Som lokförare måste man vara förberedd på det mesta. En gång såg jag en elefant i banvallen. En annan gång gjorde jag köttfärs av en älg som absolut skulle utmana tåget. Han sprang upp på spåret, böjde ned huvudet med de stora hornen och krafsade med ena benet i banvallen. Det var en tuff älg. Men dum. I natt var det en annan älg som fick sätta livet till. En god vän och kollega körde ett ensamt Re-lok i tåg 5513. Loket rullade på fint. Det gick i 130 genom de småländska skogarna. Kollegan tittade på klockan. 23.27. Han var tidig. Perfekt. Snart hemma. Det var då det hände. En älg dök upp. Från ingenstans. Det small till något fruktansvärt. Det blev nödbroms på loket som stannade med ett ryck. Kollegan tog på sej jackan för att gå ut och inspektera skadorna. ”Älgen kom från höger, så jag klev ut till vänster. När jag kom runt hörnet på loket så var det första jag såg en hemsk älg som glodde på mej! Jag blev så rädd att jag nästan fick byta kallingar”.
I 99 fall av hundra blir det bara slamsor kvar av en älg som står i vägen för ett tåg. Men inte den här gången. Hela älgen satt fastkilad i fronten på Re 1430. Bakom älgen sprutade luften ut. Genom den väldigt döda älgen kunde kollegan se hur kiken till huvudledningen stod öppen. Han ville inte in och rota med händerna bland inälvorna. Det kan man ju förstå. Kanske skulle kiken gå att stänga med en pinne? Vår vän lokomotivföraren funderade en stund. Även om kiken gick att stänga, så kunde han ju inte gärna fortsätta köra med en stor älg i fronten. Han klev upp på loket och ringde fjärrtågklareraren. De lovade att skicka ut en räddningspatrull från Infranord i Helsingborg. Men det skulle ta en stund.
Kollisionen hade skett i närheten av en liten järnvägsövergång i Emmaljunga utanför Markaryd. Bommarna låg nere och varningsklockorna klingade oavbrutet. Kollegan konstaterade mitt i allt elände att situationen faktiskt kunde ha varit värre. Det var mitt i natten och vägen var till synes lågtrafikerad. Risken att det faktiskt skulle dyka upp en bilist var minimal. Alla som någon gång tänkt en sådan tanke vet vad som händer. ”Det kom en gubbe som skulle köra och tanka. Jag frågade om han inte kunde göra det imorgon. Nej, han skulle absolut tanka just nu. Det var tydligt jätteviktigt. Han var tvungen att passera vägövergången. Någon annan väg fanns inte, sa han. Sedan skulle han komma tillbaka igen. Han skulle hem och sova. Han sicksackade förbi bommarna. Jag såg aldrig att han kom tillbaka. Jag vet inte var han blev av. Han bara försvann i tomma intet”, berättar kollegan.
Den omisskännliga stanken av död älg började nu sprida sej i hytten. Min stackars vän på Re-loket slog av ACn. Infranord dök upp. De hade verktyg och kunde komma åt kiken till huvudledningen. De fäste spännband runt älgen och band fast dem i rälsen. Var och ett av banden klarar minst 2,5 ton, så det skulle inte vara något problem att få loss salig Hälge. Vår otursförföljde kollega beordrades att backa loket några meter. Älgen rörde sej inte en millimeter. Däremot gick samtliga spännband av. Det var ju inte bra. Gubbarna i orangea kläder kliade sej i huvudet. Vad gör vi nu? Efter en stunds dividerande togs beslutet att ringa efter en lastbil med kran, för att om möjligt lyfta av älgen. Tågklareraren i Malmö gjorde inte vågen.
