En ängel i brun kostym

aptDet var på eftermiddagen den 27 juni som min gamla arbetsledare ringde. Jag satt på ett godståg mellan Vännäs och Långsele. ”Husse” hade fått rycka in och hjälpa vår nye chef att ringa runt och meddela en allt annat än rolig nyhet. En av våra kamrater i bemanningspoolen hade klämts svårt mellan en vagn och en lastbil i Jordbro. Först fattade jag nog inte hur allvarlig situationen var. Det var det nog ingen som gjorde. Inte då. Men sedan. Jag fick höra hemska detaljer och insåg allvaret. Lasse Stensson, allas vår vän och kollega, var så svårt skadad att han faktiskt svävade mellan liv och död. Ja, situationen var till och med så kritisk att han fick hämtas med ambulanshelikopter på olycksplatsen.

Egentligen var det ett rent rutinjobb. Ett sånt arbete som vi lokförare och växlare utför hundratals gånger varje år. Lasse skulle bara backa in några vagnar på ett industriområde. Han stod på sista vagnen och styrde loket med sin radioloksutrustning. Ungefär som jag själv brukar göra när jag ställer in vagnar till Volvo i Olofström. En lastbilschaufför hade ögonen på radion eller i telefonen och körde plötsligt rakt ut framför Lasse, som inte hade en chans i världen att stanna. Där satt han nu, fastklämd, en meter upp i luften, med en lastbilschaufför som sprang omkring och skrek att han inte hade gjort något fel. Blodet sprutade. Benet och armen var krossade. Smärtorna går nog inte att beskriva. Lastbilschauffören fick inte för sej att ringa SOS. Det fick två tjejer göra som arbetade i en byggnad i närheten. Lasse var vid medvetande hela tiden och förstod vad som höll på att hända. Det var inte bara blod som forsade ned på asfalten, det var ett liv som rann ur hans kropp.

Några veckor tidigare hade jag träffat den alltid lika glade och positive Lasse på en arbetsplatsträff utanför Stockholm. Hela bemanningspoolen var samlad, för en gång skull. Det händer i princip aldrig. Vi är anställda på så många olika orter och arbetar på platser i hela landet. Men nu hade vår nye arbetsledare fått till en träff. Många av oss hade aldrig träffats tidigare, så alla fick presentera sej och berätta lite om sej själva. Alla utom Lasse. Just innan det blev hans tur, fick han ett viktigt telefonsamtal och var tvungen att lämna lokalen i ett par minuter. Det blev näste mans tur, och sedan nästa. Och nästa. Lasse fick aldrig möjligheten att presentera sej. Konstigt nog var detta förbiseende det första jag tänkte på när jag fick höra talas om olyckan i Jordbro. Lasse fick aldrig berätta om sej själv och sitt liv. Nu var det inte säkert att jag skulle få träffa honom flera gånger. Det kändes lite olustigt.

Sedan kom alla de andra tankarna. Imorgon kan det vara jag som sitter fastklämd. Eller Den Vimsige. Eller vilken annan kollega som helst. Olyckor som denna är djupt tragiska. Drömmar slås i kras. Karriärer går om intet. Hela liv förstörs. Men olyckor fungerar också som väckarklockor. Farorna blir så otäckt uppenbara, riskerna så groteskt nakna. Jag vågar nog påstå att alla lokförare får en tankeställare när den här typen av olyckor inträffar. I fortsättningen tar vi det lite extra försiktigt. På det sättet kan man säga att Lasses olycka blir någon annans lycka. Jag satt i Ånge och grubblade. Det var inte bara farorna med jobbet som for genom skallen. Hela mitt yrkesval ställdes på sin spets. Är det verkligen värt riskerna? Något riktigt svar på den frågan kom jag aldrig fram till. Den kvällen tog det tid att somna i Ånge. Lång tid.

Lasse överlevde, som genom ett mirakel. Men han får betala ett högt pris. Benet är amputerat och armen krossad. Kanske kan han träna upp den igen, kanske inte. Idag har Lasse, som har sin hemstation i Nässjö, flyttats till sjukhuset i Jönköping. Han är vid gott humör, som alltid. Han ser framåt. Green Cargo har redan gjort klart att han inte behöver vara orolig över sin anställning. Så skönt att kunna känna det stödet. Det är fördelen med att arbeta i ett större företag. Det är en trygghet. Lasse tränar lite om dagarna. Vännerna kommer på besök. Liksom arbetsledaren, som rest från Örebro till Jönköping och Stockholm två gånger, trots att han egentligen har semester. Telefonen går också varm. Jag har själv pratat med Lasse ett par gånger. Han har berättat detaljerat om olyckan. Det är en skrämmande, men också fascinerande historia.

”Jag höll ju på att förblöda i Jordbro. Jag satt fastklämd och min höga puls gjorde att blodet forsade ur kroppen. Då kom det en kille i brun manchesterkostym och pratade lugnt med mej. Det var ingen fara, sa han. Ambulanspersonalen dök upp och jag såg deras ansiktsuttryck när de fick se hur jag satt fast. De grimaserade. Men killen i kostymen fortsatte att prata lugnt. Jag blev också lugn, pulsen gick ned. Jag vet inte varifrån han kom, han bara fanns där. Men hur skulle jag komma loss? Ambulanskillarna började prata om räddningstjänst och luftkuddar för att kunna flytta lastbilen. Det hade tagit för lång tid. Jag hade dött i Jordbro. Det fanns ingen som kunde flytta tåget heller. Men han med kostymen kunde. Han kopplade ur radiostyrningen på V5an och gick över till manuell körning och flyttade tåget i exakt rätt ögonblick. Ambulanspersonalen tog emot mej, annars hade jag fallit rakt ned i asfalten, med huvudet före.”

Lasse flögs iväg i helikoptern. Polis och utredare från Green Cargo kom till platsen och påbörjade sina undersökningar. Den stora gåtan, som ingen ännu vet svaret på, är vem som flyttade tåget så att Lasse kom loss. Mannen i brun manchesterkostym är spårlöst försvunnen. Ja, egentligen är det bara Lasse som sett honom. Ingen annan på olycksplatsen har sett mannen i kostym. Inte ambulanspersonalen. Inte polisen. Ingen. Likväl har någon flyttat tåget. ”Det var en ängel som klev ned från himlen. Det är jag säker på. Det var inte min tur att dö den där dagen i Jordbro”, säger Lasse.

Jag förstår exakt ur han känner. Det är nog därför som den här storyn berör mej så djupt. Jag vet att sådana här oförklarliga saker kan hända. Allt för väl vet jag det. Jag har berättat om det i bloggen tidigare. Hur min döda mamma räddade mitt liv den 10 september 2004. Det var inte min tur att dö den dagen, precis lika lite som det var Lasse Stenssons tur i Jordbro den 27 juni.

Annonser

7 thoughts on “En ängel i brun kostym

  1. Riktigt bra inlägg. Var tvungen att länka till det inlägget på min Facebook så bra var den. I morgon börjar jag lokförarutbildningen i Mjölby. I morgon börjar mitt nya liv =))

    • Efter omständigheterna mår han bra, som jag kan bedöma läget efter att ha pratat med honom i telefon tre gånger. Han är positiv och ser framåt, som jag berättade i inlägget. Prio 1 är att träna upp den skadade armen.

  2. Tack för denna berättelse! Jag är lika övertygad som Lasse att det var en ängel! Jag blir glad att Lasse blev räddad ur detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s