Häromdagen glömde lokföraren i ett Öresundståg att stanna vid den nyöppnade stationen i Åsa, mellan Varberg och Kungsbacka på Västkustbanan. Det var inte första gången det hände, meddelar en kollega. Resenärerna skakar förstås på huvudet. Hur är det möjligt att glömma stanna på en station? Tidningarna och lokalradion vill gärna göra en liten skandal av det hela. Jag kan förstå det. Vanligt folk tycker förstås att det är underligt hur sådana här saker kan hända. Och naturligtvis. Det är oförlåtligt att bara blåsa förbi en perrong i 180. Men jag förstår precis hur det gått till. Jag har själv varit med om samma pinsamma situation vid två tillfällen. Jag tror att de flesta lokförare med några år bakom spakarna har varit med om samma sak. Man skäms som en hund när det händer. Tyvärr blir ofta den enda möjliga lösningen att köra vidare till nästa station eller hållplats. När lokföraren väl upptäcker sitt misstag – det sker oftast när man ser perrongen närma sej i hög fart – så är det nästan alltid för sent att agera. Att bromsa ett tåg från 180 till stopp tar tid. Man passerar mellanblocksignaler och ibland även vägskyddsanläggningar. Att backa ett tåg i ett sådant läge är inget alternativ. Allmänheten vill gärna jämföra tågen med bussar. Men det är en jämförelse som haltar. Busschauffören kan tvärnita när han upptäcker en hållplats. Han kanske till och med kan stanna en bit bort från den ordinarie stopplatsen. Den förmånen har inte vi lokförare.
Men över till själva kärnfrågan. Hur är det möjligt att en lokförare glömmer att stanna? Det kan bero på många saker. Kanske har man kört samma sträcka i tio år utan att någonsin behöva stanna. Plötsligt en dag så ska man göra det. Då behöver man inte ha tankarna på annat håll i många sekunder förrän fadäsen är ett faktum. Hastigheterna är så höga och bromssträckorna så långa. Det gäller att vara på alerten hela tiden. Ett annat vanligt scenario är att något oförutsett inträffar. Tågvärden kommer fram och berättar om en stökig resenär. Tågklareraren ringer och frågar om man kan ta emot en säkerhetsorder. Felindikeringssystemet piper och kallar på lokförarens uppmärksamhet. Egentligen är det ingen ursäkt. Sådana saker ska en lokförare klara att hantera. Simultankapacitet är en av de egenskaper som noga provas i samband med urvalstesterna. Men ingen är felfri. Shit happens, som man säger.
Själv har jag som sagt klantat till det några gånger under mina 13 år som lokförare. Ett av tillfällena har jag tidigare berättat om i bloggen i det här inlägget https://lokforaren.wordpress.com/2011/11/11/jag-skamdes-som-en-hund/ En annan gång blåste jag förbi Gunnesbo utanför Lund. Längs Inlandsbanan brukar det också hända att jag tvingas dra D3an i botten. Men då handlar det nästan uteslutande om campare och andra friluftsmänniskor som plötsligt uppenbarar sej intill banvallen och flaxar med armarna. Att den sortens resenärer tvingas traska några hundra meter i sly och grus för att komma ombord på tåget räknas liksom inte. Nåväl. En kollega berättar att han en gång nästan kanade förbi Lessebo mellan Växjö och Kalmar. Han fick nödbromsa tåget och fick stopp på ekipaget i sista sekunden. Tyvärr rök det rejält från bromsarna, så när kollegan öppnade dörrarna så gick brandlarmet i Öresundståget…
När det gäller Gunnesbo så har jag även råkat göra ett omvänt misstag. Jag stannade fast jag inte skulle. Det var naturligtvis ingen katastrof. Hellre det än tvärtom. Alla Pågatåg utom just det här hade trafikutbyte i Gunnesbo. Varför vet jag inte. Det märkliga var att när jag öppnade dörrarna i tåget, som egentligen bara skulle susa förbi hållplatsen, så klev två personer av…
I huvudet på en lokförare 
På Österlenbanan mellan Tomelilla och Simrishamn finns en hållplats som heter Lunnarp. Jag har jobbat som tågklarerare i Ystad/Tomelilla sedan 2011. På den tiden har jag fått ge tillstånd att backa på linjen minst 5 gånger vid Lunnarp. Men bara där! Av någon anledning är det tydligen väldigt lätt att blåsa förbi just Lunnarp. Vet att flera av mina kollegor har gjort samma iakttagelse…
Vi ska inte tala om dom som kört förbi teatern utanför Skurup med alla åskådarna på tåget!!!! Den är ju en klassiker 🙂 Det var inte jag!!!!!!
