Orange debut efter 13 år

Ni vet hur det kan vara med gamla klasskompisar. Man träffas dagligen i kanske nio, tio år, det kommer ett sommarlov att sedan är de försvunna. Man tror att folk flyttat till Bortre Mongoliet. Det går 20 år. En dag står han där på McDonalds. Så visar det sej att den gamla kamraten bott kvar i samma stad som jag hela tiden. Vi har bara sprungit förbi varandra. När han roade sej på Nöjesbåten så besökte jag Hotellet, när han handlade på Ica så gick jag på Konsum. Precis så har det varit även i mitt järnvägsliv. Jag har aldrig kört ett orangefärgat Rc-lok. Trots 13 år i branschen. När jag började på SJ så rullade det fortfarande en hel del Rc-lok i originalmålning. Men både SJ och Green Cargo hade infört nya designprogram. När loken togs in för större revisioner så målades de också om. Green Cargoloken blev gröna, SJ-maskinerna blåa. Vid bolagiseringen och uppdelningen av SJ vid årsskiftet 2000/2001 vill jag minnas att samtliga SJs Rc3 och Rc6 redan var lackerade i blått. Några lok – de så kallade Blue X – fick mörkblå design. SJ provade att lackera några lok i grått, sedan i svart. Man fastnade för den svarta färgsättningen. I framtiden är det tänkt att alla lok och vagnar ska få denna målning.

Under den första halvan av 2000-talet blev den klassiskt orangea färgsättningen allt ovanligare längs de svenska järnvägsspåren. Från början hade Sveriges samtliga knappt 400 Rc-lok denna snygga design. Framåt hösten 2005 fanns bara ett enda kvar, Green Cargos Rc4 1290. Tågintresserade fotografer smög omkring längs spåren under hela sommaren för att få en sista bild av ett lok i orange färg. Snart skulle nämligen maskinen in på revision – och omlackering. 1290 togs in på verkstaden i Örebro och vi tågnördar fällde en tår. Men döm av min, och säkert många andras, förvåning när 1290 rullade ut från Euromaints verkstad. Loket var visserligen omlackerat. Men inte i grönt. Utan i sin gamla kulör. Halleluja!

Ryktet gick att personalen på verkstaden gjort en kupp och lackerat loket i sin originalfärg. ”Den gröna färgen var slut så vi tog vad vi kunde hitta”. Men så var naturligtvis inte fallet. Green Cargo hade nämligen gjort ett sällsynt undantag från sitt nya designprogram. Som en hyllning till Asea och den svenska järnvägen lät man Rc4 1290 förbli orange inför det stora jubileumsåret 2006. Det var ett fint beslut som verkligen applåderades av alla oss tågtöntar. Även om en och annan hade synpunkter på valet av typsnitt i fronten och på sidorna. Lite i skymundan av denna glada gärning, så gjorde faktiskt Inlandsbanan samma sak. Man lät måla om T43 222 i dess ursprungsfärger: rött, blått och vitt. Under 2006 drog de två loken många museitåg runt hela landet.

Sedan dess har jag kört massor av Rc-lok. Jag vet inte hur många hundra timmar jag tillbringat i diverse Rc2, 3, 4 och 6. De har varit svarta, gråa, blåa och gröna. Men 1290 har jag skickligt lyckats undvika. Men häromdagen var det dags. Jag skulle köra tåg 4590 från Ånge till Långsele. Tåget stod redan inne på spår fem när jag påbörjade min tjänstgöring vid sjudraget på morgonen. Jag printade ut körordern, slängde ett öga på ordertavlan och började sedan traska längs vagnarna, fram mot loket. Det var grått och disigt och lite snö i luften. När jag kom längre fram så började jag ana vilket lok som skulle följa mej på färden norrut. Och mycket riktigt: Rc4 1290. Jag blev lite glad, faktiskt. Man måste nog vara lokförare och lite lätt störd för att kunna förstå det. Tåget vägde drygt 1200 ton, så min nye kompis fick kämpa i backarna ut från Ånge. Det tog ett tag att få upp farten. Sedan rullade tåget på bra. Jag lyssnade på OS på radion och njöt av det norrländska vinterlandskapet. I Fångsjöbacken fick vi slå stopp i maskinen. En snöplog hade spårat ur utanför Graninge, så vi blev över två timmar försenade. Men det gick ingen nöd på varken mej eller 1290. Jag drack kaffe och surfade lite på laptopen. Otroligt nog hade jag 3G-täckning på telefonen. Det var en annan glad överraskning.

Annons