Till minne av Håkan och ”Palle”

Idag är det onsdag. Den 10 september 2004 var ingen onsdag. Det var en fredag. Det var en fin höstdag. Lokförare Paul Carlsson löste av sin kollega Håkan Dellvi, som hade haft överliggning i Malmö. ”Palle” skulle köra Kustpilentåg 357 med en udda avgångstid. Alla andra tåg avgick från Karlskrona på minuttal 38. Men inte tåg 357. Det avgick 7.33. Jag vet inte varför. Kanske fanns det ett samband med trafiken på Emmabodabanan. Håkan var visserligen placerad i Karlskrona, men bodde utanför Kristianstad. Nu skulle han lifta med ”Palle” tillbaka. Håkan satte sej tillrätta längst fram i förstaklassavdelningen, precis som han gjort hundratals gånger tidigare.

Själv låg jag hemma och sov. Visserligen hade personalfördelaren bett mej jobba den här dagen, men för en gång skull var jag tvungen att tacka nej. Jag hade andra planer med dagen. Strax efter nio blev jag väckt. En fruktansvärd olycka hade inträffat i Nosaby utanför Kristianstad. Y2 1376 hade kolliderat med en lastbil vid en järnvägsövergång. Räddningstjänsten befarade ett stort antal döda. Det gick några timmar. Sedan klarnade bilden. Antalet dödsoffer var visserligen bara två. Men det var inte vilka offer som helst. Det var mina två lokförarkamrater. Håkan och ”Palle”. Borta för alltid. Det kom som ett fruktansvärt slag i magen. För första gången i mitt liv insåg jag att det inte är en barnlek att sitta längst fram i ett tåg. Hemska saker kan hända. Och händer. Då som nu.

Tågmästaren hette Marita. Det är en underbar tjej. När olyckan i Nosaby inträffade hade jag hunnit jobba drygt två år på Blekinge Kustbana. Lokförarna och tågmästarna på Kustpilen var som en liten familj, som jag hade blivit en del av. Marita hade humor och älskade sitt jobb. Jag glömmer aldrig när hon berättade om sin pappa som en gång blivit vittne till ett bankrån i Strömsnäsbruk. Jag minns inte poängen i historien, bara att jag skrattade så att jag låg dubbel. Marita blev mycket svårt skadad i olyckan utanför Kristianstad. Men hon överlevde. Kanske var det tack vare ”Palles” sista ord. Sekunden före smällen ställde han sej upp och skrek in i vagnen: ”Nu smäller det!” Marita hann ta några steg bakåt. Det räddade nog hennes liv.

Idag, på tioårsdagen, kommer tidningarna och TVn att fyllas av artiklar och inslag som handlar om Nosabyolyckan. Jag känner att jag också vill skriva någonting om denna tragiska händelse, som påverkat mej så mycket. Men vad? Jag har vänt ut och in på mej själv så många gånger i bloggen, beskrivit olyckan ur mitt perspektiv och försökt sätta ord på känslorna. Nu blir allt som upprepningar. Jag tänkte att jag kanske skulle fråga tågmästaren hur hon mår idag och be henne berätta lite om tiden efter kraschen. Jag vet ju hur svårt skadad hon blev, hur hon kämpat med smärtorna, rehabiliteringen och de plågsamma minnesbilderna. Sedan insåg jag att Marita säkert fått massor av förfrågningar om intervjuer inför tioårsdagen. Känner jag henne rätt så vill hon nog bara lämnas ifred. Det förstår jag. Så jag spolade den idén.

Idag ska jag dricka kaffe hos min goda vän Konduktören. Han är pensionerad tågmästare och känner Marita från sin tid på SJ. När Konduktörens son, som brukar kallas för Stinsen i den här bloggen, skulle gifta sej var Marita en del av hans svensexa. Ni förstår säkert att vi alla tog väldigt illa vid oss av olyckan i Nosaby. Nio månader senare skulle Kustpilentrafiken läggas ned och Blekinge Kustbana stängas av. Kollegorna hade ordnat en stor avslutningsfest i Karlskrona. Marita dök upp, på kryckor. Glad som alltid. Jag minns hur skönt jag tyckte det var att se henne på det humöret.