Det blev ytterligare några timmars väntan. Vid tre anlände kranbilen. Men skulle det gå att lyfta bort älgen utan att frånkoppla spänningen och skyddsjorda kontaktledningen? Jo, det skulle nog gå. Klockan var halv fyra när älgen äntligen var borta från loket. Vid det här laget hade lokhytten hunnit kylas ned rejält. Kollegan ville inte sätta på värmen, eftersom hela fronten fortfarande var full av älgrester. Men golvvärmen fungerade. Halleluja. I Malmö skulle Re-loket växlas in på det så kallade repspåret. Lokväxlaren vägrade gå i närheten av 1430. Det stank något fruktansvärt. Kollegan på 5513 fick själv lägga växlarna för att komma rätt. Det gjorde inte så mycket. Efter alla timmar i sällskap med den döda älgen så hade han ändå nästan vant sej vid lukten. En timme senare kunde han krypa ned mellan lakanen hemma i Helsingborg. Kollegan tjänade ingen tid den här natten. Det blev fem timmars övertid istället. Så kan det också gå.
I huvudet på en lokförare 
Tips till kollegan, och andra intresserade: morakniv + yxa kan man använda för att dela elaka älgar som behagar hänga kvar i fronten. Ca 40 minuter tar det. Om man är lite försiktig så blir man inte kladdig. Ta kniven först, sedan ryggraden med yxan. Har provat just det här på en Y1:a för snart 1,5 år sedan 🙂
/Lokförare, tillika vegetarian
Blä… var det då du blev vegetarian?
Nope, kött har jag inte tyckt om sedan jag var liten, är själva smaken jag inte gillar 🙂
Om älgen ej behagar stiga av, varför inte helt sonika låta den hänga med? Säkrad med ett par spännband naturligtvis. Förbjuder reglerna detta?
Inte många i småland som skulle vända på huvudet, eller magsäcken, åt ett godståg i natten med en älg på kroken.
Finns nog inget i reglerna som förbjuder en älg i fronten, men att rulla genom Hässleholm och Lund och alla pågatågsstationerna längs södra stambanan med detta kadaver längst fram hade kanske inte varit så bra. Framför allt inte eftersom resandetågen går ganska sent/tidigt i Skåne. Tänk dej en resenär som står och väntar på tåget och så får han ett gäng älgtarmar i ansiktet…
Äckligt! Tillhör det Infranords rutiner att rycka ut på såna här uppdrag? Det kan ju vara bra att veta om man skulle råka ut för något liknande. Att gå loss på kadavret med kniv och yxa är något som inte finns i min föreställningsvärld…
Inte i min heller! Tror inte att vi behöver göra det. Trafikverket har avtal med Infranord eller annat företag, beroende på sträcka.
I underhållsentreprenaden för en bansträcka ingår även ett uppdrag att hantera viltolyckor. Det är i och för sig bara kopplat till infran -sitter viltet på ett fordon, är det nog fordonsägarens/järnvägsföretagets ansvar efter röjning. Jobbar du på ett av infraföretagen, kommer du att få åka ut på sådana jobb litet då och då. Viltet kan vara litet svårhittat ibland, men det brukar fungera bra att följa kråkorna. Norröver skall du även skära av och samla ihop renöron vid påkörningar. Öronen används sedan för att beräkna ersättningarna till de drabbade djurägarna.
För mig är det självklart att jag som lokförare gör vad jag kan för att ordna upp en driftstörning. Om det innefattar att gå loss på ett älgkadaver med yxa och handspett, så är det väl bara att ta på sig handskar och regnrocken och leka The Shining? Jag tänker inte sitta fyra timmar i skogen bara för att jag inte vill skita ner mig. Däremot får man ta det litet försiktigt, 3-400 kg älgfärs är inte lätthanterat och man måste tänka sig för så att man inte gör sig illa.
Utav mina 7 påkörda älgar under min 13 år som förare så har jag lyckats att få 2 av dom att hänga kvar i bufferten. Har kör med dom bägge ända in till stall. 🙂
Ja, denna förare är expert på att hamna i trubbel. Man han tar det i alla fall med ro. 🙂
Hittills under mina 8 år som lokförare har jag lyckats missa alla älgar som uppenbarat sig vid spåren. Dock har det varit så pass nära att älgen har försvunnit i synfältet framåt när jag satt i en Rc. Väntade bara på smällen men det kom ingen så älgen måste ha fått några hårstrån avskalade på rumpan.
Då har älgarna haft tur!
