Till minne av Kiruna C

DSC00219Om några dagar stannar det sista tåget vid Kirunas centralstation. Den pampiga byggnaden kommer att rivas. Anledningen är att malmbrytningen orsakar sprickor i marken. En ny tillfällig bangård har byggts ett par kilometer längre norrut. Den nya permanenta stationen kommer inte att kunna vara klar förrän tidigast 2017. Rivningsbeslutet har varit känt i flera år, men när nu den sista dagen närmar sej så känns det ändå lite sorgligt. Jag antar att det klassiska järnvägshotellet, som ligger granne med Kiruna C, också kommer att gå samma öde till mötes.

Här har jag övernattat flera gånger. Den sista gången det begav sej var den 5 augusti 2010. Det var en solig torsdag. Jag avgick från Luleå sent på onsdagskvällen med LKABs så kallade insatståg. Minns jag rätt bestod lasten av gas, diesel och bentonit. Det var ett tungt tåg. 2400 ton. Det behövdes två lok för att dra hela ekipaget. I Gällivare kopplade jag över loken till radiostyrning och växlade undan en del av tågsättet. Framåt morgonkröken ankom jag Kiruna C, där växlingspersonalen tog över tåget. Jag checkade in på järnvägshotellet och fick sova fram till lunch. Det var ett charmigt hotell. Absolut inte modernt och fint, men ändå mysigt på något sätt. Jag fick ett rum på översta våningen, med sluttande tak och ett murverk mitt i rummet.

Tjänstgöringen i Norrland var bra. Vi lokförare blev väldigt förvånade när TGOJ snuvade Green Cargo på den här trafiken. Ironiskt nog misstänker jag att detta blev början till slutet för TGOJ. Men det är min högst personliga teori. TGOJ planerade att bygga upp en egen grupp med lokförare i norr, men under uppstarten blev det jag, Den Vimsige och resten av kollegorna som var placerade i Göteborg som fick äran att köra tågen mellan Luleå och Kiruna. Det rådde nämligen en viss övertalighet i Göteborg vid denna tidpunkt.

Den sommaren, 2010, blev minnesvärd. En gång när jag tjänstgjorde i Luleå kom Kära hustrun på besök. Hon har kompisar i stan och passade på att hälsa på när jag ändå befann mej i trakten. Vi åkte ut i skärgården där kompisarna har en stuga. Vi spelade spel långt in på natten och badade i Bottenviken, precis där Lule Älv mynnar ut i havet. En annan dag fick jag åka med en kollega i ett Iore-lok som drog ett 8000 ton tungt tåg. Det var intressant att få se hur malmen töms ur vagnarna i Sandskär, förbi Svartön och långt ut i Luleå skärgård.

Det var här uppe, på Malmbanan, som jag fick min radioutbildning på Rc-loket. Instruktören hette Thomas och var från Malmberget. Han berättade om den stundtals brutala rivaliteten mellan Gällivare och Malmberget. En nyanställd kollega – Tobias – var också med under utbildningen. Han hade sagt upp sej från Hector Rail för att börja på TGOJ. Han var provanställd och undrade hur framtiden skulle bli. Både Thomas och jag lugnade honom. Ingen av oss kunde ju veta vilket tråkigt besked som skulle komma bara någon månad senare. Jag har ofta undrat hur det gick för Tobias. Jag hoppas att även han fick följa med över till Green Cargo.

DSC00215

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s