Så vad vill jag då ha sagt med det här inlägget? Jag har ingen aning faktiskt. Egentligen vill jag nog bara minnas några fantastiskt roliga år på Blekinge Kustbana. Jag vill minnas de fina Kustpilarna, som var något helt annat än dagens gråa och själslösa Öresundståg. Jag vill minnas alla de trevliga tågmästarna. Marita förstås. Rödskägg, som tyvärr också är borta. Frostensson. P-O. Snygga Jessica som blev lokförare. Annsofi. Tango-Leif. Jag vill minnas dem alla. Men framförallt vill jag minnas två fina lokförarkamrater.

hakanpalle

Advertisements

16 thoughts on “Till minne av Håkan och ”Palle”

  1. Just nu sitter jag på samma tåg, fast avgången flyttats till 7:47, året är 2014 istället för 2004 och tågen bytts mot X31:or. Inom tjugo minuter passerar vi Nosaby, och det är svårt att låta bli att tänka på den där gången för tio år sedan som berörde så många.

  2. Om jag tittar bakåt i tiden så har jag för mig att den tidiga avgångstiden berodde på att man tidigare haft problem med att hålla tiden på just tåg 357 pga ett möte med ett godståg.

    Likadant hade dagens andra tåg från Karlskrona under en period en väldigt udda avgångstid från Karlskrona, upp emot 15 minuter tidigare. I normala fall hade man avgångstid Sölvesborg runt xx.50 men just detta tåg hade i Sölvesborg avgångstid xx.34 pga ett möte med ett godståg

    • Enligt några kollegor i Karlskrona som jag pratat med idag så fick vi stå och vänta in rätt tid i Ronneby med 357. Därifrån var avgångstiden nämligen den vanliga, i alla fall vid denna tidpunkt (2004). Nu när de säger detta, så vill jag också minnas att det var så.

  3. Jadu, jag minns olyckan som igår. Satt på jobbet och hörde förmiddagsnyheterna, och hoppade säkert ett par decimeter i min kontorsstol. Jag minns att jag försökte logga in på Kristianstadsbladet och Radio Kristianstad, båda var överbelastade. Efteråt hörde jag att den dagen slogs rekordet i antal inloggningar på Kristianstadsbladet, ingen rolig anledning till rekord precis…

    För resten, det lär vara den olyckan som ledde till att det nu står ”Stanna ej på spåret. Kör igenom bommen!” på insidan av järnvägsbommarna.

    • Hej, jag är poolkollega med Jonas, och lider med er som var med om den hemska smällen… Det du skrev om texten på insidan av bommen, det såg jag även stå på en bomanläggning här uppe mellan Långsele-Mellansel, där vi kör sth 40 pga spårbyte, så det blev säkert en generell sak av det hela. Eller sätts det upp dekaler endast där det hänt en påkörning tro? En fråga för Postvagnens vetande värld kanske..

      • Jag har också sett den texten nästan överallt vid plankorsningar numera, så det blev säkert generellt. Och jag tror texten behövs. Trots att jag är lokförarbarn så visste jag inte att det finns en brytpunkt i bommen som är _meningen_ man ska köra igenom, förrän en kompis som är lokf. i N talade om det. Man kan tycka att sånt borde informerats om när man tog körkort…

