Lokförar-karma

11564_1236008229677_2943261_nHäromkvällen satt jag hemma i soffan och slösurfade med laptopen. Jag ramlade in på Youtube och fick se ett väldigt roligt klipp. Det handlar om hockeyspelaren Steve Sullivan som blev skadad och hånades av en motståndarsupporter, men snabbt fick sin hämnd. På ett högst osannolikt sätt dessutom. Snacka om karma. Då slog det mej att jag själv varit med om en liknande historia. Fast inte som överbetalt NHL-proffs förstås, utan i egenskap av fattig lokförare. Det var annandag påsk för tiotalet år sedan. Jag ankom till Karlskrona med Kustpilen och skulle sluta för dagen. Av turlistan framgick att jag skulle bli avlöst. Någon kollega syntes inte till, så jag stängde dörrarna och kontrollerade att vagnen var tom. När jag skulle aktivera den andra förarhytten, så upptäckte jag en Malmöförare i förstaklassavdelningen. Det var han som skulle ta över tåget efter mej. Han hade åkt pass från Kristianstad. När jag fick veta det så blev jag lite sur. Vi lokförare på Blekinge Kustbana hade en tyst överenskommelse att man som passåkare alltid erbjöd sej att köra tåget, om det kunde hjälpa den ordinarie kollegan att komma hem lite tidigare. I det här fallet hade jag tjänat nästan tre timmar på att kliva av i Karlshamn. ”Det står inte på min turlista att jag ska köra tåg, jag ska åka pass”, snäste Malmöföraren. Han hade helt rätt. Det är ingen skyldighet att vara snäll och hjälpsam.

Tre veckor senare stod jag i Karlshamn och väntade på tåget. Jag var på väg till Karlskrona. Min tjänstgöring började vid 21.10. Jag hade en överliggningstur i Malmö. Jag visste att det var en lokförare från Malmö som skulle komma med tåget som jag stod och väntade på. Denne kollega skulle jag sedan avlösa i Karlskrona och han skulle åka pass med mej tillbaka till Malmö. I normala fall när jag hade den här turen brukade jag erbjuda mej att ta över ansvaret redan när jag klev på tåget i Karlshamn. Malmöföraren kunde då traska rakt över perrongen och sätta sej på det mötande tåget. På så sätt var han ”himma” i Skåne två timmar tidigare än annars.

Vem är det då som rullar in på gamla spår 7 i Karlshamn med Kustpil mot Karlskrona? Jo, samme nitiske paragrafryttare som jag rök ihop med några veckor tidigare. Nu var det tid för hämnd. Jag vinkade glatt åt kollegan när han stannade med tåget. Allt för att han verkligen skulle se att jag fanns med ombord. Jag frågade tågmästaren om det var okej att sätta sej i förstaklassavdelningen. Det var som vanligt inga problem. Nu skulle Malmöföraren få smaka på sin egen medicin. Men sedan slog det mej att jag minsann skulle vara smartare än så. Jag knackade på dörren till förarhytten. Kollegan öppnade. Jag erbjöd mej att ta över tåget. Han undrade om jag verkligen kunde tänka mej att göra det. ”Självklart”, sa jag. ”Man ställer väl upp för en kollega?” Malmöföraren blev alldeles röd i ansiktet. Som han skämdes. Från den dagen insåg även han att fel ibland kan vara rätt.

Annonser

7 thoughts on “Lokförar-karma

  1. Jag tror att uttrycket är ”Killing them with kindness” ( Döda dom med vänlighet ).

    Fördelen med det du gjorde att du dels fick ut en liten ”hämnd” men samtidigt gav händelsen ett positivt avslut vilket oftast känns bra för bägge – i det långa loppet.

  2. Bra gjort. Jag tänkte precis som du först, ”nu ska han få”! Att du sedan lyckades ”hämnas” och samtidigt var en större person, är ju lysande! Fasen vad bra gjort.

  3. Eftersom du skriver ”tyst överenskommelse” antar jag att arbetsgivaren egentligen inte tillät att man gjorde på ett sådant sätt? Undrar förresten om det förekommer idag?

    • Arbetsgivaren visste om vad som skedde. Det var ett givande och tagande. Tror aldrig att varken personalfördelaren eller trafikkontoret någonsin hade några problem att få folk att ställa upp i akuta lägen. Hur det är på just BKB idag vet jag inte, men efter vad jag har hört har Veolia inte riktigt samma syn på sin personal som SJ en gång hade.

  4. Tänk om han har en släng av Asperger? Då är det inte så lätt att tänka ut att man ska erbjuda sig att göra något på det sättet. Men om han nu inte var rädd för arbetsledningen hade nog ställt upp om han blev tillfrågad, de flesta aspisar är egentligen väldigt vänliga.
    Jag var ju inte där, så jag kan naturligtvis inte säga något om vad som hände. Men ibland kan det vara värt att tänka på att alla inte skapta lika. I vilket fall som helst så var det bra hanterat av dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s