Tio år av frågor

10155134_10203415852146340_1116944755_n10 september. Ni får ursäkta att jag tjatar om detta datum. Att skriva har blivit min terapi. Om ni vill slippa läsa ett sorgligt inlägg så ska ni sluta nu. Detta är ingen vacker historia. Det finns bara sorg och saknad. Idag är det exakt tio år sedan min älskade mamma dog. I mitt hjärta bor en sten. En stor, tung, svart sten som jag aldrig blir av med. Den plågar mej varje vecka, ibland varje dag. Den låter mej inte glömma. Ibland grubblar jag, men oftast ställer jag frågor. Till mej själv. Eller rakt ut i tomma intet. Det är frågor som jag aldrig får något svar på. De läsare som följt den här bloggen från starten vet vad det här handlar om. Det är en story som jag inte orkar berätta en gång till. Ni kan klicka på den här länken lokforaren.wordpress.com/2011/07/26/mammas-dod-raddade-mitt-liv/ om ni vill läsa vad som hände den där soliga höstdagen för snart tio år sedan. Det var en dag som radikalt förändrade min syn på livet. Min döda mamma räddade mitt liv. Hur det nu är möjligt.

Nu finns det så många andra dimensioner i den här berättelsen som jag aldrig avslöjat. Egentligen borde jag kanske ha tappat all tilltro till vår Herre. Eller vem det nu är som styr och ställer. Men efter allt som hänt är jag övertygad om att det finns en högre makt. Livet kan inte enbart handla om slump, öde och osannolika tillfälligheter. Det måste finnas ett högre väsen, en hand som styr över liv och död. Men är det en Gud? I så fall har jag några frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på. Varför skänkte du ett liv när du tog ett annat? Var det min mamma som fick betala priset för att Fabian fick leva och bli frisk? Är livet bara ett simpelt nollsummespel? Är detta vad som menas med att Herren ger och Herren tar? Kan du svara på det? Tack på förhand. Sedan har jag några hundra frågor till. Men dem kan vi ta en annan gång.

Nu undrar ni kanske vem Fabian är. Fabian är familjens storebror. Han föddes på hösten 2003. Det blev ingen rolig förlossning. Fabian föddes med syrebrist. Det var kris. Han behandlades på intensivvårdsavdelningen i Lund i flera veckor. Till slut blev han utskriven. Men läkarna kunde fortfarande inte säga hur mycket skada hans lilla hjärna hade tagit. Några veckor senare fick vi veta att Fabian med största sannolikhet skulle bli helt återställd. Det var nog min lyckligaste dag i livet. Sedan vet jag inte exakt hur lång tid det tog innan jag fick det andra beskedet. Det var kanske samma vecka. Mamma hade cancer. Hon hade just fyllt 49 år. Det blev hennes sista födelsedag. Hon hade sett fram emot att bli farmor. Hon hade tusen planer. Hon brukade prata om hur hon och ”Bebben” skulle gå ned till bryggan och fiska när han blev lite äldre. Det blev ingenting av med alla dessa planer. Mamma orkade inte. Sjukdomen åt upp henne inifrån. Och snabbt gick det. En gång hann hon med att vara barnvakt. Det var allt. Ironiskt nog skedde det på sjukhusområdet i Lund. Mamsen låg inlagd för behandling och bodde på lasarettet, bara några meter från platsen där Fabian hade fötts.

Egentligen skulle Fabian ha fått sina första minuter i livet på BB i Karlskrona. Blekinge är vårt hemlandsting. Men Fabians mamma tjatade sej till en förlossning i Lund. Som om hon hade något otrevligt på känn. Så här i efterhand tackar jag dessa högre makter för det. Fabian hade hamnat i Lund även om han hade fötts i Karlskrona. Men vad hade hänt om han hade tvingats tillbringa sina två första timmar i livet i en ambulans? Utgången hade kanske blivit densamma. Kanske inte. Det är en annan fråga som jag aldrig kommer att få veta svaret på. I Lund gick det så snabbt, så snabbt. ”Det går åt helvete!” skrek en läkare. 30 sekunder senare var hela rummet fullt av experter. Det vimlade av barnläkare och hjärnkirurger. Jag tror inte att de resurserna hade funnits i Karlskrona.

