Läsekretsen tar plats längst fram

porjus

Efter över 13 år som lokförare har jag kört de flesta sorters tåg. Persontåg och godståg, nattåg och turisttåg, museitåg och spärrfärder. Eftersom jag valt att jobba på Green Cargo så kanske ni förstår att det är inom godstrafiken som jag trivs allra bäst. Det är inte det att jag är folkskygg. Jo, lite kanske. Det är bara så skönt att inte behöva ta ansvar för en massa andra människor när saker och ting skiter sej. Jag har suttit längst fram i ett Öresundståg med teknisk rådgivning i en lur och tågklareraren i en annan samtidigt som tågpersonalen ringer på interntelefonen och vill veta vad som står på. ”Varför har vi stått stilla i en och en halv minut?” Jag har tvingats stanna långt ute i skogen med ett fullsatt Pågatåg, i flera timmar under en spänningslös kontaktledning. Jag har pratat i mikrofonen var tionde minut och informerat om situationen men ändå fått läsa i tidningen dagen efter: ”Pär, 45: Vi fick ingen information alls”. Inom godstrafiken går det också fullständigt åt skogen ibland. Men då har jag bara mej själv att ta hand om. Det är oerhört skönt faktiskt.

Här på Inlandsbanan får man dock stå ut med att folk kommer fram i hytten. För att fråga något, eller för att ta en bild. Ibland vill de bara sitta ned en stund på biträdessidan för att kunna dela samma vy som jag. Jag brukar säga att bästa platsen i tåget är längst fram. Det tror jag de flesta skriver under på. Utsikten kan stundtals vara magnifik. Som bilden från Porjus kraftverksdamm som illustrerar det här inlägget. Tyvärr får man se även andra saker. För några år sedan kom en mamma med två små barn fram och frågade om hon fick filma lite. Jag kunde inte gärna säga nej. Detta är liksom Inlandsbanan. I samma ögonblick som hon satte på kameran så körde jag in i en kurva. På andra sidan stod en flock renar mitt i spåret. Det small i rälsbussen. Blod och ben och inälvor flög omkring i luften. Mamman sänkte kameran som i slowmotion. Likblek i ansiktet. Hon sa inte ett ord, utan bara tog sina två barn i händerna och gick bak och satte sej i kupén. Barnen grät i en timme. De undrade hur det nu skulle bli med jultomten. Ni kanske tycker att detta låter hemskt, men det är ren vardag för en lokförare. Det händer saker som är mycket värre än så.

Igår när jag körde ned 89421 och 89427 från Gällivare till Östersund så blev jag ändå glad över två besök i hytten. Det visade sej nämligen vara en liten del av den här bloggens läsekrets som hade samlats i samma motorvagn, ovetandes om varandra. Båda presenterade sej artigt. Den ene är fotograf och har dokumenterat de flesta stationerna längs de norrländska järnvägslinjerna. En gång har jag fått tillåtelse att låna en av hans bilder. Det var när jag berättade om Sveriges längsta kilometer, som finns utanför Ånge. Den andre arbetar på Trafikverket i Borlänge och pendlar med tåg från Mora. Han brukar utnyttja tiden på tåget till att läsa min blogg. Han hade sin familj med sej, bland annat lille Malte som fick hjälpa till lite i Vilhelmina. Han fick äran att fälla bommarna innan vi kunde fortsätta färden söderut. Han blev nog lite stolt över detta hedersuppdrag. När Malte klev av tåget i Östersund så hade han sparat några popcorn som han ville bjuda lokföraren på. Det var snällt.

I morgon kör jag en vända fram och tillbaka till Mora. På tisdag åker jag hem. Det är tre veckors semester som väntar. Framåt vintern hoppas jag kunna återkomma till Östersund. Jag har aldrig kört på Inlandsbanan under vinterhalvåret. Den dagliga rälsbusstrafiken mellan Östersund och Mora fortsätter, precis som förra året, trots att sommaren tar slut.

Annonser

5 thoughts on “Läsekretsen tar plats längst fram

  1. Om jag minns rätt så har Du kört på Mora i ordinarie tjänst tidigare! En liten story också. – Det var ett gäng fågelskådare på väg hem från Porjus som satt och halvsov i bilen och det var ju många korsningar med banan. Plötsligt var det en i baksätet som satte händerna för munnen och blåste som ett ånglok. Det blev en dramatisk reaktion och det var med nöd och näppe som kamraterna lyckades hindra mannen i framsätet att kasta sig ut genom dörren vid järnvägsövergången

  2. Tack Jonas för en rafflande morgonläsning, i magnefik sedvanlig anda. Jag önskar dig en välbehövlig semester nu, så du får ladda upp batteriet till höst och vinter..

    Tack Hampus till dig också, som gjorde att jag skrattade nu på morgon, det har nog aldrig hänt vid 04.20..

  3. Åh, så det är alltså GC du jobbar på. Jag trodde att det var något bemanningsföretag efter att tidigare ha läst på bloggen om ditt schema – om jag förstått det rätt så jobbar du ”sjömansaktigt” och är borta någon vecka och sedan hemma någon vecka?
    Hur pass vanligt är det i så fall att man kan välja ett liknande schema på GC?
    Jag kör persontrafik idag men börjar tröttna rejält på kombinationen av folk + schema + ja, sånt där tråkigt där som hör ihop med pressade upphandlingar. Jag är därför nyfiken på andra möjligheter att fortsätta med ett yrke som jag i grund och botten älskar, men vars omständigheter i dagsläget får Grumpy Cat att framstå som en happy hippie i jämförelse med mig..

    • Jo, jag arbetar på Green Cargo och trivs fantastiskt bra med det. Jag ingår i företagets bemanningspool och tjänstgör varannan vecka. Alla lokförare inom Green Cargo kan söka till den här poolen. Just nu är vi knappt 20 förare, men av vad jag förstått vill företaget utöka poolen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s