…nej, det var ju jag!
Kryper till korset, körde mellan Uppsala och Sala och skulle stanna i Heby. Satt å tänkte på annat när jag plötsligt inser att jag ska stanna. Från Uppsala hållet är det nedförsbacke mot Heby och det var lite halt på spåret. Fullbromsning och man hörde hur fastbromsningssystemet fick jobba för fullt på X12:an. Nu är perrongen i Heby väldigt lång för en X12:a men det var tur för jag fick stopp på maskineriet precis vid U-tavlan, annars brukar man stanna mitt på perrongen.
Som om inte stationen låg tillräckligt långt bort från byn… 😉
Bättre lycka i Ransta!
Jag har klarat mig från pinsamheten ÄN så länge, även om det varit mer än väl nära vid några tillfällen. Dock har det ännu inte handlat om ren glömska utan snarare mer om en uns för mycket av självförtroende inför stundande inbromsning alternativt bromsningar som inte motsvarat förväntan av ett eller annat skäl.
Kollegan som missade Åsa bjöd i vart fall oss andra på tårta efteråt… Hoppas det blir en tradition bland oss Lokförare 🙂
Jag lyckades med bedriften för någon månad sedan, men jag tycker mig ha en mängd goda ursäkter. Uppehållet var nytt inför T14 och fanns inte med i tågets informationssystem. Hade inte heller kört detta tåg i T14 innan denna dag. Det var kolmörkt, tidig morgon, på väg hem från en överliggning. Dessutom hade min sambo ringt under natten och meddelat att vattnet gått. Två månader före tidtabell.
Men det gick bra. Kunde backa tillbaka utan problem, jag hann till förlossningen och barnet mår bra. 🙂
Vilken solskenshistoria! Grattis får jag väl säga också!
Jag är inte det minsta förvånad med tanke på att jag vid ett tillfälle brände rakt fram vid Gelleråsen utanför Karlskoga, när jag egentligen skulle ha tagit vänster mot Storfors. Till saken hör att problemet knappast var att jag inte hittade då jag kört vägen ett otal gånger. Så kan det gå när man sitter och snackar goja och kör på ”autopilot”. Sedan tyckte jag att vägen började se väldigt märklig ut och att det var för mycket skog och för lite åker där ute i mörkret vid sidan av vägen. Plötsligt tog asfalten slut för att de fräst av den och det dök upp en skylt om Grythyttan xx km. Här insåg jag att det inte riktigt stod rätt till, och att om det inte var Carl-Jan Granqvist jag var ute efter så var det läge att vända.
Jag stannade bilen, ”tömde tanken” med bilen på tomgång bakom ryggen och gjorde sedan slokörat och lite röd om kinderna en rundpall, varpå jag snart fick ett samtal där det undrades var i hela friden jag tagit vägen. Vi hade ju liksom pratats vid där kring Karlskoga och jag borde ha kommit fram vid det här laget. ”Jo, ehh, höhö, funny story…” 😉 Fast jag fick i alla fall en varning om att det var några kossor som rymt och nu kamperade på mitt på vägen mellan Karlskoga och Storfors…
”Plötsligt tog asfalten slut”…hahaha!