Fabian satt framför sin farmor på sjukhuset när hon somnade in. Utgången hade varit given i flera månader. Behandlingen bet inte på den hemska sjukdomen. Efter jul någon gång bestämde sej mamma. Hon bad läkarna sluta med medicinerna. Hon orkade inte kämpa mer. Hon ville få somna in. Bort från smärtorna och bort från ångesten. En vacker lördag i mars var det slut. Just då kändes det som en befrielse. Vi hade hunnit ta farväl. Jag var förberedd på dödsbeskedet. Det var vi nog alla. Bara någon vecka tidigare hade min pappa suttit vid sjukhussängen i timmar och pratat minnen med det som en gång var hans ungdoms kärlek. Skilsmässan tio år tidigare var ett sorgligt kapitel. Innerst inne tror jag aldrig mamma slutade älska pappa. Till slut tror jag att de fann varandra igen, den där kvällen på sjukhuset. På något sätt tror jag det. Sedan gick det några månader. Det blev september. Mamma skulle ha fyllt 50 den där dagen. Det var då allt blev kaos på riktigt.

Idag står jag framför mammas gravsten. Det är inte så ofta som jag går hit. Det beror inte på att jag inte vill eller hinner. Verkligen inte. Jag orkar bara inte. Saknaden blir för stor, tankarna för många. Idag vill jag bara minnas mamma för alla våra lyckliga stunder tillsammans. Men hur jag än bär mej åt så dyker de upp i skallen. Frågorna utan svar.

222817_1953462125576_2767794_n

Annonser

7 thoughts on “Tio år av frågor

  1. Det är väldigt tråkigt att jag aldrig fick lära känna min svärmor, efter vad jag har hört om henne så var hon en fantastisk människa!

  2. Jag känner inte dig, men vill ändå säga något som om jag kände dig. Till exempel: Men vännen, vad jobbigt att ha så många frågor och inga svar.
    Själv så tror inte jag på någon Gud eller någon högre makt, det är för enkelt att lämna allt i Guds händer. Vi föds, lever och dör. Förhoppningsvis så lämnar vi ett avtryck som berör på ett vackert sätt. Så som din mamma gjorde.

  3. Känner med dig.
    Livet blir inte som man tänkt sig, så det gäller verkligen att ta vara på den tid vi får tillsammans.
    Genom att prata om och hedra de vi förlorat lever deras minne vidare.
    Känner även igen mig i förlossningskaos, maken till maktlöshet har jag aldrig känt. Tur att det gick bra till slut.
    Tack för att du delar med dig av alla tankar och funderingar!

  4. Får tårar ögonen och känner starkt med dig. Ida var en mycket fin människa. Tackar Linda för länken på Facebook så jag fick läsa dina fina ord om din mamma. Varma hälsningar från Ulle

  5. Nej, vän och kollega, det är inte ett sorgligt eller tråkigt inlägg! Det är ett varmt, mänskligt och fint inlägg! Vi tar gärna del av dina känslor, och delar gärna med oss av vår sympati, och dina frågor, oavsett om och vad vi tror om en gud. Själv tror jag på Gud, och ser Honom som ett stöd i svåra tider istället för att se Honom som en orsak till dem. Men, oavsett, så är vi glada över att få vara dina läsare. Känn vårt stöd och vänskap!

  6. Jätte fint skrivet. Har själv erfarenhet av den där sjukdomen som anhörig. Jag hoppas du minns dom vackra stunderna. Tack för en jätte fin blogg. Jag följer den dagligen efter uppdateringar. Undrar även om du i ditt yrke besöker någon driftlednings central eller tågx. Finns i så fall det någon möjlighet att skriva om det på bloggen. Vore jätte intressant.

    Återigen tack för en underbar blogg. /Piloten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s