”SJ särbehandlas positivt”

Det damp ned en intressant kommentar till inlägget som jag skrev igår. Inlägget handlade om företaget Citytåg, som vill utmana SJ på sträckan Stockholm-Göteborg. Idag skriver företagets VD Mattias Söderhielm till bloggen. Det är en intressant redogörelse, som delvis ger en annan bild än den som framkom i gårdagens intervju i Dagens Nyheter. Därför väljer jag att lyfta upp denna kommentar och göra om den till ett fristående inlägg.

”Hej Lokföraren, Mattias Söderhielm från Citytåg här. I tidningsartiklar har man som intervjuad typiskt tre meningar på sig att förklara sin ståndpunkt och då blir det typiskt sett förenklingar. Låt mig försöka förklara vår ståndpunkt lite utförligare: Det både MTR och vi reagerat på är det faktum att Trafikverket både gett oss och MTR gångtidstillägg på i snitt ungefär 10 minuter per avgång, medan SJ i snitt fått 10 sekunders gångtidstillägg på sina ansökningar CST-G. Och det beror inte på att vi och MTR gjort orealistiska ansökningar, i två fall har vi fått de 3h11m som vi sökt för direktavgångarna. 10 minuter är som du vet väldigt lång tid när de tidskänsliga affärsresenärerna bestämmer vilken avgång de ska ta. Anledningen till att det blivit så är inte att Trafkverket är ondskefulla, utan det beror på att alla andra avgångar som berör Västra Stam (både SJs och andra operatörers) historiskt lagts för att inte krocka med X2:orna, eftersom dessa varit högst prioriterade. Det gör att så länge SJ ansöker om samma tåglägen som de alltid gjort, så har X2:orna fritt blås hela vägen. När vi nu kommer och ansöker i samma prioriteringskategori som X2:orna ligger i (FX), så anser vi att Trafikverket av konkurrensneutralitetsskäl borde ge oss samma förutsättningar. D.v.s. antingen så flyttar de på alla andra tåglägen på vägen, så att även vi får gå utan gångtidstillägg, eller så konstruerar de hela tågplanen från scratch, utan att ge X2:orna den historiska fördelen. Men varken det första eller det senare alternativet har Trafikverket kapacitet att göra, eftersom de bara har en handfull konstruktörer som gör tågplanen, och de gör den i princip helt manuellt. Det gör också att även om Trafikverket i teorin ska försöka konstruera den samhällsekonomiskt bästa tågplanen, så har de i realiteten ingen möjlighet att göra mer än en version av tågplanen. De kan alltså inte ens jämföra två möjliga tågplaner med varandra. Hade de haft ordentligt datorstöd, så hade de kunnat räkna fram den samhällsekonomiskt bästa kapacitetstilldelningen. Och det är värre än så. Trafikverket har inte ens hunnit bli klara med en körbar version av tågplanen till remissrundan i juli. Istället låg det då fortfarande kvar många tåglägen på varandra på Västra Stam. Och som lök på laxen hade man inte hunnit göra några anpassningar av tågplanen till kontaktledningsbytet Skövde-Laxå, där man sent i processen (i juni) kommit på att man bara kunde släppa förbi 8 tåg i timmen (jämfört med 13 tåglägen i högtrafik i T13). Detta trots att man vetat om det banarbetet i mer än ett år. Kritiken i artikeln har vi också framfört direkt till Trafikverket, dels muntligen och dels i nedanstående brev:

Citytåg har valt att inte skicka in något remissvar på Trafikverkets förslag på tågplan för 2014.

Anledningen är att vi inte anser oss kunna ha några konstruktiva synpunkter på förslaget eftersom det är så ofärdigt och vi redan lämnat våra specifika och generella önskemål och synpunkter tidigare i processen. Generellt anser vi dock, som vi redan meddelat Trafikverket, att SJ har särbehandlats positivt i processen. De tåglägen mellan Stockholm och Göteborg som SJ har ansökt om har i förslaget fått minimala gångtidstillägg, medan våra tåglägen har fått signifikanta tillägg. Vi har tidigare i processen efterlyst en mer rättvis fördelning av gångtidstillägg mellan operatörerna, och detta står vi fast vid.

Vi anser att Trafikverket skulle behöva betydligt större kapacitet för att konstruera tågplaner. Utan att konstruktionsprocessen automatiseras kommer Trafikverket inte kunna göra en samhällsnyttomaximerande tilldelning av tåglägen. Som det är nu, blir själva konstruktionsprocessen och inte samhällsnyttan utslagsgivande vad gäller tåglägestilldelningen. Konstruktörerna försöker att ge alla tåg så små gångtidstillägg som möjligt, och prioriterar inte tåg i kategorin FX (fjärrtåg express) tillräckligt mycket, vilket lett till att tåglägen som sedan tidigare passar in bland övriga operatörers ansökningar prioriteras, vilket ger etablerade aktörer en otillbörlig fördel.

