En kilometer är 1000 meter. Varken mer eller mindre. Det är en självklarhet som vi fick lära oss redan som små barn. Tyvärr är det inte riktigt sant. I det ibland totalt obegripligt byråkratiska och komplexa svenska järnvägssystemet finns sådana exempel. Den observante tågåkaren har kanske noterat att det med jämna mellanrum står små vita skyltar med svarta siffror längs de olika bansträckningarna. Det är så kallade kilometertavlor. Det är ett positioneringssystem som används för att markera avståndet till närmaste viktiga knutpunkt eller större station. För oss lokförare är det ett ovärderligt hjälpmedel. När vi kör på en älg eller upptäcker ett fel som måste rapporteras så kan vi ange närmaste kilometer. Utan kilometertavlor hade vi ofta inte haft en susning om vart vi befinner oss. Det kan vara flera mil mellan driftplatserna. Ibland finns inga som helst referenspunkter. Inga vägar, inga sjöar, inga hus. Bara gran efter gran efter gran så långt ögat når.
En gång i tiden när kilometertavlorna sattes upp, så var avståndet mellan dem exakt tusen meter. På Blekinge Kustbana börjar till exempel kilometerräkningen i Kristianstad. Karlshamn ligger mellan kilometer 61 och 62. På den gamla Vislandabanan, som revs upp i början av 1980-talet, lät man de flesta av kilometertavlorna sitta kvar. I Svängsta finns tavla 11. Idag är banvallen omgjord till cykelbana. Få cyklister vet nog vad de gamla rostiga skyltarna betyder. Vi andra, som är lite mer insatta, vet däremot hur långt vi har kvar att trampa innan vi är framme i Karlshamn, metropolen vid Mieåns mynning.
Nåväl. Tillbaka till Blekinge Kustbana. I Gullberna, utanför Karlskrona, står kilometertavla 125. Det känns ju logiskt. Det är 12,5 mil till Kristianstad. Men sedan sker något märkligt. På nästa tavla står det 347. Förklaringen är att det vid förgreningsväxeln mellan BKB och Emmabodabanan sker en så kallad längdmätningsförändring, vilket framgår av linjebokens avdelning D. 347 är helt enkelt avståndet till Göteborg, via Emmaboda och Alvesta. Den högsta siffra som jag lyckats fånga på bild finns på Malmbanan utanför Kiruna. Det står 1405 på skylten. Jag vet inte säkert, men jag antar att detta är avståndet till Stockholm.
Problemet uppstår vid linjeomläggningar. Ibland rätas bansträckningen ut. Linjen blir kanske 200 meter kortare. Egentligen skulle då samtliga kilometertavlor behöva flyttas 200 meter, för att positioneringssystemet ska vara helt korrekt. Så gör man förstås inte. Vid Brännberg på Stambanan genom övre Norrland är det bara drygt 50 meter mellan tavla 1115 och 1116. Det ser festligt ut på David Larssons bild, som jag fått tillåtelse att publicera i bloggen. Nu är det inte alltid som kilometrarna blir kortare. Det händer också att de blir längre. Så är fallet utanför Ånge, där jag har tjänstgjort den senaste veckan. När den nya sträckningen drogs förbi Ånge, så uppstod Sveriges längsta kilometer. Uppgifterna varierar lite och själv har jag förstås inte varit ute i spåret och kontrollmätt, men denna unika kilometer är mellan 3205 och 3893 meter lång. En liknande typ av lömsk kilometer finns en halvmil från vårt hus. Den påstås vara tusen meter lång, men min kropp hävdar bestämt att den måste vara minst tre kilometer, kanske längre. Åtminstone känns det så. Passa er noga för det så kallade motionsspåret…
I huvudet på en lokförare 
Jag råkade ut för en av dessa akademiska kilometrarna när jag arbetade på Banverket. Jag började skiftet med att lasta mitt makadamtåg med cirka 370 kubik makadam. Därefter hängde jag på spårriktare,plog och Dss längst bak i mitt tåg och drog iväg. Nattens uppdrag var att tippa mak och spårrikta cirka 3 km spår och vi räknade att det skulle ta hela natten. Men på grund av korta kilometrar så slutade vi med 100 meter spårriktning och 4 kubik mak tippad. Jag antar att vi måste ha hastighetsrekord på spårjustering 😉
Ja, kilometer 1405 som du fotograferade i Råtsi, kilometer 1115 i Brännberg och den långa kilometer 482 i Ånge räknas från Stockholm, via gamla stambanan Stockholm–Uppsala–Krylbo–Storvik–Ånge–Vännäs–Boden–Riksgränsen. Landets högsta kilometertal finns därmed i just Riksgränsen, fotovänligt vid plattformen som framgår av följande bildlänk: http://jvgfoto.se/bild/00016400/
Ah, intressant!
Den här stolpen är från 1958. Jag har noterat det ryms ungefär 17 stolpar på en kilometer. Nu undrar jag om nya stolparna på kustbanan är likadant märkta? http://i1261.photobucket.com/albums/ii594/hampus60/banvakt16_zps00caa87a.jpg
Har inte funderat över märkningen. Däremot stämmer det att det brukar vara ungefär 17 kontaktledningsstolpar per kilometer. 60 meter är det vanligaste avståndet mellan stolpar på linjen, inne på stationerna står de lite tätare.
Kontaktledningsstolpar är märkta med samma avstånd, så har man inte tillgång till en kilometerstolpe är det bara slå ett öga på en kontaktledningsstolpe, som dessutom ger en mer noggrann position i de lägen man kan behöva ange den. Avståndet mellan stolparna varierar beroende på typ av kontaktledningssytem och hur kurvig bana, men det blir som oftast runt 17st per kilometer.
Tyvärr finns det flera olika sätt att numrera kontaktledningsstolpar så det gäller att veta hur systemet fungerar på just den sträcka som man kör. T ex har några av de gamla TGOJ-sträckorna fortfarande kvar systemet att stolparna börjar numreras med 1 från den första stolpen på linjen efter en station, fram till nästa station, där man börjar om från 1 igen. Stolpnumreringen utgår dessutom från gamla och nu nerlagda stationer så du kan ha flera stolpe 22 mellan två befintliga driftplatser.
Självklart, men dem sträckorna med den typen av märkning ska vara undantaget och byggs allt eftersom bort (iaf. det jag fick höra under utbildning). Många sträckor (möjligen alla?) hade den typen av numrering på stolparna från början. Det bör dock inte ställa till några problem för en förares vardag i allmänhet ändå