Jag har väl tyvärr råkat pricka alldeles för många renar och älgar tyvärr (men ännu är det ingen som slagit sönder luftledningarna frampå loket, även om en ATC-antenn har gått åt och det har hänt att tågvärmekabel och luftslangar mellan vagnar farit isär), men under dagens resa gick det bra även om de var en oroväckande våghalsig ren som skulle över spåret i sista stund, men den hann…
Men jag kommer att tänka på en vinternatt när jag körde ett godståg på väg söderut på enkelspåret någonstans mellan Ramsjö och Ljusdal på Norra Stambanan. Plötsligt så var en älg framför tåget och olyckan var framme, jag stannade inte omedelbart, men jag hörde att något fortsatte skramla, så jag stannade och gick ut i den kalla vinternatten och såg då den stackars älgen hänga på kopplet. Det var troligen ingen fullvuxen älg utan kanske en fjolårskalv. Min första idé var att lägga i backen och se om den ramlade av, men icke, den hängde kvar.
Efter en snabb titt i maskinrummet så hittade jag ingen yxa, men väl ett spett. Ja man tager vad man haver, men frågan var ju dock hur man skulle göra med spettet? Först så provade jag att hugga sönder skinnet som kopplet hängde i, men jag vill minnas att det inte var helt lätt, men efter att skinnet börjat gå sönder har jag för med att jag även slutligen lyckads bända av älgen från kopplet, och då hade jag plötsligt en död älg liggande framför tåget på spåret och jag tänkte att det var dumt att ha den liggandes där, troligen, skulle jag ju kunna köra över den, men risken fanns ju att någon ATC antenn eller något annat skulle ta skada, om inte på mitt tåg så kanske på något av alla de andra tåg som skulle passera tänkte jag. Så jag lyckades efter en lång stund rulla ner den i diket. Först försökte jag med hjälp av spettet att rulla ner den i diket, men det gick dåligt, men jag lyckades efter ett tag rulla ner den lealösa älgen i diket genom att dra i ett ben i taget och få bit för bit att rulla över en bit innan jag till slut fick hela älgen att rulla av spåret.
Trots att det var cirka 25 grader kallt så blev då jag svettig. Tyvärr väntade en hotellövernattning och en passeras i persontåg efter denna natts bekymmer och jag hade ju inte undgått att få lite älgblod på kläderna så det hade ju inte gjort något om man hade kommit hem direkt efter olycksresan…
När jag parkerade loket så lät jag det blodiga spettet ligga mitt på maskinrumsgolvet och rapporterade in att både lok och spett behövde tvättas, men ett tag senare så träffade jag på en kollega som berättade att han nyligen hade tagit i ett spett i ett lok och blivit blodig, ja jag kunde inte annat än erkänna att jag troligen var den skyldige till detta och samtidigt konstaterar att någonting måste ha missats vad det gällde att rengöra spettet, men antagligen hade i alla fall någon flyttat det från mitten av maskinrumsgolvet där jag hade lämnat det. Det vore ju också ganska orealistiskt att det var flera blodiga spett på loken så tätt inpå tiden, så det torde vara samma spett som han tagit i.
Och inte har jag fått någon riktig inspiration till att bli jägare av detta, som jag kan tycka att är en av nackdelarna med yrket.
/Fredrik
Det var fanimej strongt gjort! Tur att du är stor och välbyggd… 😉 (Ursäkta språket)
”Stor och välbyggd” var nog inte helt rätt ord på mig, men jag kan tycka att det var tur att inte de orden stämde helt in på älgen heller…
”Stor och välbyggd” var lite ironi…
Men jag har kört på en mjölkkossa i Januari mellan Garsås och Mora. Jag tror kossan körde något slags löpintervaller mellan vägövergångarna. Borde ju vara lugnt klockan tre på natten, tänkte hon. Men där kom jag med mitt tåg. Slafs, slafs och en slangkoppling som bröts. På vägen tillbaka så såg det ut som om det låg varm pölsa i spåret och ångade i den 15 gradiga kylan.
Var den ute på vinterbete..?
Två bekanta till dig (jag gissar det , de är ganska så kända) höll på att i samband med uppkörning få öva sig på hantering av tilltufsad älg (och jag som eldare.)
Älgvikenkurvorna …. och loket var vgj24.