Vi har utformat ett kompromissförslag tillsammans med SJ och MTR för hur större delen av tåglägeskonflikterna mellan oss tre operatörer skulle kunna lösas. Detta har SJ å våra gemensamma vägnar skickat in till er innan ni publicerade ert förslag. Det förutsätter dock att Trafikverket är berett att i delar flytta på tåglägen som tillhör andra operatörer, vilket Trafikverket hittills inte visat sig berett att göra, trots att dessa inte ligger i kategorin FX. Vi ifrågasätter detta och står fast vid kompromissförslaget.

Som vi tidigare meddelat Trafikverket anser vi också att det inte är realistiskt att endast tillåta åtta tåglägen per timme på sträckan Skövde-Laxå på grund av kontaktledningsbytet. Eftersom denna typ av underhållsarbeten ska ställas mot tåglägen, anser vi att samhällsnyttan dikterar att kontaktledningsbytena endast ska få ske nattetid.

Vi förutsätter självklart att Trafikverket i de fall där tåglägen fortfarande ligger ovanpå varandra i förslaget till tågplan prioriterar våra tåg i kategorin FX framför tåg i lägre kategorier.

För oss är det olyckligt att tågplanen är så ofärdig så sent i processen, eftersom den fortsatta osäkerheten hindrar oss från ta in kapital från våra investerare. Det gör i sin tur att vår trafikstart riskerar att försenas ytterligare.”

Låt oss slippa Citytåg

Citytågs VD Mattias Söderhielm intervjuas idag av Dagens Nyheter. Citytåg har som bekant för avsikt att nästa år ta upp kampen med SJ på paradsträckan Stockholm-Göteborg, precis som företaget MTR. Citytåg vill köra åtta tåg om dagen mellan rikets två största städer. När jag läser intervjun med Mattias Söderhielm så kan jag inte låta bli att häpna. Citytågs VD är totalt oinsatt i hur saker och ting fungerar längs de svenska järnvägsspåren. Han har ingen erfarenhet alls av branschen, men säger att ”han gillar att åka tåg och vill utmana ett monopol”. Så trevligt. Själv gillar jag thaimat, men har inga planer på att öppna en restaurang. Citytåg vill köra raka vägen mellan Stockholm och Göteborg. Nu rasar Söderhielm mot Trafikverket. Han har fått veta att Citytåg inte alls får ha spåren för sej själva, utan måste samsas med en massa andra operatörer. Hans företag kan inte köra Stockholm-Göteborg nonstop. Detta verkar ha kommit som en chock för Citytågs VD. Alla vi andra visste det redan från början. Företrädare för Trafikverket förklarar problematiken på ett bra sätt i artikeln. Söderhielm har nu blivit sur, och får se om han fortsätter sin satsning. Det hänger på vilka tåglägen som Citytåg tilldelas. När jag läser den här intervjun så inser jag att det bästa för branschen nog vore om den okunnige Mattias Söderhielm kastade in handduken redan nu. Hans företag känns inte seriöst. VD-n saknar uppenbarligen kunskap om ens de grundläggande förutsättningarna att bedriva tågtrafik. Citytåg kan göra mer skada än nytta genom att boka upp tåglägen som de sedan inte kommer att använda. Jag har stött på många personer som Mattias Söderhielm genom åren. Den gemensamma nämnaren är att de alla anser sej kunna göra allting bättre än vad någon annan gjort de senaste 125 åren. Alla som arbetar inom järnvägen är idioter som inte begriper någonting, utan sitter fast i ett stenålderstänk. Jag har ingenting emot entreprenörer och nya idéer, men i Mattias Söderhielms fall så råder jag honom att återgå till sina IT-satsningar. Det verkar vara en bransch han behärskar.

Ett väglöst land

DSC01717Det finns många vackra platser längs Inlandsbanan. Renviken är en sådan. Det gamla stationshuset ligger precis vid Avavikens strand i sjön Storavan, några mil utanför Arvidsjaur. Stationen byggdes 1929 och ägs idag av en familj med efternamnet Lund. Om ni tittar riktigt noga på bilden, så ser ni att ägaren skyltat om stationen. Det står inte Renviken – utan Lund. Vissa tycker det är fyndigt gjort. Jag tycker det ser taffligt och respektlöst ut. Visserligen har fastighetsägaren lämnat kvar en skylt med det rätta namnet. Men ändå. Hållplatsen heter Renviken, inget annat. Nåväl. Det unika med den här platsen är att den ligger helt isolerad från allt vad vägar heter. Enda sättet att ta sej hit är via båt – eller med Inlandsbanan. Detta är väglöst land. Mej veterligt är det här den enda hållplatsen längs hela Inlandsbanan som ligger så extremt ensligt till. Längs det övriga järnvägsnätet i Sverige finns några andra sådana platser. Byn Sjisjka mellan Kiruna och Gällivare är ett exempel. Där har jag också kört förbi med tåg några gånger. Det finns inte en väg så långt ögat når. Enda sättet att ta sej dit eller därifrån är med tåg. Det är fascinerande att det fortfarande, år 2013, finns sådana platser i det här landet.

