Jagad kår visar framfötterna

10628615_10205310454510215_2869085814973658704_nJag har besökt många olika hotell i mitt järnvägsliv. En gång gjorde jag en lista i bloggen på alla platser där jag övernattat. Sedan dess har det hunnit tillkomma ytterligare några orter. Nästa arbetsvecka ska jag till exempel sova i Eslöv. Idag hamnade jag för första gången på hotell i Åmål. Det skedde högst oväntat. Jag hade lämnat nästan 500 meter tomvagnar på spår 3 i Grums och hämtat fem lastade vagnar, som dragits ut från pappersbruket till bangården av Gruvöns eget lilla lok. Jag bromsprovade tåget och ringde tågklareraren och meddelade att jag var klar för avgång med tåg 5553. Jag fick veta att jag först skulle invänta ett mötande persontåg och sedan släppa förbi ett sent godståg. Jag såg hur Tågabs containertåg rullade förbi. Tio minuter senare slog signalen om. Det gick snabbt att få upp farten. Vilket inte tillhör vanligheterna med detta tåg. Det brukar vara långt och tungt, men idag var det kort och lätt. Jag drack kaffe, lyssnade på Sportradion och hade det ganska trevligt i mitt Rd-lok.

Med några kilometer kvar till Åmål försvann linjespänningen. Enligt föreskrifterna ska man då omedelbart bromsa ned tåget till ”halv siktfart”. Vad innebär då detta på begriplig svenska? Jo, att man ska kunna stanna tåget på halva den sträcka man kan överblicka. Det kan vara fara och färde. Kanske kommer det ett tåg från andra hållet? Sånt händer ju tydligen nuförtiden. Att göra kontaktledningen spänningslös kan vara ett sätt för tågklarerarna att meddela fara. Som lokförare gäller det också att veta exakt hur man ska agera i en sådan situation. Det gäller att snabbt trycka in tidsbromsventilen, annars nödbromsas tåget. Man har inte många sekunder på sej. En lokförare vill helst själv kunna välja var han stannar, så att det inte blir rakt över en väg, i en skyddssektion eller i en backe där tåget i extrema fall riskerar att rulla iväg om stoppet blir långvarigt.

Nu hann jag inte ens tänka ”Strömtorp” innan loktelefonen ringde. Det var fjärrtågklareraren. Meddelandet var kort, precist och extremt tydligt. ”Tåget framför dej brinner! Du kan rulla till Åmål om du vill”. Det är exakt den informationen man behöver ha som lokförare. Jag höll inne tidsbromsventilen, behövde inte bromsa och kunde rulla in och parkera hela tåget snyggt och prydligt utanför stationshuset. Där stod jag bra. Jag insåg att ett brinnande tåg lär ta tid att få ur vägen, så jag tryckte ur huvudbrytaren, tog ned strömavtagaren och slog ifrån batterierna. Jag ringde tillbaka till den stressade tågklararen. Jag hörde hur det var full fart i bakgrunden och att många personer arbetade med hanteringen av brandlarmet. Jag lämnade mitt mobiltelefonnummer, eftersom det inte längre gick att ringa till loket.

Eftersom ingen riktigt kunde bedöma allvaret i situationen, och det var omöjligt att flytta tåget från Åmål på grund av strömavbrottet, så bokade bemanningen i Hallsberg in mej på stadshotellet i Åmål. Ett brinnande Rc-lok är ingen barnlek, så jag gjorde mej redo att tillbringa lördagkvällen i Åmål. Jag funderade på om jag skulle knacka på hos min gamle kamrat Bruno, men tänkte att han nog hade trevligare saker för sej än att umgås med en sur bleking. Dessutom hann jag knappt plocka upp laptopen och lägga mobiltelefonerna på laddning förrän tågklareraren ringde. Om en halvtimme skulle linjen mot Tösse vara fri. Det var snabbt jobbat. Och ännu snabbare hade det kunnat gå. Tågab ville själva bärga sitt tåg och hade skickat ett lok från Kristinehamn. Det kändes lite onödigt. Jag hade ju kunnat hjälpa till att dra in containertåget till Åmål.

Överliggningen i Åmål blev det inte mycket av. Det måste ha varit mitt kortaste hotellbesök någonsin. Jag tror inte att jag befann mej på rummet i mer än en timme. Det tog tio minuter att promenera till stationen. Jag väckte liv i Rd-loket och såg hur det havererade tåget rullade in bredvid mej. Det gick inte att se att loket hade brunnit. Signalen slog om och jag kunde fortsätta färden söderut, bara tre timmar försenad.

Att lok börjar brinna är naturligtvis inte roligt. Det uppstår en massa tråkigheter, med förseningar och annat längs banan. Men en sak som gladde mej var tågklarerarens rådiga och professionella agerande. Hade hon ringt tio sekunder senare så hade situationen blivit en helt annan. Då hade jag hunnit bromsa ned tåget och inte kunnat rulla till Åmål. Parkerad i skogen hade det inte blivit något hotell. Jag hade tvingats ut i mörkret i banvallen för att säkra tåget mot rullning. Jag hade frusit och svurit. Nu blev det trots allt en någorlunda behaglig resa för alla inblandade parter. Jag tycker det är viktigt att påpeka detta i dagar som dessa när de stackars tågklarerarna får löpa gatlopp i svensk media. Jag har alltid tyckt att de gör ett mycket bra jobb, generellt sett. Jag vet ju vilka svåra förutsättningar som råder emellanåt. Saken blir inte heller bättre av att tågklarerarnas händer och yrkesskicklighet bakbinds med diverse pilotprojekt.

Annonser

12 thoughts on “Jagad kår visar framfötterna

  1. Hej!
    Det var jag som råkade ut för branden idag. Kabelbrand i omformaren, klarade mig bra, och loket är inte så skadat som det hade kunnat bli. Tågab valde att skicka nytt lok från Khn, då jag körde att extratåg för vår kunds räkning, mot Gsh, och vi ville verkligen få fram vagnarna. Jag tror inte att det hade gått så mycket fortare att få hjälp av dig, för när hjälploket kom till Ål, var Opa från Infranord nyss framme hos mig, och brandmännen hade fortfarande skyddsjordat.
    Så, efter att du hade åkt från Ål, så fick mitt tåg och mitt avbyte fortsätta direkt efter dig mot Gsh.
    Jag har också bara positivt att säga om Fjtkl i G, det var ett proffsigt mottagande av mitt larm, och det kändes väldigt bra!

    Ha det fint Jonas!

  2. Nu har inte jag varit med om bränder och liknande men jag argumenterar aldring mot vad Tkl säger eller beordnar mig att göra. Är man medgörlig så får man ett bra bemötande tillbaka. Det är min erfarenhet iallafall.

  3. Kamrat Bruno här!
    Jag satt fast med mitt pasståg i Mellerud pga denna brand.
    Blev räddad av min specerihandlare som va mån om sina kunder.
    Så jag fick lift med hans vänner till Dalslands pärla,när vi passerar järnvägsviadukten
    i Åmål ser ja ett GC tåg som står o väntar,inte visste jag att de va du min vän.
    Naturligtvis är du ALLTID välkommen till mitt lilla krypin
    Med vänlig hälsning Bruno

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s