the Louvre Museum, it would take about 22 days for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Annonser

10 thoughts on “Rekord igen – men missen svider

  1. Lokföraren är en läsvärd blogg då du kan formulera dig och samtidigt har kunskap i ditt yrke. Kunskap är ju annars en bristvara i det ständiga och ökande flödet av ord i cyberrymden. Så ” keep going” med ditt skrivande, jag kommer att fortsätta och till sist vill jag bara tacka för året och önska ett gott nytt! 👏

  2. Hejsan!
    Jag tycker inte missen var så farlig. Det här är fortfarande en av dom bästa bloggarna jag vet och jag ser fram emot nya inlägg det kommande året. Tack för i år och Gott nytt år på dig.

    /Martin
    Ha det bra.

  3. Jag tycker inte alls du gjorde en miss. Etik och mänsklig hänsyn är något som är väldigt fint och det hedrar dig att du gjorde bedömningen att inte skriva. Din blogg är läsvärd och kommer att fortsätta att vara det eftersom du tydligt visar att det bakom raderna finns en människa som känner och reagerar.

    Gott Nytt År!
    /Mats H
    (kommunikationskonsult, f.d. journalist, f.d informationschef SJ Malmöregionen)

  4. Handlar inte frågan snarare om du är journalist eller lokförare?

    Som journalist har du helt andra förutsättningar och krav på dig -och då gäller det att publicera snabbt och ibland kolla sedan. Men som journalist har du också en helt annan relation till dina läsare och kontakter.

    Som lokförare och kollega blir förutsättningarna andra. Det viktigaste är kanske inte att vara först med det senaste, få till de snärtigaste formuleringarna och klickmonster- rubrikerna. Det viktiga är kanske något annat.

    Jag personligen har alltid sett på dig och din blogg som en lokförarkollega med skrivarbegåvning och näsa för intressanta berättelser, oavsett om de är nyhetsrelaterade eller ej, inte som en journalist. Jag tycker att du gjorde helt rätt som efter personligt övervägande valde att inte skriva om händelsen. Hade det handlat om Beata Hammarskiöld eller Gunnar Schön hade det varit en annan situation, men nu var de berörda personerna folk ganska långt ner i hierarkin som hamnade i en situation som kunde tolkas på flera olika sätt. Att då avstå från ett ”uthängande” tycker jag är ett bra ställningstagande.

    God fortsättning på det nya året!

  5. Jo, du har nog rätt som vanligt. Problemet är bara att det fortfarande sitter en liten journalist långt därinne som skriker efter uppmärksamhet. Det är väl det man brukar kalla yrkesskada. Allt sunt förnuft säger att jag är lokförare och inget annat. Samtidigt tror jag att nyttan av mina tidigare erfarenheter gör bloggen läsvärd. Antalet klick har aldrig varit det viktiga. Från början var bloggen ett rent tidsfördriv, idag drivs jag delvis av andra saker. Till exempel viljan att förändra ett kasst system.

  6. Du skriver att ”detta” var ett misstag. Ja, vad var misstaget? Jo, jag utgår från att du menar att spridningen av mejlet var ett misstag, för texten i mejlet kan knappast vara ett misstag. Ska man tro på att den text som citerats i media är riktig, så är det tydligt att personalfördelaren på förhand dömer de personer som sjukskrivit sig. Detta är inte alls bra. För cirka ett år sedan inträffade en liknande händelse på ett annat företag. En anställd hade sökt ledigt men fått avslag. Senare sjukskrev sig den anställde för vård av barn och det råkade vara samma dag som den tidigare sökta ledigheten. Ett mejl gick ut till alldeles för många på företaget där det påtalades att den anställde tidigare sökt ledigt, fått avslag och nu hade VAB:at. Det var en tydlig anklagelse och efter att spenderat en hel helg med ett barn som i vinterkräksjuka konstant fontänkräkts så var det inte alls uppskattat att ta del av mejlet. Det förekommer lite här och var att personal sjukskriver sig utan giltig grund. Detta måste arbetsgivare kunna hantera, men man får inte döma sina anställda på förhand och på lösa grunder.

    • Misstaget består i den kraftfulla spridningen. Att den här typen av information delas mellan diverse chefer och personalfördelare förekommer överallt, även om det inte brukar ske via mejl.

  7. Att en bloggare av personliga skäl avstår från att skriva i ett ämne kan aldrig vara fel. Man skriver naturligtvis utifrån sådant man känner sig bekväm i. Däremot blir jag inte klok på om lokföraren finner karaktären på informationen på det sätt den återgivits i media
    ( http://www.sydsvenskan.se/sverige/veolia-hangde-ut-julens-sjukanmalda-tagvardar/ )
    som olämplig eller om det är själva massutskicket? Det sistnämnda var ett misstag men informationens innehåll är rimligtvis på uppdrag av ledningen. Bara en enda kommentar har på denna plats hittills berört detta.

    Säkert förmedlas på de flesta järnvägsföretag information mellan ledningsfunktionerna om sjukanmälningar. Frågan är istället om det är lika vanligt att denna informationen innehåller STARKT antydda spekulationer av nedsättande karaktär? Det hoppas jag inte, även om det är skakande att det stora järnvägsföretaget nyligen ertappades på ett liknande sätt! Misstror och misstänkliggör företagsledningen sin personal så skapar man oundvikligen misstro och sänker motivationen ibland de anställda.

    Vilka reflektioner en personalfördelare gör i sin skalle kan lyckligtvis ingen göra något åt. Inte det som sägs i det slutna rummet heller, såvida ingen spelar in i smyg. När det sätts på pränt är det mycket värre. Då har misstroendet formaliserats.

    Visst är det riktigt synd om underhuggaren som får bära hundhuvudet för alltihop men detta hade kunnat lindras betydligt om Veolia tagit på sig det fulla ansvaret och tydligt fastslagit att administratören formulerat sig helt och hållet utifrån givna direktiv. Därefter utan omsvep förklarat anledningen till att ledningen efterfrågar denna typ av information. Istället tiger Veoliachefen i sakfrågan och säjer rent ut att underhuggaren själv får svara! Detta förhållningssätt är snarare regel än undantag i en järnvägsvärld präglat av ett svagt, osäkert och därmed fegt ledarskap.

    Jag anser att misstaget med adressgruppen knappt ens är klandervärt till skillnad emot innehållet som jag finner förkastligt. Ansvaret för det lägger jag helt på företagsledningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s