Vad finns det då mera att säga om Renviken? Under flera decennier fanns här ett ”hemligt” plåtskjul, som innehöll flera beredskapslok. Det var konserverade och infettade ånglok, i skick som nya och klara att använda i händelse av mobilisering eller krig. I början av 90-talet hade behovet av beredskapslok minskat och plåtskjulet i Renviken revs. Ångloken hade då skrotats eller sålts. Ett av dem, B3 130, finns idag hos Bergslagernas Järnvägssällskap i Göteborg. Arvidsjaurs Järnvägsförening kör under helgerna badtåg till och från Slagnäs. I Avaviken, en bit från Renvikens stationshus, finns fina sandstränder som jag inte trodde existerade på de här breddgraderna. Det är rena Mallorca. Förra veckan åkte 200 personer med i badtåget.

Uret fixat i Jokkmokk

Förra veckan berättade jag i bloggen om stationsklockan i Jokkmokk som gick baklänges. Det såg väldigt festligt ut. Häromdagen passerade jag åter denna lappländska metropol. Fyra personer stod och väntade på perrongen. Det var glädjande. Utan att ha tillgång till någon statistik så inbillar jag mej att resandet på Inlandsbanan ökat. Jag har plockat upp folk på platser där jag aldrig tidigare stannat med Y1orna. Just denna dag, i Jokkmokk, hade jag lovat att visa den ovanliga klockan för några pratglada och nyfikna resenärer. Jag stannade med de två motorvagnarna, som utgjorde tåg 89421. Döm av min förvåning – och resenärernas besvikelse – när det visade sej att klockan var lagad. Om det berodde på mitt blogginlägg eller inte ska jag låta vara osagt. Ska jag vara riktigt ärligt så tycker jag nog att det är lite synd att uret är fixat. Det var charmigt med en baklängesklocka.

Detta är min vardag

porjusJag vet inte hur många gånger som jag har försökt beskriva tjusningen med lokförarjobbet i den här bloggen. Jag har skrivit om soluppgångar, rävar och landskap som gjort mej fullständigt mållös. Hur mycket jag än har ansträngt mej, så känner jag att jag inte riktigt nått fram med mina beskrivningar. Jag vet inte hur många tusen bilder jag knäppt med mobilkameran för att ni ska förstå. Orden och bilderna har aldrig kunnat göra verkligheten rättvisa. Det är situationer och syner som måste upplevas, där och då, helt enkelt. Alla lokförare vet exakt vad jag talar om. Så plötsligt sitter den som en fläskläpp på en djurgårdare: Bilden. Den som säger allt det som jag har försökt att förmedla under två års tid. Den sammanfattar allt som jag älskar med det här jobbet. Friheten. Lugnet. Naturen.

Bilden är tagen vid Porjus, långt, långt upp i norr. Det är ingen sjö vi ser till vänster om spåret. Det är en gigantisk kraftverksdamm. Det finns mycket att skriva om kraftverket i Porjus. Det är ett oerhört imponerande bygge. Men vi tar den berättelsen en annan gång. Det handlar om Bilden. Vi ser hur den norrländska natten smyger sej på. Den kommer allt tidigare nu. Långt bort i fjärran skymtar de svenska fjällen. Ett och annat löv börjar gulna på träden. Jag håller 80 när jag passerar kilometertavla 299 med de två Y1orna. Synen är bedårande. Några minuter senare så ser jag hur något rör sej på spåret. Jag trevar efter D3an. Det är en björn! Den stannar upp och tittar på mej. Det är över på en sekund.  Björnen är borta lika snabbt som den dök upp. Vilken vacker syn. Detta är minuter i mitt liv som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Man kan sannerligen bli gråtfärdig för mindre.