      • Ja det borde ligga högt upp i körkortsutbildningen.. Går det att kolla upp det tro, eller kan man få dom att införa det? Jag har jobbat tidigare vid Sj/Banv. Är det bara vi som jobbat på spår som kände till det? Att lyfta en bom, det är omöjöigt i nedfällt läge, men det mjuka trävirket som en bom består av, knäcks väldigt lätt, men bommen är inte en enda lång bräda, utan ihopsatt av flera kortare delar. Då blir den ändå skörare och knäcks oftast vid dessa skarver.. Jag ska kolla om jag ser texten på fler ställen.. Det jag sett, så står det oftast ett tel.nr man kan ringa, om det är fel i anläggningen, så vägskyddet ligger nere hela tiden…

      • Jag har en vag känsla av att det skett en ökning av dessa texter på insidan av bommarna betydligt senare än efter Nosabyolyckan. Detta kan dock bero på ”långa ledtider” i och med att SHK:s rapport kom 2006 och sedan ska verken agera också. En av rekommendationerna i rapporten är i vilket fall:

        ”Vägverket och Banverket rekommenderas att
        • fortsatt verka för att öka och vidmakthålla vägtrafikanters medvetenhet
        om risker vid plankorsningar och hur man handlar i händelse av att man blir instängd mellan bommarna (RJ 2006:1 R5).”

        En sådan metod, om än knappast allena saliggörande, är förstås att sätta dekaler på insidan av bommarna.

  4. Körskolorna har blivit mycket bättre på att lära ut hur man ska bete sej vid järnvägsövergångar. Tror faktiskt att de flesta ungdomar idag vet att man kan köra igenom bommarna. Detta var dock ingenting jag fick lära mej när jag tog kört på 80-talet.

    • Det låter bra, om det är så.. Jag tror dom flesta blir helt paralyserade och handfallna med ett stopp mellan bommarna, och inte tänker tanken att bara gasa på.. Dom tänker kanske blockerat, att det kan ju bli repor i lacken, utan att förstå vad som värre kommer att hända.

    • Jag har en aktuell körkortsbok liggande här och där står, gällande om man fastnar, bland punkterna om plankorsningar med järnväg:

      – Att man kan ”köra” en manuellt växlad bil på startmotorn
      – Att man ska ringa 112 om man inte får bort bilen
      – Att man ska köra igenom bommarna om man fastnar mellan dem, och att de är gjorda för att de lätt ska gå av.

      Nu minns jag inte helt hur det var när jag tog körkort (innan Nosabyolyckan), men det där med startmotorn var definitivt med. Jag tror att köra igenom bommarna förekom, men det ska jag inte svära på. Det är inte lätt att minnas hur det var just då och vad man visste/vet ändå.

      Fast man kan ju säga att det är relativt kortfattat om plankorsningar ändå. Det märkliga är att det inte står något om att man bör avlägsna sig från plankorsningen om man inte får bort bilen. Med tanke på hur handlingsförlamade människor kan bli i dessa sammanhang ter det sig rätt märkligt att det inte står ihop med att ringa 112… Jag skulle inte bli förvånad om någon sitter kvar i bilen och ringer och sedan kommer tåget plöjande rätt in i sidan.

      • Ja, det var verkligen klumpigt uttryckt, eller kanske snarare klumpigt outtryckt. Finns säkert en och annan som gjort precis så, suttit kvar i kärran och ringt 112. Och sedan…god natt.

  5. Ja, tio år har gått sedan den 10 september 2004. Jag har sedan dess levt med saknaden efter min pappa, Palle, och känner stor sorg över att inte få dela mina små och stora upplevelser i livet med honom. Mina barn har till exempel aldrig fått träffa sin morfar. Men det kändes fint att här läsa att minnet av pappa fortfarande finns kvar även hos andra.

    • Det var fint skrivit, Therese! Jag förstår hur du känner det. Min mamma försvann bort redan när hon var 49 år, och hann bara träffa sitt första barnbarn ett par gånger, sitt andra och tredje barnbarn fick hon aldrig se. Mamma hade planerat så mycket hon skulle göra med sina barnbarn, men av detta blev det intet. Hon dog i cancer och skulle ha fyllt 50 år just den där olycksaliga dagen i september 2004.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s