Slutfestat i Kristianstad

dsc00916Museiföreningen Östra Skånes Järnvägar i Kristianstad brukar varje år arrangera Öppet hus. Det skedde senast för ett par månader sedan, i september. Det är ett uppskattat evenemang som brukar locka massor av besökare. I år hade jag inte möjlighet att närvara vid Öppet hus, men förra året fanns jag på plats. Precis som resten av familjen. Ungarna klättrade upp och ned i vagnarna och ångloken. Vi tittade på modelljärnvägar, köpte fika och pratade med kompisar som vi inte hade träffat på flera år. Jag skrev om det trevliga arrangemanget i den här bloggen, men framförde en viss oro. Hur länge får festen fortsätta? var frågan jag ställde. Häromdagen fick jag svaret när ÖSJ-bladet damp ned i brevlådan. Årets Öppet hus kan mycket väl ha varit det sista någonsin.

”Vi får se om det blir något Öppet hus 2014, troligen blir det inte det, då vi har en del andra evenemang på gång nästa sommar och höst. Eventuellt har vi en resa med 109:an och våra passagerarvagnar till Nässjö första veckan i september nästa år, och vi är nog för få personer, som det ser ut just ju, för att kunna fixa Öppet hus och ordna lite större resor”, skriver ÖSJs ordförande Mikael Andersson.

De aktiva medlemmarna blir allt färre, och arbetsbördan blir allt större. Men inte nog med det. Intresset från diverse utställare har också minskat. ”Jag har till exempel skickat ut 25 förfrågningar till hobbysäljare och företag men bara fått svar från två”. ÖSJs ordförande ser dock en ljusning i horisonten. ÖSJ arbetar för tillfället hårt för att kunna ansöka om ett gemensamt trafiktillstånd tillsammans med museiföreningen i Strömsnäsbruk. Det skulle bli ett lyft för ÖSJ.

Annonser

4 thoughts on “Slutfestat i Kristianstad

  1. Tyvärr börjar föreningarnas aktiva bli gamla och man har tyvärr inte ansträngt sig för att bli av med den ”gubbstämning” som ofta råder i föreningarna. Jag är förvisso man med järnvägsintresse, men det som hindrar mig från att aktivera mig i någon förening är just att medlemmarna för gamla (jag får inget socialt utbyte själv – vilket är en stor anledning för mig att vara med i en förening), det är för exkluderande jargong (Oj, titta en söt liten jänta som kör loket, klarar hon det själv?) och känslan av att är man inte järnvägare själv göre man sig icke besvär. Det är frågor som behöver funderas kring, sen kan jag komma och bidra med förynring och bevaring av föreningarna.

  2. Själv stöttar jag ÖSJ med medlemskap men de lyckas alltid förlägga sina aktiviteter till mina jobbhelger och andra jobbdagar. Mysko!

    En annan förening jag stöttade tidigare gick jag och en Lokförarkollega ur när de behandlade oss yrkesfolk som något katten hade släpat in.

    Efter alla kurser och utbildning på
    museijärnvägens säkerhet och fordon höll vissa i föreningen det för viktigare att diskutera vad en bagagepollett kostade i Eslöv 1957 än att ordna en övningstimme åt två redan yrkesverksamma Lokförare.

    När sedan den ansvarige beklagade sig i mail hur svårt det var att få folk och ställa upp fick det vara nog för både kollegan och mig. Tack och Hej, leverpastej!

    Återväxten blir såklart lite svår när grupperna antingen befinner sig långt över pensionsåldern eller i tonåren. Mitt eget där mittemellan saknas nästan helt.

    • För egen del vill jag gärna hjälpa till. Älskar till exempel att puttra fram i de gamla rälsbussarna av Y6-typ. Men tiden räcker inte till. Jag tror att det är så för många i min ålder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s