Fest i byn när tåget stannar

Jaha, då sitter man i Vilhelmina och tittar på folk som äter. Fisken verkar vara populär. Själv fick jag mej ett ordentligt skrovmål i Sorsele, för ett par timmar sedan. Efter en vecka med delikata norrländska rätter som röding och viltskav så satte abstinensen in. Idag fick det bli thaimat. När jag stannade i Vilhelmina igår blev det stor folkfest på järnvägsstationen. Jag hade tre motorvagnar med mej på mina resa norrut. I den ena åkte ett sällskap med en gospelkör, en annan vagn var bokad av en resebyrå och i den tredje satt resten av resenärerna. Det var ett hundratal personer som klev av i Vilhelmina under lunchuppehållet. Sten-Erik Eneröd var som vanligt på plats med sin van och sin enmansorkester. Jag tror att han har suttit på samma plats varje gång som middagståget inkommit från Östersund de senaste tio åren. Jag har i alla fall aldrig stannat i Vilhelmina utan att Eneröd varit plats. Igår fick han dessutom hjälp av gospelkören att underhålla på stationen. Det blev riktigt festligt.

Station utan järnväg

DSC01718Idag när jag stannade i Arvidsjaur med Gällivaretåget så fick jag höra en intressant historia. När Inlandsbanans sträckning mellan Jokkmokk och Sorsele planerades så kunde makthavarna inte enas om vilket alternativ som var det bästa. Skulle banan dras via Arjeplog eller Arvidsjaur? Det var den stora frågan. Den stöttes och blöttes i flera år. Politikerna i Arjeplog ville förstås att banan skulle passera just deras samhälle, så för att vara på den säkra sidan och blåsa Arvidsjaur på järnvägen, så byggdes ett stationshus i Arjeplog. Kuppen misslyckades dock. Inlandsbanan drogs via Arvidsjaur. Det innebar att Arjeplog fick ett stationshus – men ingen järnväg. Snopet. Idag är stationshuset i Arjeplog rivet. Det är kanske lika bra det.

Rd 1084 först med nytt system

Green Cargo har klart med sitt första ERTMS/STM-utrustade ellok. Det är Rd 1084 som försetts med denna nya teknik. Det möjliggör körning på både ATC- och ERTMS-banor. Transportstyrelsens godkännande innebär att Green Cargo nu kan gå vidare med installationen i flera Rd-lok. Ombyggnaden kommer att utföras i TGOJS före detta verkstad i Eskilstuna. Rd 1084, med underlitterat E, är utrustat med ERTMS version EOS 3 och har radiostyrning. Det är ett unikt lok i Sverige. Just nu finns inget liknande lok, som är godkänt att användas i trafik. Green Cargo räknar med att köra sina ERTMS/STM-utrustade lok i bland annat trafiken till och från Timrå, Örnsköldsvik och Dynäs. Plus på Haparandabanan, där det nya säkerhetssystemet kommer att driftsättas i vinter.

Kollegan fick en trosa i dricks

arvidsjPå Inlandsbanan händer det oväntade saker hela tiden. För första gången under min snart 13-åriga lokförarkarriär har jag fått dricks. Tågvärden räckte över en femtiolapp och hälsade från en engelsman, som hade klivit av tåget i Arvidsjaur. Han var fantastiskt nöjd med resan. Varför kan jag inte riktigt förstå. Tåget var nämligen försenat. Dessutom hade jag inte fått till stoppen riktigt som jag önskade. Jag har kanske för höga krav på mej själv. När den brittiske gentlemannen sträckte fram näven för att tacka tågvärden, överlämnade han även en hundralapp. ”Dela den här med föraren”, sa han och försvann iväg från platsen, snabbare än en hungrig lokförare som just fått syn på en korvkiosk. Så här sitter man nu, 50 spänn rikare. En kollega på Inlandsbanan är dock snäppet värre. En schweizisk sjuksköterska ville visa sin belåtenhet efter en lång dags färd. Hon gav också dricks – i form av ett par trosor. Sånt händer sällan hemma på bangården i Alvesta.

Inställt även i Småland

Personalbristen i den svenska museitågsbranschen har skördat ännu ett nytt offer. I lördags tvingades Skåne Smålands Jernvägsmuseiförening, SSJF, att ställa in de tre avgångarna med rälsbuss till Markaryd. Jag fick själv en förfrågan om jag kunde tänka mej att hjälpa till. Självklart hade jag ställt upp, om jag hade haft möjlighet. Tyvärr tillbringade jag hela denna dag som en helt vanlig resenär, ombord på diverse tåg mellan Alvesta och Östersund. Enligt uppgift till den här bloggen ser situationen hos SSJF heller inte helt ljus ut inför den kommande helgen.

Tidigare i sommaren har Nora Bergslags Veteranjärnväg tvingats ställa in trafik. Dessutom ropar Föreningen Gotlandståget efter hjälp, för att klara verksamheten i augusti. Jag börjar se en tendens. Tidigare har museiföreningarna haft problem att få folk att engagera sej i de vardagliga sysslorna. Lite hårddraget har alla velat köra tåg och klippa biljetter, ingen har velat skrapa rost och rensa ogräs. Nu börjar det även bli problem att ragga förar- och ombordpersonal. Varför vet jag inte. Men det är ingen trevlig utveckling.